Det vanligaste problemet när man talar om berättande brukar vara det omvända. Speciellt när man talar om adaptioner från bok till film brukar problem uppstå när man ska föra över berättelsen i en bok på några hundra sidor till en film med två timmars speltid. Lösningen blir då oftast att skala bort alla sidointriger och mindre viktiga karaktärer och därmed komprimera handlingen, med resultatet att någon som läst boken förmodligen saknar en del komponenter. Den gamla klyschan ”boken är bättre” är en klyscha för att den i de allra flesta fall är sann.
EC Comics serietidningar innehöll 3–4 historier per nummer. Bild av Wally Wood. Copyright EC Comics.
Inom seriemediet har det rakt motsatta problemet uppstått och man talar istället om dekomprimering. En normal historia löper idag över sex–åtta nummer. Berättelserna har blivit allt mer utdragna, enligt vissa till och med för utdragna. Det händer helt enkelt inte speciellt mycket i ett enskilt nummer, med resultatet att handlingen kan upplevas som i tunnaste laget.
Till skillnad mot vad många tror så är dekomprimering ingen ny företeelse, utan är något som fortgått sedan serietidningarnas barndom. När EC Comics hade sin storhetstid på 1950-talet innehöll deras titlar ofta fyra historier per seriemagasin på 22 sidor. De tidiga Marveltidningarna innehöll ofta två historier per nummer, och innehöll ett nummer bara en historia så satte man ofta någonting i stil med ”epic-length thriller” på omslaget. Under det sena 1960-talet började man även med sidohistorier som band ihop huvudhistorierna men inte var nödvändiga för att följa med i huvudintrigen.
På 1980-talet var ett äventyr per nummer normen, men ibland kunde en historia sträcka sig över två, i sällsynta fall tre nummer. 1980-talet är också det decennium då maxiserier – specialtitlar på 10–12 nummer där man berättade en historia från början till slut – uppstod.
Det var dock först på det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet som ”dekomprimeringssjukan” hos de vanliga titlarna började bli påtaglig och en historia kunde sträcka sig över fem, sju, ibland även tio nummer. I dagens serier är det oftast så att man, förutom de långa huvudhistorierna, skapat så komplicerade sidointriger att man helt enkelt inte hänger med i handlingen utan att ha läst en författares sejour på en titel från början.
Manga som Lone Wolf and Cub har inspirerat ett mer utdraget berättande. Här en amerikansk utgåva med omslag av Frank Miller. Copyright Futabasha/Dark Horse.
Orsakerna till detta är flera. En del menar att det handlar om influenser från manga, japanska serier. Min erfarenhet av manga är begränsad då den enda manga jag läst från början till slut är Lone Wolf and Cub, och visst innehåller den vissa långsamma partier. Skillnaden är dock sidantalet: Lone Wolf & Cub består av 28 volymer på ungefär 300 sidor vardera, alltså över 8 000 sidor totalt, och då kan man kosta på sig mer meditativa scener än man kan i ett normalt amerikanskt lösnummer som har 22 seriesidor och en historia ska berättas på mellan fem och tio nummer. LW&C kombinerar också det långsamma berättandet med scener som går i rasande tempo, något man inte riktigt bemästrat i amerikanska serier ännu.
En annan vanlig förklaring är förändringarna på den amerikanska seriemarknaden. I princip samtliga titlar återutges numera i album som samlar mellan fem och tio nummer av tidningen, och sedan ett antal år tillbaks är dessa album en större inkomstkälla för både Marvel och DC än serietidningar. Detta har gjort att fokus ligger på albumutgivningen och längden på historierna anpassas efter albumformatet snarare än efter tidningsformatet. Att köpa en tidning som innehåller del tre av en historia i sju delar är meningslöst, och istället för att köpa lösnummer så inväntar många samlingsalbumen där man får en hel historia från början till slut. ”Waiting for the trade”, efter det engelska namnet ”trade paperbacks”, har på senare år blivit ett begrepp.
Det är naturligtvis svårt att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget när det gäller albumutgivningens inverkan på det dekomprimerande berättandet, men faktum kvarstår; en modern superhjältehistoria understiger mycket sällan fem nummer, sidointriger exkluderade, och tidningsköparna är de som kommer i kläm.
Nästa gång ska jag berätta om en av 1980-talets maxiserier: den idag lite bortglömda Squadron Supreme.
