Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Lone Sloane: Gail Lone Sloane: Gail
Av: Text och bild: Philippe Druillet
Översättning: Marc Bourbon-Crook
Omfång: 64 sidor (opaginerad)
Format: 240 x 320 mm, hårda pärmar
Färg/svartvitt: Färg
Utgivare: Titan Comics
Utgivningsår: 2018
Språk: Engelska
Utgivningsland: Storbritannien
Klassifikation: Fantasy
ISBN: 9781785864209

Lone Sloane: Gail

Böcker I rymden överröstas dina ynkliga människopip av Druillets ylande gudar.

När ödets timma är slagen, boken är läst och recensionen ska skrivas vet man inte riktigt hur man ska samla ihop sig till en bra inledning. En sak som man kan göra i det läget är att ta fram en bok av någon lärd författare från antiken , slå upp en sida på måfå och se vad som står där. Inte sällan hittar man då någon riktig vass oneliner. Nu ska jag skriva om ett av Philippe Druillets album. Jag har ofta haft tur med Lucretius De rerum natura. Jag sträcker mig efter den. Bläddrar lite, slår upp en sida och läser: ”Därför bör också gudarnas boplatser vara olika våra, de är tunna precis som deras kroppar.” Och det stämmer ju! Gudarnas boplatser är ju just sidorna i Druillets serier!

Druillets hjälte Lone Sloane driver omkring i rymden. Lite lik en Odysseus, men han har inget Ithaka att återvända till. Kanske är han en odödlig, en gud? Ibland har han någon färdkamrat eller underhuggare med sig. Ibland har han ett rymdskepp, men lika ofta färdas han mer fritt, som i drömmarna. Den här gången har han till och med ett flygande riddjur i samma stil som det Arzach rider på i Moebius serier.

Den här gången verkar hjälten vara en marionett i händerna på mäktiga krafter, kosmiska viljor bortom tid och rum. När vi återser Lone Sloane i början på albumet är han fånge i en förskräcklig fångkoloni: Saint Marie of Angels.

Det bästa med Druillets seriesidor är paradoxalt nog att de är affischer. De är späckade med eleganta och enigmatiska detaljer, enorma byggnader och groteska monster. Sidorna är ofta intrikat uppbyggda, inte sällan bildar motivet eller serierutorna ett vackert arkaiskt eller modernistiskt mönster på pappret. Färgerna är ett fyrverkeri. En galning har släppts lös i en färghandel som även säljer fyrverkeripjäser. Och giftiga lösningsmedel. Och dynamit.

Nu sätter jag på lite musik mitt i trippen. Pink Floyd och Jefferson Airplane och Velvet Underground kanske?

Men så blir det förstås inte … När man sitter i ett hem där det även bor andra människor, som dessutom är musikaliska, är det ju redan någon musik på! Ur högtalarna strömmar denna dag bland annat Haydn, Beethoven och Schubert. Det passar också utmärkt som musiksättning till Druillets tecknade opera. Och vi ska kanske inte överdriva det psykedeliska? Druillet är faktiskt inte ohjälpligt inparkerad i en sjuttiotalistisk återvändsgränd. I andra av hans böcker dyker element från alla möjliga epoker upp: 1800-talet i form av Flaubert, antiken i form av Polybios och ibland gamla germanska myter. Druillet sneglar inte sällan på de stora mästarna i konsthistorien. En gång byggde han upp en seriesida som en pastisch på en Escher-teckning. I den här boken har han gjort en en science fiction-version av Arnold Böcklins målning ”Dödens ö”, ute i rymden.

Lone Sloane är en science fiction-serie. Druillet skapade det första albumet redan på sextiotalet. Det gavs ut av Éric Losfeld. Sedan hade Druillet och Lone Sloane ett hem i den franska serietidningen Pilote under några år. 1974 var det dags för mer vuxna Métal Hurlant, där Druillet och Moebius kom att bli de två viktigaste stjärnorna.

Nu är Titan Comics igång med att ge ut dessa gamla album på engelska i trevliga utgåvor. Vill man unna sig en bra eftermiddag ska man definitivt skaffa detta album. Så här börjar albumet: ”They were made of metal and hate. On the giant planet Gail, they raised their proud architecture towards the sky.”

Utdrag ur Lone Sloane: Gail. Copyright Druillet och Titan Comics.