Tempo bok 31

Idag har strålkastarljuset riktats mot Michel Vaillant. Varför älskar vi Jean Graton och hans racerbilsserier så mycket? Eller älskar vi dem alls? Vad handlar bilsport om egentligen? Det är några motorförare som kör runt med sina bilar. Runt, runt, runt. En vinner. Sen är det klart. Det upplägget räcker förstås, storymässigt, inte ens till en enda seriestripp! Sport är nästan den diametrala motsatsen till en berättelse. Och just därför är detta så imponerande: en man som under sin konstnärliga karriär lyckats göra sjuttio seriealbum som varierar detta smala tema på ett faktiskt rimligt meningsfullt sätt.

Vissa album handlar förvisso mer om de olika huvudpersonernas privatliv medan en del andra album även innehåller någon sorts deckarintrig – men de allra flesta handlar faktiskt bara om att de kör runt, runt, runt på någon ny eller gammal bana med bilarna. Till råga på allt så tecknar Graton människor så att de ser ut att vara gjorda av trä. Kanske är det färgläggningen som gör det? Eller de (för sin tid) stundtals banbrytande onomatopoetiska orden: Vrooow! Vroar! Scraachh! Ofta intressanta layoutlösningar … Bilarna är förstås alltid realistiskt återgivna. Att även byggnaderna på alla platser som racerförarna besöker är korrekt avbildade kan man konstatera om man jämför med uppgooglade fotografier.

I den franskspråkiga världen finns för övrigt ytterligare en stor racerbilsserie, Alain Chevallier (Tom Träff/Jack Thomas), tecknad av Christian Denayer. Denayer var assistent åt Graton på femtiotalet. Alain Chevallier skrevs av André-Paul Duchâteau.

Nå. Låt oss återgå till Michel Vaillant (eller Mark Breton, som han ofta heter i Norden). Detta är album nummer 19, från 1971. Denna gång tävlar Michel Vaillant och hans vänner från Vaillante-stallet i TAP-rallyt, en tävling vars olika etapper körs på olika sträckor i Europa. Precis som i ett Asterix-album får vi veta vad som är speciellt med varje ort som besöks. Humorn i albumet består i att en kvinnlig amerikansk förare är en riktig ragata, åtminstone till en början. Just den detaljen känns kanske en smula daterad?

De tretton första albumen var 62-sidiga. Från och med år 1968 innehöll albumen bara 44 sidor. Även Alix och Allan Falk fick färre sidor till sitt förfogande vid ungefär samma tidpunkt. Förlagen tyckte att det var en bättre affär att sälja flera korta album än få långa. Samtidigt började flera serieskapare experimentera med färre rutor per sida.

Vi kan som hastigast räkna lite på det här. Ett 62-sidigt album från början av 1960-talet hade kanske tio rutor per sida i genomsnitt (med andra ord 620 rutor, allt som allt). Ett 44-sidigt album från början av 1970-talet hade kanske sex rutor per sida (264 rutor). Serierna blev mer grafiskt tilltalande och mer snabblästa på bekostnad av det episka berättandet och de fördjupade personporträtten. I detta nummer av Tempo kan vi jämföra. Den gamla 1950-talsversionen (serien kom till 1957) av Michel Vaillant (Damer på banen) hade behövt mer plats för att göra detta lopp full rättvisa. Bruno Brazil (Ballade i Sacramento) däremot, är en serie som tillkommit senare. Den har aldrig fått breda ut sig över 62 sidor; den är från början bättre anpassad till det nya novelliknande formatets nervösa jazztempo.

Övrigt innehåll i Tempo Bok 31 är Franquins Tobben (1 sida), Hermanns och Gregs Bernard Prince (4 sidor) samt ett litet faktablock om Bruno Brazil.

Utdrag ur Mark Breton av Jean Graton från Tempo bok 31. Copyright Egmont.