Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
© Marvel
  • Artiklar
I diskussionen om vem som är den bästa Black Panther-författaren genom tiderna, brukar Christopher Priest hamna högt på listan. Hans version av serien, som publicerades mellan 1998 och 2003, tog karaktären från en undanskymd tillvaro till att bli en av Marvels universums tungviktare.

Att påstå att Marvel Comics hade det kämpigt under 1990-talets andra hälft är närmast en underdrift. Efter en lukrativ start på decenniet, där man ”dopade” försäljningssiffrorna genom att ge ut tidningar med olika variantomslag, gick luften ur seriesamlarbubblan. En rad misslyckade affärer, där köpet av USA:s tredje största seriedistributör är det mest kända exemplet, gjorde att Marvel Comics helt enkelt blev bankrutt i slutet av 1996.

Christopher Priests version av Black Panther var en smart, politisk serie som låg helt rätt i tiden. © Marvel

Marvel fick nya ägare, och i ett försök att spara pengar leasade man ut sina karaktärer till mindre förlag. Marvel skrev tidsbegränsade kontrakt med olika mindre förlag, som i sin tur skulle avlöna serieskaparna. Ett av dessa förlag var Event Comics, som drevs av Jimmy Palmiotti och Joe Quesada. Deras underetikett fick namnet Marvel Knights och under denna lanserades två titlar i november 1998. Daredevil startades om med ett nytt förstanummer som tecknades av Quesada själv, med manus av filmregissören Kevin Smith. Den andra titeln var Black Panther, med manus av Christopher Priest och teckningar av Mark Texiera.

Christopher Priest föddes som James Owsley i januari 1961. Redan som sjuttonåring började han som praktikant på Marvel Comics och ett år senare fick han jobb som assisterande redaktör. Därmed blev han den förste afroamerikanen att jobba i en redaktionell roll för något av de två stora serieförlagen.

Han debuterade som serieförfattare i november 1983, då han skrev den fyra nummer långa miniserien The Falcon Marvels första afroamerikanske seriehjälte – och blev senare huvudredaktör för förlagets Spider-Man-titlar. Efter att ha hamnat i konflikt med såväl kreatörsteamen som ägarna (bland annat saboterade han medvetet avslöjandet av Hobgoblins hemliga identitet) lämnade han Marvel 1988.

Han gick över till DC Comics, där han så småningom var med om att starta Milestone, en underetikett som drevs av kreatörer med afroamerikansk bakgrund och som företrädelsevis riktade sig till en svart publik. På grund av personliga problem skulle han dock lämna projektet innan några serier hann publiceras. Kort därpå bytte han namn till Christopher Priest. (För att undvika sammanblandning med den brittiske science fiction-författaren med samma namn kallar han sig oftast ”Christopher J. Priest” eller kort och gott ”Priest” professionellt).

Internationell politik var en av huvudingredienserna i Priests serier, något som givetvis ledde till att Black Panther kom på kollisionskurs med Marvels två andra monarker: Namor och Dr. Doom. © Marvel

Trots att Christopher Priest var relativt okänd för den breda publiken, framstår han i efterhand som det självklara valet att författa en nylansering av Marvel Comics första svarta seriehjälte. Han hade själv brutit ny mark för afroamerikanska serieskapare och redaktörer. Som författare för Black Panther gjorde han om bedriften ytterligare en gång; flera afroamerikanska tecknare hade visserligen gjort serier med karaktären, men en svart person hade aldrig skrivit serien före Priest.

Black Panther nummer 1 kom som sagt ut i november 1998 och det stod klart redan från början att Priest avsåg att göra något helt nytt med karaktären. I tidigare serier hade Black Panther varit en superhjälte som också råkade vara kung. Ibland inte ens det: i 70-seriena med Avengers tog T’Challa – som alltså var statschef i ett av världens rikaste länder – jobb som gymnasielärare(!) för att samla in pengar till superhjältegruppen. I Christopher Priests version var det tvärtom. T’Challa var ibland superhjälte, men han var först och främst kung av Wakanda.

Priest gjorde serien till en geopolitisk thriller. Titelkaraktären agerade utifrån en moralkod som ibland tedde sig främmande och som satte Wakandas intressen främst, även när de gick stick i stäv mot USA:s. Bland annat avslöjades att Black Panther blivit medlem i Avengers i syfte att spionera på dem, eftersom han misstänkte att USA hade planer på att blanda sig i Wakandas inrikespolitik.

I Priests serier var T’Challa en machiavellisk furste som stod över gott och ont. Så småningom skulle seriens fokus på geopolitik göra att Black Panther jämfördes med den populära TV-serien West Wing.

Trots att T’Challa var seriens huvudperson skapade Christopher Priest en medveten distans mellan honom och läsarna, genom att aldrig låta T’Challa kommunicera med tankebubblor eller inre monologer. I stället var det karaktären Everett K. Ross som agerade berättare.

Italienaren Sal Velluto var den som tecknade de flesta numren av Black Panther. © Marvel

Ross var från början en karaktär Priest hade skapat för en enda scen i ett nummer av Ka-Zar, men i Black Panther blev Ross nästan lika viktig som huvudpersonen. Han var tjänsteman på det amerikanska utrikesdepartementet som i seriens första nummer fick uppdraget att vara ”barnvakt” åt T’Challa när denne var på officiellt besök i USA. Uppdraget var tänkt att vara i fyra dagar, men på grund av en statskupp i Wakanda förlängdes uppdraget och Ross blev alltmer indragen i de politiska intrigerna.

Eftersom T’Challa var lika mycket av ett oskrivet blad för Ross som för läsarna fungerade Ross som ”ställföreträdande läsare”. Det var Ross som förde handlingen framåt och förklarade den för läsaren. Han var också en så kallad opålitlig berättare – han glömde ibland vissa fakta och blandade ihop detaljer – och hoppade ofta fram och tillbaka i berättelsen.

”Nu går jag händelserna i förväg” blev något av Ross signaturfras. Hopp i kronologin var något av det sena 90-talets berättarklyscha och tyvärr slängde Priest in en hel del populärkulturella referenser i Ross inre monologer som idag känns väldigt daterade.

Black Panther blev en framgång, och efter de tolv nummer som Event Comics hade kontrakt på, lyftes tidningen in i den vanliga Marvel-utgivningen. (Marvel Knights-projektet blev en så stor framgång att Joe Quesada utsågs till Marvel Comics chefredaktör något år senare.) Tidningen fick också en fast tecknare – Mark Texiera hade hoppat av redan efter fyra nummer – i italienaren Sal Velutto, som faktiskt varit en del av Team Fantomen då han tecknat flera avsnitt för den svenska licensproduktionen.

Luke Cage, Iron Fist och Falcon var bara några av de hjältar som gästspelade i Black Panthers tidning. © Marvel

”Återkomsten” till Marvel (i allt väsentligt, inklusive numrering, märktes ingen skillnad) firades genom att inleda ett långt äventyr där T’Challas gamle fiende Erik Killmonger gjorde comeback. I Black Panther 13–24 (december 1999–november 2000) berättas hur Killmonger återigen besegrar T’Challa och blir den nye Black Panther, men till slut faller offer för sitt eget högmod.

Trots att grundintrigen är hämtad från Don McGregors gamla Jungle Action-historia, var Priests infallsvinkel betydligt modernare och mer jordnära. De två antagonisterna representerar två sidor av ledarskap, där T’Challa är statschefen som investerar klokt för att se till att befolkningen är så välmående som möjligt, medan Killmonger vill ta över makten för att sälja ut Wakandas vibraniumtillgångar i syfte att berika sig själv.

Christopher Priest använder många av de bakgrundskaraktärer som förekommit i tidigare Black Panther-serier. Eric Killmonger har jag redan nämnt, men Monica Lynne – numera T’Challas exfästmö – är också en viktig bifigur. Senast läsarna såg henne skulle hon och T’Challa gifta sig, men av okänd anledning hade förlovningen brutits (någon bättre förklaring än att T’Challa gjort detta för att hans liv är för riskfyllt ges tyvärr aldrig). Ramonda, som nu visar sig vara T’Challas fostermor, är också en viktig del av handlingen till en början, även om hon försvinner i bakgrunden ju längre serien pågår.

Priest använder till och med några av Jack Kirbys karaktärer, inte minst en dubbelgångare från framtiden, som både ser ut och låter som Kirbys version av T’Challa. Priest ger dock Kirby en ordentlig gliring då ”Kirbypanterns” beteende förklaras med att han har en allvarlig hjärnskada.

Ett udda inslag var ett äventyr i västernmiljö. © Marvel

Dessutom gästspelar en rad andra Marvel-karaktärer. Främst gäller det de övriga medlemmarna i Avengers, inte minst Iron Man som blir något av en antagonist. Priest låter också i princip alla svarta Marvel-karaktärer som haft en egen tidning gästspela i Black Panther: från välkända hjältar som Luke Cage och The Falcon till mer obskyra karaktärer som zombiehjälten Brother Voodoo. Men Priest förlitar sig givetvis inte bara på tidigare karaktärer, utan skapar egna som blivit viktiga för Black Panther-mytologin. Främst gäller det förstås Everett K. Ross, men även Dora Milaje, en grupp krigarkvinnor som är T’Challas ceremoniella fruar/livvakter; White Wolf, T’Challas fosterbror samt den galne prästen Achebe (mannen bakom statskuppen i Black Panther nummer 1).

Christopher Priests Black Panther är en titel som bör läsas från början. De olika historierna hakar i varandra, och intriger kan få sin upplösning tjugo eller trettio nummer efter att de inletts. Resultatet blev en komplex berättelse av det slag som fortfarande var ovanligt inom superhjältegenren i början av 00-talet. Detta är seriens styrka, men blev också dess svaghet. Nya läsare bjöds in med armbågen.

När jag bestämde mig för att börja prenumerera på Black Panther (jag var ett mycket stort fan av West Wing, så när jag läste jämförelsen med TV-serien nappade jag direkt) i början av 2002 – första tidningen jag fick var nummer 40 som kom i mars 2002 – förstod jag inte mycket av handlingen. Det är egentligen först nu, när jag läst samtliga nummer, som jag kan stämma in i hyllningskören. Seriens komplexitet resulterade också i att Black Panther fick bra kritik, men sålde dåligt. Christopher Priest fick därför order att skriva mindre komplicerade manus.

För att förbättra försäljningssiffrorna började man om på ny kula, med en helt ny Black Panther. Försöket slog inte väl ut och detta nummer blev det sista. © Marvel

Priest följde bara delvis den ordern, och runt nummer 35 märks en viss anpassning med kortare historier som utspelas i framtiden eller där hela seriens figurgalleri plötsligt befinner sig i Vilda Västern. De komplicerade intrigerna fanns dock kvar till stor del, så man bestämde sig för att göra en omstart: T’Challa upptäcker att han drabbats av samma hjärnskada som ”Kirbypantern” och i Black Panther nummer 49 (november 2002) bestämmer han sig för att lämna över makten till T’Challas stamråd och försvinna. Samma nummer blir också tecknarens Sal Vellutos sista.

Det är egentligen obegripligt – speciellt med tanke på den förkärlek för nya förstanummer som rådde redan då – att nästa nummer blev nummer 50 i stället för ett nytt förstanummer. Det var nämligen inte bara tecknaren som hade bytts ut – någon ny fast tecknare fick tidningen dock aldrig – utan hela figurgalleriet. I stället för T’Challa, eller någon av de bikaraktärer läsarna investerat i genom 49 nummer, handlade nu tidningen om New York-polisen Kasper Cole och hans kamp mot ett New York-gäng.

Visserligen introducerades gamla bekanta efterhand, som White Wolf och kommissarie Tork (en bakgrundskaraktär som förekommit i några få nummer). Så småningom gjorde till och med T’Challa själv några korta gästspel. Men borta var de geopolitiska förvecklingarna, ersatta med en ganska seg kriminalhistoria. Tyvärr hade Priest nämligen svårt att hålla sig från krångliga historier, och denna gång blev intrigerna så komplicerade att de inte ens hann få någon upplösning.

Kasper Cole blev av med Black Panther-identiteten, men fick en av rollerna i tidningen The Crew, som dock lades ner efter bara sju nummer. © Marvel

Experimentet med en ny Black Panther i huvudrollen gjorde att de gamla läsarna tröttnade – jag slutade prenumerera efter ett par nummer med Cole i huvudrollen – utan att nya tillkom och det sista numret blev Black Panther nummer 62, som kom ut i september 2003. I detta sista nummer blir T’Challa återigen Black Panther (hur han blev frisk från sin hjärnskada förklaras aldrig i tidningen) och Cole fick superhjältenamnet White Tiger. Då hade redan Kasper Cole fått en av huvudrollerna i tidningen The Crew, även den skriven av Priest. Det var en ”ensembletidning” med en rad obskyra superhjältar, och är faktiskt ännu sämre än de sista Black Panther-numren. Det blev endast sju nummer och det sista kom ut i januari 2004.

Avslutningen för Priests sejour på Black Panther blev tyvärr allt annat än minnesvärd, men de första 49 numren är riktigt bra. Den som vill läsa en intelligent berättad superhjälteserie som innehåller mer än slagsmål och one-liners, ska inte tveka att ge dessa serier en chans.

Christopher Priest förvandlade Black Panther från en B-karaktär vars främsta egenskap var ”kung i ett exotiskt land” till en cerebral karaktär med verklig agens. Black Panther var nu en storspelare på Marvels scen och det skulle inte dröja länge innan karaktären fick en ny chans.

Mindre än två år efter Black Panther lades ner lanserade man en ny Black Panther-titel, med filmregissören Reginald Hudlin som författare. Hudlins version ska det handla om nästa gång. På återläsande!

Lästips:

  • När denna text publiceras bör Black Panther by Christopher Priest Omnibus volym 1 ha publicerats. Den innehåller drygt halva Priests sejour, då den sträcker sig fram till nummer 33. En andra volym lär komma inom något år.
  • Vill man ha allt på en gång, eller inte vill lägga pengar på de ganska dyra omnibusutgåvorna, finns Black Panther by Christopher Priest: The Complete Collection, fyra mjukpärmsutgåvor som samlar allt, inklusive de sju numren av The Crew. De finns fortfarande i tryck och alla fyra volymer kostar ungefär som en omnibusvolym. (Tyvärr måste man köpa alla fyra böckerna om man vill ha de sista numrena där T’Challa har huvudrollen, då volym 3 bara sträcker sig fram till nummer 41).