När Black Panther av Ta-Nehisi Coates lanserades 2016, slog Marvel på stort. Förstanumret trycktes i hela 23 (!) olika varianter. Här omslaget av Alex Ross. © Marvel Comics
Ta-Nehisi Coates bakgrund skiljer sig från de flesta andra serieskapares. Det vanliga är att serieskapare är hängivna seriefans som börjat med att ge ut egna fanzin, för att sedan jobba för mindre förlag innan de till slut får chansen att skriva eller teckna för något av de två största förlagen. Coates var visserligen ett seriefan som barn, men valde en helt annan yrkesbana: han läste journalistik vid Howard University, men hoppade av utan att ta examen (vilket inte hindrat att han anlitats som föreläsare vid Harvard-universitetet).
Därefter skrev han bland annat för The Village Voice och Time Magazine, innan han slutligen fick fast anställning som krönikör på The Atlantic, en av USA:s mest ansedda tidskrifter. Där skrev han om politik i allmänhet och rasfrågor i synnerhet (Coates är afroamerikan) och flera av hans artiklar har blivit prisbelönta. Han har dessutom skrivit flera böcker, bland annat We Were Eight Years in Power: An American Tragedy, även dessa prisbelönta. Att kalla Coates för en intellektuell tungviktare är därför ingen överdrift. Coates har dessutom koppling till den riktiga Black Panther-rörelsen, då hans far Paul Coates, numera förläggare, var Black Panther-aktivist på sjuttiotalet.
Black Panther nummer 1, skriven av Coates och tecknad av Brian Steelfreeze, fanns i seriebutikerna i juni 2016. Den innehöll första delen av tolv av historien A Nation Under Our Feet – titeln är hämtad från en inflytelserik bok om afroamerikansk historia – och tar itu med ett problem i serierna om T’Challa som åtminstone jag haft ganska länge.
Coates första historia behandlar problemen kring Wakandas styrelseskick. © Marvel Comics
Trots att Wakanda alltid beskrivits som en teknologiskt och socialt framskriden nation, var det en diktatur. T’Challa var en superhjälte och kung, men en enväldig kung. Inte nog med det: Wakanda var dessutom en primitiv meritokrati, där man vann kungamakten genom att besegra andra tronpretendenter i strid man mot man.
När Black Panther nummer 1 tar sin början har en rad katastrofer drabbat Wakanda: bland annat har delar av landet översvämmats efter en attack från Namor och T’Challas syster hamnat i koma. På ett mer personligt plan har T’Challa också låtit annullera sitt äktenskap med Storm. Dessa händelser ägde rum i Avengers, vilket gör att man till en början känner sig lite vilse som ny – eller nygammal – läsare. Wakanda befinner sig alltså i kris, och resultatet blir att ett uppror bryter ut.
Till skillnad från de uppror mot T’Challa som tidigare Black Panther-författare skildrat, rör det sig dock inte om någon superskurk som vill ta makten, utan om en folklig resning som ifrågasätter enväldet i Wakanda. Till och med några av Dora Milaje, T’Challas kvinnliga livvaktsstyrka, ansluter till upproret. Till slut uppnås en kompromiss, där ett parlamentariskt råd styr Wakanda tillsammans med T’Challa. Wakanda var äntligen något som åtminstone liknade en modern stat.
Shuri vaknar också upp ur sin koma, efter att ha blivit upplärd i Dijalia, ett slags astralplan som är Wakandas kollektiva minne. Detta förändrar henne och hon fungerar därefter som ett slags rådgivare med övernaturliga krafter. Coates lyckas därmed ge Shuri en egen identitet. Tidigare hade hon varit en kvinnlig Black Panther, men nu var hon som sagt mer av en övernaturlig hjälte. De första stegen mot en återförening mellan T’Challa och Storm tas också.
T’Challas försök att reparera relationen med Storm är en röd tråd i Coates serier. © Marvel Comics
Banden mellan T’Challa och Storm blir ännu starkare i historien som inleds i Black Panther nummer 13 (juni 2017), kallad Avengers of the New World. (Även denna titel är hämtad från en bok, denna gång om den slavrevolt som blev ursprunget till Haitis grundande.) Denna historia sträcker sig över tretton nummer och handlar om hur T’Challa misstänker att Wakandas gudar har övergett landet. Samtidigt måste han än en gång bekämpa sin gamla ärkefiende Ulysses Klaw.
Denna historia är den klart svagaste av de Black Panther-historier Coates skrev och lider av samma problem som de flesta mittendelar i trilogier brukar göra: den spinner vidare på de intrigtrådar den första historien ger upphov till, men når aldrig någon egentlig upplösning.
Ett personligt irritationsmoment är dessutom att Marvel återigen visar sin obeslutsamhet när det gäller tidningsnumrering. Det som egentligen borde ha varit tidningens nittonde nummer blir Black Panther nummer 166 (december 2017). Min irritation blir inte direkt mindre av att Black Panther nummer 172 (juni 2018) blev det sista med ”legacy numbering” som Marvel valt att kalla det. Månaden efter släpptes nämligen ytterligare ett förstanummer av Black Panther. Anledningen var ännu en ”återstart” av Marvels tidningar, som alla redan har glömt (jag upptäckte dock att jag skrev en artikel om nylanseringen när det begav sig).
Det andra förstanumret under Coates sejour (och åttonde totalt om man räknar med miniserien från 1988) kom alltså ut i juli 2018. Det börjar med att T’Challa vaknar upp på en främmande planet. Eller rättare sagt: vi tror att det är T’Challa, men vi kan inte vara säkra på att det är den T’Challa vi lärt känna. (Spoilervarning: det är ”vår” Black Panther.)
Givetvis dyker Black Panthers ärkefiende Ulysses Klaw upp. © Marvel Comics
Det visar sig att han är slav i en vibraniumgruva, men han blir ganska snabbt befriad av rebeller från en motståndsrörelse. Liksom alla andra slavar i imperiet har han fått sina minnen stulna. Detta är upptakten till den tjugofem nummer (!) långa historien The Intergalactic Empire of Wakanda, där T’Challa blir en del av – och så småningom ledare för – den motståndsrörelse som slåss mot den ondskefulle kejsaren N’Jadaka och hans imperium som sträcker sig över fem galaxer.
”Wakanda?” kanske någon frågar sig, ”har T’Challa på något sätt rest i tiden och hamnat i ett framtida Wakanda?”. Nej, det visar sig att detta imperium är resultatet av en bemannad rymdexpedition från vår tids Wakanda som hamnat i ett ”maskhål” och slungats 2 000 år bakåt i tiden och till andra sidan universum. Där har deras ättlingar utvecklats till erövrande imperialister. Naturligtvis hamnar T’Challa och hans rebellvänner på Jorden igen, där slutstriden mot det ondskefulla imperiet står. Black Panther nummer 25 (juli 2021) var både slutet på historien och Coates sejour som författare av serien.
The Intergalactic Empire of Wakanda är en sci-fi-historia av klassiskt rymdoperaslag, där det är lätt att hitta paralleller till Star Wars. Men det är främst en berättelse om T’Challas inre resa där han till slut accepterar sin roll som kung och symbol för en hel nation (något som var ett bärande tema under hela Coates sejour). Det är också den slutliga återföreningen med Storm; det enda minne T’Challa har kvar efter att ha fått sitt förflutna stulet av imperiet är av henne. Ta-Nehisi Coates lyckas skriva ett tillfredställande slut på sin Black Panther-sejour och av de tre historier han skrev under sina fem år som Black Panther-författare, är detta den jag tycker absolut bäst om.
2018 startade Black Panther om med ännu ett förstanummer och historien The Intergalactic Empire of Wakanda. © Marvel Comics
Jag har dock två stora problem med Ta-Nehisi Coates Black Panther. Det första är det långsamma tempot i berättandet. Coates skrev femtio nummer, och dessa nummer rymmer bara tre historier. Jag har skrivit om den dekomprimering som kännetecknar det moderna serieberättandet, och detta är ett skolexempel. Det händer helt enkelt inte speciellt mycket i varje nummer.
Den tjugofem nummer långa The Intergalactic Empire of Wakanda skulle kunna vara en tredjedel så lång utan att tappa någonting av historien. Till exempel dröjer det tolv nummer innan T’Challa får tillbaka sina minnen och läsaren får ett hum om hur han hamnat i imperiets klor och hur det uppstått. Ett annat exempel på det långsamma berättartempot är när Coates ägnar ett helt nummer åt att räkna upp de rebeller som är med i slutstriden mot kejsaren N’Jadaka. Coates Black Panther blir ibland väldigt seg i bokform och måste ha varit olidlig att läsa i lösnummerform, inte minst som de sista numren drogs med rejäla förseningar (mellan Black Panther nummer 22 och 23 gick det inte mindre än elva månader).
Mitt andra stora problem med Coates författande är hans karaktäristik. Jag har ingen anledning att tvivla på att han är en lysande essäist och krönikör, men problemet är att hans karaktärer pratar som politiska essäer. De säger smarta och tänkvärda saker mest hela tiden, men är helt omöjliga att relatera till eftersom man inte kommer dem in på livet alls.
Coates verkar helt enkelt ha missat att man som läsare måste kunna identifiera sig med protagonisten eller någon annan av figurerna i en berättelse. Det är till exempel ingen slump att Spindelmannen blivit så oerhört populär. Till och med i ”smarta” serier som Watchmen eller Maus så är det karaktärernas mänsklighet som fångar läsaren. I Coates Black Panther blir de olika hjältarna och skurkarna mest vad som på engelska brukar kalla ”talking heads”. Inte ens återföreningen mellan T’Challa och Storm känns speciellt hjärtlig.
The Intergalactic Empire of Wakanda är den längsta Black Panther-historien hittills och är en episk sci-fi-historia i rymdoperastil. © Marvel Comics
Samtidigt känns det som jag kanske är för orättvis mot Coates, eftersom jag, som medelålders svensk man, inte tillhör målgruppen. Coates skriver för en publik för vilken alla referenser i serien är självklara. Jag tillbringade dessutom några dagar på sjukhus när jag började läsa Coates Black Panther, så förutsättningarna för att bekymmersfritt njuta av en serie var inte de bästa. Ingen kan dock ta ifrån Coates att han gav Black Panther ett filosofiskt djup som serien aldrig tidigare varit i närheten av.
Därmed har vi kommit fram till slutet av min genomläsning av Black Panther-serier. 55 års serier där T’Challa varit kung, gatukämpe, rymdhjälte och mycket annat. Framför allt har det varit intressant att se Black Panthers utveckling från ett exotiskt inslag till att bli en hörnsten, både i serieuniversumet och i Marvels filmuniversum. De olika Black Panther-titlarna har också gått från att göras av företrädelsevis vita serieskapare till att – de senaste decennierna – vara ett självklart val för afroamerikanska författare och tecknare. Det har varit en intressant bekantskap med en hjälte vars serier aldrig nått våra breddgrader.
Nästa gång ska det handla om något helt annat. På återläsande!
Lästips:
- Det absolut enklaste sättet att läsa Ta-Nehisi Coates serier är att skaffa Black Panther by Ta-Nehisi Coates Omnibus, som samlar allt det Black Panther-material jag skriver om här. Denna volym utelämnar emellertid de miniserier om exempelvis Shuri som Coates också skrev under samma period.
- Vill man inte ha allt samlat i en enda tjock volym finns samma material också samlat i fyra hårdpärmsutgåvor eller nio stycken mjukpärmsutgåvor.
