Tempo bok 33

Talet trettiotre är speciellt. Så gammal blev Jesus. Så många sånger var det i varje del av Dantes Divina Commedia. Nu har även det fantastiska hänt att Tempo bok 33 har kommit ut (tack vare Hege och Kjetil och de andra redaktionsmedlemmarnas idoga arbete). Ett osedvanligt fint nummer. Lyssna på denna uppräkning: först kommer Allan Falk-albumet Ulykkesfuglen av Duchâteau/Tibet (eventuellt assisterad av Denayer), sedan Tobben (Franquin); därefter Rødskjegg-albumet Strandet i Algerie av Charlier och Hubinon, och, slutligen, Lucky Luke og Brødrene Dalton (Bröderna Daltons hämnd) av Morris/Goscinny. Utöver serierna innehåller denna bok även ett faktablock om Charliers gärning som manusförfattare.

Viktigast i denna volym är, förstås, Rødskjegg-serien som utspelar sig mellan två äventyr som publicerats i Tempo bok 27 och Tempo bok 2. Den underliga publiceringshistoriken ska tydligen ha att göra med att det varit svårt att få tillgång till materialet. Nu har vi i alla fall fått dessa två lösa trådändar hopknutna!

Som vanligt är Rødskjegg själv inte med i mer än några enstaka rutor. Seriens egentliga huvudperson är Erik, sjörövaren Rødskjeggs adoptivson. Om man nu kan kalla en pojke som man tagit från ett fartyg i samband med att man överfallit det för adopterad? När äventyret börjar har sjörövaren just räddat Erik ur en komplicerad knipa (det är varken första eller sista gången Rødskjegg nödgas rycka ut för att undsätta honom). Erik är fast besluten att få ordning på sitt liv som hederlig medborgare och sin karriär som sjökapten. Endast några få rutor efter att Erik tagit avsked av sjörövarna har en skummis börjat intrigera mot honom.

Inte sällan påminner de öden och motgångar som ideligen drabbar Erik om liknande händelser i Blueberrys liv. Gång på gång sätter olika skummisar med onda agendor dit hjältarna så att det ser ut som om de svikit sina goda uppdragsgivares förtroende. Med tanke på att Charlier skrev Rødskjegg och Blueberry parallellt är det förstås inte jättekonstigt att det finns likheter. Även i Charliers flygserier Buck Danny och Jaktfalkarna kunde ibland nästan exakt samma sällsamma saker hända. Det är okej. Det viktigaste är att äventyren berättas med gott humör och att läsaren inte tappar intresset. Den här gången tappar Erik bort en båt med en hemlig guldlast ombord samt hamnar i algerisk fångenskap. Han tvingas, som slav, arbeta vid en anläggning där man tillverkar olivolja.

Det är endast tack vare olika goda hjälpare (bland annat Babas syster) och några nypor slughet och tur som vår hjälte undkommer med livet i behåll. Men det är med knapp nöd. Denna gång är Erik nära att möta döden på rekordmånga sätt: få vinkrus i huvudet, huggas med sabel, få ett sjömansredskap i bakhuvudet, skjutas med kanon, hängas, sprängas, dränkas, piskas, förgås av svält och törst, stekas, steglas. Han blir även brännmärkt och dömd till tjugo år som galärroddare.

Som jag redan nämnt har fortsättningen på äventyret redan kunnat läsas i Tempo bok 2. Måste man alltså köpa alla tre böckerna (27, 33 och 2) för att kunna njuta av detta äventyr? Det är en klurig fråga! På sätt och vis finns det inget helt fristående Rødskjegg-album. Men jag tror inte det är något direkt problem för någon att hoppa in i serien vid denna tidpunkt. Det är dessutom fråga om ett äventyr som får upp ångan nästan direkt och sedan behåller gaspedalen ordentligt nedtryckt. På dess 46 sidor radar så många förvecklingar och dramatiska händelser upp sig att det kunde räckt till två album. Man får mycket rejäl sjörövaraction för pengarna!

Kanske var detta på sin tid ett politiskt laddat inslag i Pilote? Endast två år efter att Algeriet fått sin självständighet lät Charlier och Hubinon Erik hamna i knipa i Frankrikes förlorade provins. Något tidigare hade Jacques Martin hamnat i blåsväder när han låtit sin figur Alix trassla in sig en komplicerad intrig i Nordafrika på romartiden i Den svarta järnklon. Det såg ut som om Martin tog ställning i den algeriska frågan. Den gången fick Goscinny (som tydligen kände de Gaulle) rycka ut till Alix-tecknarens försvar.

Utdrag ur Tempo bok 33. Copyright Egmont