Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
© Marvel Comics
  • Artiklar
De närmaste månaderna kommer Seriearkeologi att handla om tidningen Captain America åren 1972–1984. I denna första del kommer det i huvudsak att handla om Steve Engleharts och Sal Buscemas sejour på tidningen – en tid präglad av USA:s kaotiska inrikespolitik.

När man diskuterar Captain America i serieform är det oftast Ed Brubakers moderna klassiker som brukar räknas som den definitiva versionen. Det är serier som analyserats tämligen genomgående – jag har själv skrivit om dem vid två olika tillfällen. Andra perioder som brukar föras på tal är Mark Gruenwalds tio år som författare på Captain America 1985–1995, Lee/Kirbys nystart från mitten av sextiotalet eller karaktärens ursprung från 1941, av Joe Simon och nyss nämnde Jack Kirby.

1954 gjordes ett kortlivat försök att återlansera Captain America i Kalla kriget-skrud. Bild: John Romita. © Marvel Comics

Den period som jag kommer att rikta in mig på, 1972 till 1984, har ibland hamnat lite i skymundan. Detta trots att det var en dynamisk, för att inte säga kaotisk, period när Marvel försökte hitta sin identitet efter att Stan Lee slutat som redaktör. Kaos var också något som präglade USA:s inrikespolitik under samma period. Det senare är inte oviktigt, eftersom ingen annan seriehjälte förknippats så mycket med USA som just Captain America, något som förmodligen kan förklara att kaptenens äventyr publicerats så sparsamt här i Sverige. Dessutom återvände Jack Kirby för tredje och sista gången till den karaktär han var medskapare till.

Nu går jag dock händelserna i förväg. Istället tänkte jag vrida tillbaka klockan för en kort bakgrund. Från första stund var Captain America intimt sammankopplad med USA:s insatser i Andra världskriget – han slogs mot nazisterna redan innan USA drogs in i kriget – och precis som de flesta superhjältar dalade populariteten vid krigsslutet.

Efter ett lika misslyckat som kortlivat försök att återlansera honom som antikommunistisk Kalla kriget-hjälte i mitten av femtiotalet, återupplivades Captain America – bokstavligt talat – 1964 av Stan Lee och Jack Kirby för ett bli en del av Marvels framväxande superhjälteuniversum.

Soloserier med Captain America blev ett fast inslag i Tales of Suspense från och med nummer 59 (november 1964) och tidningen bytte så småningom namn till Captain America i och med det hundrade numret (april 1968). Från början gjordes serien förstås av Lee/Kirby, men ett år efter namnbytet valde Kirby att koncentrera sig på andra Marvel-serier, varpå andra tecknare tog vid.

Jim Steranko gjorde visserligen två nummer av serien, men främst var det Gene Colan som fungerade som huvudtecknare, fram till nummer 146 (februari 1972), då Sal Buscema tog över. Nummer 141 (september 1971) blev Stan Lees sista som manusförfattare och han ersattes, först av Gary Friedrich och sedan av Gerry Conway.

Captain Americas ”moderna” debut skedde i Avengers nummer 4. Tecknat av Jack Kirby. © Marvel Comics

Som de flesta nog redan vet så börjar Captain Americas moderna historia med att han av en slump hittas infrusen i ett isberg, där han varit sedan Andra världskrigets slut. Ett bärande tema har därefter varit att Steve Rogers (Captain Americas civila identitet) känt sig som en vandrande anakronism som fått kämpa med att anpassa sig till den tid han lever i.

Marvel kämpade också med att hitta rätt när det gällde karaktären. I Avengers blev han ganska snabbt en centralgestalt, men soloserierna var till en början främst nyskrivna äventyr i satta under Andra världskriget.

Så småningom utspelades även soloäventyren i ”nutid”, med Nick Fury och S.H.I.E.L.D. (Marvels spionorganisation som jag skrivit om här) som återkommande bifigurer. En kvinnlig S.H.I.E.L.D.-agent, Sharon Carter, blev snart Captain Americas kärleksintresse (de romantiska förvecklingarna gick mest ut på att Captain America ville att hon skulle sluta som agent ”för att hon inte skulle komma till skada”) och Steve Rogers skaffade sig ett ”civilt” yrke – som polis. Trots detta förblev han tämligen platt som karaktär.

Inte ens en eskalerande konflikt med Nick Fury – kronologiskt jämngammal med Captain America, men fysiskt tjugo år äldre – då denne började misstänka att Steve Rogers försökte lägga an på hans flickvän, gav serien något vidare djup.

Ett nytt grepp var att Marvels första afroamerikanska superhjälte, Falcon, introducerades i Captain America nummer 117 (september 1969) Han blev snart Captain Americas sidekick och från och med nummer 134 (februari 1971) stod det Captain America and the Falcon i omslagets logotyp, vilket gör Falcon till den första svarta superhjälten som fick sitt namn i logotypen hos någon av de två stora förlagen. (Tidningens officiella namn förblev dock Captain America och för enkelhets skull kommer jag att kalla tidningen för det.)

Trots detta framstod serien som gammaldags. Problemet var att Captain America i mångt och mycket framstod som den Andra världskrigsrelik han var. Marvel hade en ung och allt radikalare läsekrets, och en hjälte som var en symbol för USA:s krigsinsatser rimmade illa med det tilltagande motståndet mot Vietnamkriget.

Femtiotalsversionen av Captain America hade huvudrollen i Steve Engleharts första historia. © Marvel Comics

Faktum var att Captain America sålde så dåligt att den hotades av nedläggning, och när den nytillträdde chefredaktören Roy Thomas vände sig till den ännu mer oerfarne serieförfattaren Steve Englehart – vid tidpunkten nyss fyllda tjugofem – gav Thomas honom fria händer att göra serien mer relevant för Marvel-läsarna.

Steve Englehart tog över författarskapet i och med Captain America nummer 153 (september 1972) och det första han gjorde var att – på de inledande nio sidorna – lösa två gordiska knutar. Dels konflikten mellan Captain America och Nick Fury (de slåss och pratar sedan ut, varpå Fury inser att allt varit ett missförstånd), dels förhållandet med Sharon Carter (hon säger helt enkelt upp sig från S.H.I.E.L.D. varpå hon och Steve Rogers åker på solsemester tillsammans). Så ska en slipsten dras!

När Steve Rogers är på semester får vi i stället följa hans sidekick/partner The Falcon, inte minst i hans civila roll som socialarbetaren Sam Wilson, bosatt i Harlem. Han håller ställningarna när plötsligt Captain America dyker upp – men är det verkligen han?

I de följande tre numren utspelas en historia som råder bot på ett problem som gäckat Marvel-läsarna i åratal. Som jag tidigare skrev gjorde ju Marvel ett kort försök att lansera Captain America på 1950-talet, men i Marvel-universats fiktiva historia hade ju Captain America legat nedfrusen sedan Andra världskrigets slut. Det hängde helt enkelt inte ihop, så Steve Englehart bestämde sig för att lösa det problemet också.

Den Captain America (och Bucky) som haft en kort karriär på 1950-talet var helt enkelt kopior, framtagna av USA:s regering för att höja moralen under Koreakriget. Den fiktiva anledningen till deras korta karriärer var att de fått sitt ”supersoldatserum” bara dagar innan Koreakrigets slut. Nu var de tillbaka, övertygade om att Steve Rogers var en kopia och de var originalen. Femtiotalsversionerna av Captain America och Bucky visade sig dessutom vara chauvinistiska, rasistiska och paranoida.

I de följande numren av tidningen får vi följa deras jakt på originalet, och till slut gör de båda kaptenerna upp. En lustig detalj: för att skilja dem åt har originalet en lätt rosaskimrande hy, eftersom solsemestern gjort honom (och Sharon Carter) solbrända! När den riktige Captain America till slut står som segrare i konflikten i Captain America nummer 156 (december 1972), är det med en besk eftersmak. Han inser att femtiotalsversionen är en förvriden, ond spegelbild av honom, men att det lika gärna kunnat vara han själv.

Englehart gör femtiotalskopian till en symbol för USA:s femtiotal – som präglades av paranoia, rasism och antikommunism förklätt till patriotism – och gör på så sätt upp med det årtiondet. Han har i efterhand sagt att detta var första etappen i den trestegsplan som skulle göra Captain America till en modern karaktär.

Därefter följer några kortare historier där bland annat den polisman som varit Steve Rogers närmaste chef avslöjas som ledaren bakom en kriminell konspiration. Captain America slåss mot superskurken Yellow Claw och räddar även Sharon Carters storasyster Peggy – Captain Americas gamla kärlek från krigsåren som då tappade minnet, men nu återfår det igen, vilket leder till ett nytt triangeldrama. Efter detta inledde Englehart den andra etappen.

Captain America nummer 175 innehöll den explosiva upplösningen på Secret Empire-historien. © Marvel Comics

I serien får vi se glimtar från en smutskastningskampanj gentemot Captain America, med avsändaren ”Committee to Regain America’s Principles” (CRAP). Först tar han ingen notis om det hela, men det blir snart uppenbart att kampanjen faktiskt börjar få önskad effekt och allmänheten börjar se på honom med misstänksamhet.

Det står snart klart att kommittén ingår i en större konspiration som vill misskreditera Captain America för att ersätta honom med en figur kallad Moonstone, som egentligen är en skurk, men som framställs som hjälte. Bakom konspirationen står en organisation kallad Secret Empire, och Captain America och hans allierade (bland annat X-Men som för tillfället förde en tynande tillvaro eftersom deras egen tidning lagts ned) upptäcker snart att organisationens maskerade ledare, ”Number One”, är en högt uppsatt regeringstjänsteman.

Historiens explosiva upplösning kommer i Captain America nummer 175 (juli 1974), där striden når självaste Vita Huset. När Number One inser att han förlorat, demaskerar han sig och tar sitt liv genom ett skott i huvudet. Vi får aldrig se vem det är och det sägs aldrig annat än att han är ”en mycket högt uppsatt medlem av USA:s regering”, men händelsen gör Steve Rogers så chockad och desillusionerad att han hamnar i en rejäl identitetskris.

Hela historien publicerades samtidigt som Watergateaffären rullades upp inför den amerikanska allmänhetens ögon, och den är givetvis en allegori över den kanske mest chockerande politiska skandalen i USA:s historia (åtminstone innan Trumpåren). Trots att det aldrig sägs rakt ut i serien, är ”Number One” ingen mindre än Richard Nixon själv, något som också Steve Englehart bekräftat i efterhand. Man ska emellertid ha i åtanke att historien skrevs och publicerades parallellt med Watergateaffärens utveckling; när Captain America nummer 175 publicerades hade Nixon ännu inte avgått. Samtidigt som Englehart hade för avsikt att låta serierna spegla aktuella händelser, gjorde den snabba politiska utvecklingen att han insåg att det var en omöjlig ambition.

Trots att Steve Rogers inte använde sig av sin Captain America-identitet på flera månader, hittade man olika uppfinningsrika sätt att få med karaktären på omslaget. © Marvel Comics

Händelserna i Washington – i en ibland besvärlig krock mellan dikt och verklighet refererades omväxlande både till Number Ones självmord och Watergate – hade fått Steve Rogers att tvivla på sin roll som Captain America. Han kände att han inte kunde representera en nation som han inte längre trodde på. Redan i det efterföljande numret tog han därför det dramatiska beslutet att pensionera sig från superhjältelivet. Efter olika försök att påverka honom i olika riktningar – Falcon är arg på Steve Rogers för att han ”svikit” och Sharon Carter är glad för att de kan tillbringa mer tid tillsammans – var det till slut en förklädd Hawkeye som fick honom att inse att han kunde fortsätta vara superhjälte utan att vara Captain America.

I Captain America nummer 180 (december 1974, för övrigt en förträfflig månad) debuterade följaktligen Nomad, Steve Rogers nya alter ego. Att byta namn på tidningen var aldrig aktuellt; redan i Captain America nummer 184 (april 1975) bestämde sig Steve Rogers för att återigen ikläda sig rollen som Captain America. Det krävdes dock att Red Skull, hans äldsta fiende, återvände för att Steve Rogers skulle inse att tron på nationen inte var samma sak som att tro på de som styrde den.

Tyvärr slutade Sal Buscema på titeln mitt i historien om Nomad, närmare bestämt efter Captain America nummer 181 (för övrigt också det sista numret som hade Roy Thomas som chefredaktör). Det berodde inte på någon schism mellan Englehart och Buscema – tvärtom fungerade deras samarbete utmärkt och Buscemas teckningar passade Engleharts manus som hand i handske. Buscema ville helt enkelt gå vidare efter att ha tecknat Captain America under tre års tid. Drygt ett år senare tog han över som tecknare på Incredible Hulk, där han skulle stanna i hela tio år.

Ersättare för Sal Buscema blev Frank Robbins. Han kom från dagspresseriernas värld (han är mest känd som skapare av Johnny Hazard) och hans stil var anpassad därefter, med betydligt fler skuggor och närmast karikatyrlika teckningar. De passade inte alls lika bra ihop med Engleharts manus, något som både läsarna, och inte minst Englehart själv, insåg ganska snabbt. Kanske var det därför Englehart också lämnade serien några månader senare.

Trots löfte om motsatsen, blev Captain America nummer 186 Steve Engleharts sista. Gil Kane och John Romita gjorde omslaget. © Marvel Comics

Efter att ha avslutat historien med Red Skull i Captain America nummer 186 (juni 1975) tillkännagavs att han skulle ta en ”kort paus”, men strax efter kom beskedet att han ”inte hade mer att berätta” och Englehart återvände aldrig mer till serien. Hans trestegsplan att göra Captain America till en modern karaktär med värderingar som dåtidens läsare kunde identifiera sig med var därmed fullbordad.

Steve Engleharts och Sal Buscemas sejour på Captain America är sjuttiotals-Marvel i sin prydno. Det är serier som är både spännande och intelligent berättade. Att deras arbete med att modernisera karaktären lyckades råder det inget tvivel om: från att ha varit nedläggningshotad blev Captain America Marvels bäst säljande titel i perioder. Under deras översyn blev det en serie som främst utspelades på ”gatunivå”, även om både spion- och science fiction-inslag ibland förekom. Englehart och Buscema gjorde inte bara titelkaraktären rättvisa, utan lyckades även skapa ett intressant persongalleri runt honom. Inte minst Sharon Carter blev en betydligt intressantare karaktär.

Ska man rikta någon kritik mot Englehart, så är det för porträttet av The Falcon. Även om han också blev intressantare, så känns det som en med dagens mått mätt ganska stereotyp karaktär. När han agerar på egen hand handskas han med lokala gäng, hallickar eller sin flickvän, den tämligen osympatiska Leila som pendlar mellan att håna honom genom att kalla honom för ”Onkel Tom” eftersom han jobbar för ”the man” och beundra honom för hans muskler. Falcon själv är oftast antingen avundsjuk på den superstyrka som Captain America – kortvarigt – fick, eller sur för att han tror att han är på väg att bli dumpad som partner. Han framstår faktiskt mer som en trulig tonåring än en vuxen man.

I det allra sista Captain America-äventyret som Englehart skrev avslöjas det dessutom att Falcon inte alls var socialarbetaren Sam Wilson – det var bara ett implanterat minne av Red Skull i ett försök att skapa en ”perfekt” sidekick till Captain America, med avsikt att förråda honom. Istället var han egentligen småbrottslingen ”Snap” Wilson, på jakt undan rättvisan.

När det stod klart att Jack Kirby skulle ta över Captain America, avslutade man skyndsamt alla sidohistorier. © Marvel Comics

I ärlighetens namn ska det dock sägas att detta var en intrig vars upplösning aldrig skrevs Englehart, och han har i efterhand sagt att han förmodligen skulle ha gjort det till en dubbelbluff från Red Skulls sida och att Sam Wilson faktiskt var den riktiga identiteten. Fast det kan förstås vara en efterhandskonstruktion.

Efter Englehart togs manuspennan över av den relativt okände John Warner. Han hade dock problem att hålla deadlines, vilket gjorde att han fick sparken efter två nummer. Tony Isabella skrev ytterligare två nummer, som mest ägnades åt att avsluta olika sidointriger (Sam Wilson hade nu båda ”sina” identiteters minnen och friades från de brott han begått som ”Snap”, medan Peggy Carter slutade vara olyckligt kär i Steve Rogers och blev tillsammans med S.H.I.E.L.D.-agenten Gabe Jones).

Sedan skrev den nye chefredaktören Marv Wolfman (han efterträdde Len Wein som i sin tur efterträtt Roy Thomas bara några månader tidigare) en utfyllnadshistoria i Captain America nummer 192 (december 1975). Anledningen till att man skyndsamt gjorde rent hus med alla lösa trådar var att manegen skulle krattas inför den nye författarens debut. Och det var inte vem som helst, utan självaste Jack Kirby!

Jack Kirbys tid på Captain America kommer det att handla om nästa gång. På återläsande!

Lästips:

  • Det absolut bästa sättet att få tag på serierna som avhandlas i den här texten är att skaffa den relativt nyutkomna Captain America Omnibus volym 3. Den samlar Captain America nummer 149–192 och innehåller alltså hela Gerry Conways sejour (som visserligen bara varade fyra nummer), alla Steve Engleharts Captain America-serier samt alla utom de tre första numren tecknade av Sal Buscema. Dessutom är numren mellan Engleharts och Kirbys sejourer på titeln inkluderade.
  • Om man lyckas få tag på volym 7–9 av Marvel Masterworks med Captain America så innehåller de samma material som ovan nämnda omnibus. De är dock utgångna och lär inte tryckas om i första taget, vilket gör dem dyra.
  • Hittills finns bara Steve Engleharts sju första nummer utgivna i Epic-formatet. Volym 4 har titeln Hero or Hoax och innehåller Captain America nummer 139–159. Som vanligt när det gäller Epic-volymerna kommer samtliga Engleharts nummer att ges ut – frågan är bara när.