Tempo bok 30

EX ORIENTE LUX, lyder ett gammalt latinskt uttryck. ”Från österlandet kommer ljuset”, eller om man så vill upplysningen, bildningen. Men när det serier kommer det mesta av det smaskiga från grannarna i väster, inte minst Norge. Där har de bokserien Tempo. I den senaste volymen, nr 30 i ordningen, är det som vanligt en blandad mix. Al & Brock: I skuddlinjen (av Duchâteau/Denayer), en liten bagatell med Lucky Luke (Morris), en kortis med Michel Vaillant/Mark Breton (Graton), ett faktablock om Denayers liv som tecknare samt Luc Orient/Kim West: Kim West hos dragefolket (Greg/Paape).

Det är naturligtvis Luc Orient som intresserar mig mest. Luc Orient – den felande länken i kedjan av moderna SF-serier, det krånglande blixtlåset. Redan förra gången Luc Orient publicerades i Tempo spekulerade jag lite över varför figuren fått sitt udda namn. Men då tänkte jag inte på latinet. Luc Orient är förstås en ordlek med ”Ex oriente lux”! Den franskspråkiga världen var genomsyrad av latin på den tiden. Dock får vi inte heller glömma att Luc Orient nästan är en rip-off på Blixt Gordon. Blixten är också en sorts ljus (originalets ”Flash” är det ännu mer). En annan amerikansk SF-serie, Brick Bradford, hette för övrigt Luc Bradefer första gången den publicerades på franska. Med ett tufft namn kommer man långt! Friskt vågat är hälften vunnet! Sedan kan man inte hjälpa att danskarna och norrmännen ska krångla till det och ändra/översätta namnet till Kim West (Östen Öst hade förstås inte haft fullt lika klatschig klang?). Blixt Gordon hette ett tag Jens Lyn i Danmark, men det är förstås en annan historia.

Denna gång färdas Luc Orient och hans vänner i små flygande farkoster genom en av planeten Terangos skogar. Där stöter de på ett folk som kallas dragefolket. De är inte lika civiliserade som de folkslag Luc tidigare mött på planeten. Det blir trubbel, slagsmål och inburning.

Utöver dragefolket dyker det även upp ett gäng människoliknande varelser som är försedda med vingar. Sådana har vi stött på förr, både hos Alex Raymonds Blixt Gordon och hos Jean-Claude Forests Barbarella. Undrar om det inte dök upp några sådana i Linda & Valentin också? Men det var förstås senare. Ett rätt idiotiskt koncept, men det är väl idéerna om änglar som spökar hos serieskaparna?

I original heter detta äventyr La Planète de l’Angoisse (Ångestplaneten). Det är lite oklart varför. Terango har knappast blivit en plats för mer ångest än vanligt i just detta album. Den norska titeln beskriver faktiskt innehållet mer koncist.

Skaparteamet bakom Luc Orient var Greg och Eddy Paape. Greg (Michel Regnier) känner väl alla till? Han skrev, bland mycket annat, manus till Tintin i Hajsjön, några Spirou-album, Bruno Brazil, Bernard Prince och Comanche. Eddy Paape är inte lika känd i Sverige. Av honom har vi svenskar fått läsa några olika serier i Champion, bland annat Yorik Sjöfararen och Tommy Blanco. I Seriemagasinet gick Marc Dacier. Paape hade en lång karriär. Han gjorde tidigt Valhardi och Blondin et Cirage i Spirou, senare Marc Dacier. Ytterligare senare började Paape jobba för Tintin istället. Det var där Luc Orient föddes i januari 1967.

Att norska Egmont axlar det seriehistoriska ansvaret och publicerar denna viktiga serie är glädjande. Detta är ett unikt tillfälle. Varje seriös seriediggare bör ta chansen och stifta bekantskap med den belgiske rymdflygaren.

Utdrag ur Luc Orient av Greg och Eddy Paape. © Egmont.