Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
© Marvel Comics
  • Artiklar
Sjuttiotalet var det årtionde då Marvels universum verkligen blev ett universum på riktigt, med allt fler kosmiska äventyr. Trots detta förde Silver Surfer en tynande tillvaro efter att hans egen tidning lagts ned. Det var först mot slutet av åttiotalet som karaktären började låta talas om sig på allvar igen. Varför blev det så? Det ska jag försöka förklara!

Efter att The Silver Surfer lades ned i september 1970, blev karaktären något av en doldis i Marvels universum. Visst förekom gästspel i andra tidningar, men de var lätträknade. Silver Surfer brukar visserligen – tillsammans med Dr. Strange, Hulk och Sub-Mariner – räknas som en av originalmedlemmarna i The Defenders, men det stämmer inte riktigt. Defenders var en slags ”icke-grupp” där hjältar som var typiska ensamvargar såg sig tvingade att samarbeta och även om Silver Surfer var gäst i Sub-Mariner nummer 34 och 35 (februari-mars 1971), som var fröet till gruppens tillkomst, så var han inte med i någon av de ”provserier” med Defenders som gick i antologititeln Marvel Feature.

Silver Surfer brukar räknas som en av originalmedlemmarna i Defenders, men det är en sanning med modifikation. Här är han på omslaget till The Defenders nr 2, tecknat av Sal Buscema. © Marvel Comics

När gruppen så småningom fick sin egen tidning var Silver Surfer med, men knappast som heltidsmedlem. Han dök upp först i tidningens andra nummer och var sedan med en handfull gånger när Steve Englehart skrev manus. Efter att Englehart slutade som The Defenders författare i och med nummer 11 (december 1973) medverkade inte Silver Surfer i tidningen på flera år (inte förrän i The Defenders nummer 98 som kom ut i augusti 1981, för kalenderbitaren).

Den främsta anledningen till Silver Surfers minst sagt sparsmakade medverkan i sjuttiotalets Marvel-serier var Stan Lee. Han hade nämligen fått en personlig relation till karaktären och var ovillig att ”låna ut” den till andra serieskapare. Soloäventyr med karaktären var Lees ensamrätt och gästspel var han också väldigt restriktiv med. Steve Englehart var helt enkelt en av mycket få författare som Stan Lee litade på när det gällde Silver Surfer, medan Lees arvtagare Roy Thomas – med undantag för Sub-Mariner-gästspelet – förvånande nog inte var en av dem.

Eftersom Stan Lee inte skrev så många seriemanus under sjuttiotalet blev resultatet att Silver Surfer knappt syntes till alls i Marvel-serierna. I takt med att Lees inflytande på Marvel minskade luckrades ensamrätten upp, och under det tidiga åttiotalet förekom karaktären något oftare som gäst i olika tidningar. Det skulle dock dröja ännu längre innan någon annan än Stan Lee fick göra serier med Silver Surfer i huvudrollen.

Förutom en kort historia på tio sidor i Epic Illustrated nummer 1 från 1980 (tecknad av John Buscema), gjorde Stan Lee bara två historier med Silver Surfer under perioden han hade ”monopol” på karaktären. Den första kom 1978 och är intressant av två anledningar: albumet publicerades inte av Marvel, utan på licens av förlaget Simon & Shuster – något som gör det svårt att få tag på idag – och det är dessutom det allra sista samarbetet mellan Stan Lee och Jack Kirby.

Efter att ha återvänt till Marvel 1976 hade Kirby konsekvent vägrat att samarbeta med Stan Lee – eller någon annan heller för den delen – utan skrev, tecknade och färglade sina serier helt på egen hand. Han var till och med redaktör för de titlar han arbetade på. Genom avtalet med Simon & Shuster skulle upphovsrätten till albumet tillfalla Stan Lee och Jack Kirby snarare än Marvel, och Kirby övertalades på så sätt att än en gång göra en serie tillsammans med Lee.

Omslaget till engångspublikationen Silver Surfer från 1982 tecknades av John Byrne och Tom Palmer. © Marvel Comics

Albumet fick namnet Silver Surfer – The Ultimate Cosmic Experience, men historien i sig är inte särskilt minnesvärd. Det är en nytolkning av historien om Silver Surfers ankomst till Jorden, men helt utan andra Marvel-figurer än han själv och Galactus, förmodligen av licensskäl. Dessutom är den kryddad med en ganska meningslös kärlekshistoria mellan Silver Surfer och en annan ”kosmisk varelse” skapad av Galactus. Kirby går på halvfart och det hela känns som en serieversion av en dålig filmadaption, vilket inte är så konstigt eftersom boken är en bearbetning av ett av de många filmmanus som Stan Lee vid denna tid jobbade med för att locka Hollywood till att göra Marvel-filmer.

Den andra historien publicerades 1982 i en ”one-shot” som helt enkelt fick namnet The Silver Surfer. Den tecknades och skrevs delvis av John Byrne – just då i full färd med att blåsa nytt liv i Fantastic Four – och är bättre än sin föregångare, delvis för att den utspelas i Marvels vanliga universum.

Efter en intressant premiss där Reed Richards i Fantastic Four lyckas komma på ett sätt att bryta igenom den barriär som håller Silver Surfer fången på Jorden, fastnar dock serien i de gamla vanliga Stan Lee-mönstren igen. Det första Silver Surfer gör är förstås att surfa hem till sin hemplanet Zenn-La för att äntligen träffa Shalla-Bal. Men när han kommer fram är han ansedd som en förrädare, eftersom Galactus tydligen hämnats Silver Surfers svek genom att ödelägga planeten. Inte nog med det: Shalla-Bal har blivit kidnappad av ingen mindre än Mephisto! Silver Surfer tvingas återvända till Jorden för att rädda henne, fullt medveten om att barriären runt Jorden återigen kommer hålla honom fången. Han lyckas förstås besegra Mephisto och innan Shalla-Bal passerar jordbarriären på väg tillbaka till Zenn-La, ger Silver Surfer henne lite av sin kosmiska kraft. När hon återvänder till Zenn-La gör denna kraft att den ödelagda planeten börjar grönska där hon går. Silver Surfer slutar historien som han började den: fast på Jorden, trånande efter Shalla-Bal.

Som ni märker är huvudintrigen snarlik de historier som ofta förekom i Stan Lees sjuttiotalsmanus. Min känsla är att John Byrne bidragit med premissen samt möjligen slutet med Shalla-Bal som ”livgivare”, men att Stan Lee kört på i gamla vanliga hjulspår.

Sjuttiotalshistorier som ”The Kree-Skrull War” banade väg för fler kosmiska serier. © Marvel Comics

Samtidigt som Silver Surfer var fast bakom barriären kring Jorden, började Marvels universum göra skäl för sitt namn. Marvel-serierna utspelade sig oftast på Jorden, men med historier som ”The Kree-Skrull War” från Avengers 89–97 (juni 1971 – mars 1972), skriven av Roy Thomas och tecknad av bland annat Neal Adams, började en Marvel-kosmologi utformas. Allt fler historier hade andra planeter – ja, till och med andra galaxer – som skådeplats, och i synnerhet Jim Starlins sjuttiotalsserier var snarare science-fictionserier än regelrätta superhjälteserier.

Silver Surfer, Marvels första kosmiska hjälte, var märkbart frånvarande i de kosmiska serierna, något som givetvis noterades av läsarna. Kanske var det därför som Marvel bestämde sig för att ta två radikala beslut när man ville göra ett nytt försök med en Silver Surfer-tidning 1987: 1) Stan Lee fråntogs ensamrätten till karaktären samt 2) den barriär som hållit Silver Surfer fången allt sedan hans första framträdande skulle bort.

Under planeringsstadiet var tidningen först tänkt som en maxiserie på tolv dubbelnummer, med två veteraner som var förtrogna med Silver Surfer vid rodret. Steve Englehart hade som bekant varit en av få författare som Lee låtit använda karaktären i The Defenders och John Buscema hade tecknat alla utom ett nummer av sextiotalstidningen The Silver Surfer.

När förutsättningarna ändrades genom att tidningen gjordes om till reguljär titel och Silver Surfer skulle släppas fri i rymden, hoppade Buscema av och ersattes av Marshall Rogers, en annan erfaren tecknare som dock främst gjort sig känd som Batman-illustratör. Att förändringen, både vad gällde utgivning och huvudpersonens status quo, kom som en överraskning för Englehart och Buscema var uppenbart, eftersom de redan hunnit göra ett tänkt premiärnummer där Surfer var fast på Jorden. Avsnittet publicerades flera år senare, i Marvel Fanfare nummer 51 (juni 1990).

Silver Surfer fick återigen en egen tidning 1987, och i det första numret blev han äntligen fri från fångenskapen på Jorden … © Marvel Comics

Silver Surfer nummer 1, utan ”the” i titeln men med det ”riktiga” premiäräventyret, nådde läsarna i juli 1987. Gäster i det första numret var Fantastic Four – vilka annars? – och inleds med att kvartettens minst cerebrala medlem, Thing, får en snilleblixt när han kommer på att det inte är Silver Surfer som är fast bakom barriären, utan hans bräda! Efter denna upptäckt som hade gjort självaste William Ockham grön av avund, fritar Surfer Galactus nya sändebud Nova, som tagits som gisslan i ett försök att utpressa Galactus. Som tack anser Galactus att Surfers ”förräderi” är utagerat och tar bort barriären, bräda eller inte. Silver Surfer är nu fri att färdas genom universum.

Alla som tror att han direkt far iväg till Zenn-La för att äntligen återförenas med Shalla-Bal har åtminstone halvrätt; när han kommer tillbaka blir det dock något av ett antiklimax. Shalla-Bal har nämligen möte och då kan inte herr Surfare minsann tro att det kan bokas om hursomhelst bara för att han behagar dyka upp helt oannonserat. Hon visar sig ha blivit kejsarinna över hela planeten, tack vare de krafter Surfer gav henne i äventyret från 1982. Det hela blir dessutom värre: Shalla-Bal meddelar att hon visserligen fortfarande älskar Silver Surfer, men att hennes plikter som kejsarinna går före allt och något familjeliv blir det inte tal om. Silver Surfer får helt enkelt korgen, vilket kanske kan verka lite snopet efter decennier av smäktande, men å andra sidan hade nog inte en familjeserie lockat speciellt många läsare!

… men återkomsten till Zenn-La gick varken som han eller läsarna hade förväntat sig. © Marvel Comics

Silver Surfer blev alltså ”single and ready to mingle” redan i tidningens andra nummer, och det blir upptakten till ett trettio nummer långt science fiction-epos där kreer och skruller råkar i luven på varandra igen, samtidigt som en grupp odödliga varelser kallade ”Elders of the Universe” försöker ta kål på Galactus. Silver Surfer hamnar naturligtvis mitt i denna kosmiska smet och jodå, han hinner med lite romantik också, både med superhjältinnan Mantis och den tidigare nämnda Nova.

Marshall Rogers gör ett hyfsat jobb som tecknare, men när Ron Lim övertar jobbet från och med Silver Surfer nummer 15 (september 1988) faller allt på plats. Visserligen förlorar huvudpersonen mycket av den tragik som dittills hade definierat hans karaktär, men å andra sidan blir serien en vindlande ”rymdopera” där Silver Surfer får inta sin rättmätiga plats som den kosmiska hjälte han dittills förnekats vara.

Jag tycker att Engleharts sejour på Silver Surfer är riktigt bra och den har lite oförtjänt hamnat i skuggan av både sextiotals- och nittiotalsserierna. Englehart slutade som författare efter Silver Surfer nummer 31 (december 1989) – jag återkommer till varför i nästa del – men Ron Lim fortsatte i flera år till.

När Stan Lee fick reda på att hans ”monopol” på Silver Surfer upphört, blev han förstås besviken. I efterhand sade Lee att han visserligen varit upptagen, men att han hade kunnat ta sig den tid som krävdes för att skriva en månatlig tidning med Silver Surfer i huvudrollen.

När Ron Lim tog över som tecknare fick tidningen ytterligare en skjuts. © Marvel Comics

Hur det än var med den saken behövde han inte vara besviken speciellt länge. Stan Lee fick nämligen chansen att göra ett riktigt prestigeprojekt tillsammans med den franske seriegiganten Moebius.

I Sverige är Moebius kanske mest känd för att ha tecknat westernserien Blueberry (då under sitt riktiga namn Jean Giraud), men han var en av den europeiska seriescenens allra största, främst känd för sina science fiction-serier. Ett samarbete mellan två av världens mest inflytelserika serieskapare, som betytt oerhört mycket för de amerikanska respektive europeiska seriernas utveckling, kunde väl inte gå fel? Nej, faktiskt inte. Resultatet blev Silver Surfer: Parable, som dels publicerades som en två nummer lång miniserie i december 1988 och januari 1989, dels som en inbunden lyxutgåva strax efteråt.

Det här är en berättelse som utspelas i en nära framtid där Silver Surfer lever som hemlös när Galactus återkommer till Jorden. Galactus är fortfarande bunden av sitt löfte att inte utplåna mänskligheten, men genom att agera gud planerar han att få den att förgöra sig själv. Han ser ut att lyckas när en religiös sekt som dyrkar honom bildas och snabbt blir mycket mäktig. Den ende som kan stoppa planen är Silver Surfer.

Parable är en historia som tar upp ämnen som normalt sett inte avhandlas i serier speciellt ofta: religionens avigsidor som blind tro, fanatism och maktlystna religiösa ledare. Moebius teckningar är som alltid briljanta och Stan Lees manus är närmast väsensskilt från allt annat jag läst av honom.

Parable var ett samarbete mellan två legendarer, Stan Lee och Moebius. © Marvel Comics

Jag vet inte hur involverad Moebius var i manusprocessen eller hur mycket han påverkade Lee, men här slår han varken över i melodrama eller tillkämpad hurtighet, utan är i stället väldigt nedtonad. Silver Surfer: Parable är en lågmäld, reflekterande och insiktsfull serie och är i mitt tycke det bästa Stan Lee någonsin skrivit.

Nästa gång ska det handla om nittiotalet, då Jim Starlin tog över Silver Surfer, vilket så småningom skulle utmynna i en trilogi ”events”, alltså historier där nästan varenda Marvel-hjälte och -tidning var inblandade. På återläsande!

 

Lästips:

  • Vill man läsa åttiotalsserierna med Silver Surfer i huvudrollen gör man det bäst i Epic Collection-formatet. Volym 3 – de ges som bekant inte ut i kronologisk ordning, men har kronologisk numrering – heter Freedom och samlar tiosidorshistorien från Epic Illustrated nummer 1, engångspublikationen från 1982, de första fjorton numren av Silver Surfer, den ”förlorade serien” från Marvel Fanfare nummer 51 samt Super-Villain Classics nummer 1, som inte är en Silver Surfer-historia, utan Galactus ursprungsberättelse.
  • I början av 2022 kommer Epic Collection volym 4, med titeln Parable. Den volymen innehåller bland annat Silver Surfer 15–23 samt – givetvis – Silver Surfer: Parable.
  • Varken Silver Surfer – The Ultimate Cosmic Experience eller de Silver Surfer-nummer som innehåller slutet på Engleharts sejour finns återutgivna i skrivande stund. SSTUCE kommer sannolikt aldrig att återutges på grund av rättighetsskäl, men Englehart-numren kommer garanterat i volym 5 av Epic Collection – frågan är bara när.
  • Vill man läsa om Silver Surfers sparsamma medverkan i The Defenders, så gör man det enklast i The Defenders Omnibus volym 1, som samlar de ”gästspel” som förebådade gruppen, de tre numren av Marvel Feature där serien fick pröva sina vingar samt de första nitton numren av The Defenders.
  • Silver Surfer: Parable utgavs på svenska i Marvels Universum nr 3/1991.