Förra inlägget handlade om The Shadow, en karaktär som är relativt okänd i Sverige. Så är det inte alls med Tarzan, som varit både roman- och seriefigur samt inte minst filmhjälte.
Tarzan and his mate (1934).
För en yngre publik kanske han är mest känd som Disney-karaktär från den animerade filmen från 1999, men Tarzan har filmatiserats hela 44 gånger! Den senaste som spelade Tarzan på bioduken är faktiskt svensk: Alexander Skarsgård. För min föräldrageneration är det dock den förre OS-guldmedaljören i simning, Johnny Weissmuller, som är den ”riktige” Tarzan, efter att ha spelat in tolv Tarzan-filmer på 1930- och 40-talet. Tarzan har förstås också haft flera serietidningar i Sverige – ibland till och med samtidigt – från 1950-talets mitt till 1990-talets början.
Även den som aldrig läst en Tarzan-historia har hört talas om Tarzan på grund av de rikliga referenserna till karaktären. Här barnboken Gummi-Tarzan.
Tarzan-figurens inflytande sträcker sig dock längre än så. Även de som aldrig sett en Tarzan-film, eller läst någon bok eller serietidning med honom i huvudrollen, känner igen huvuddragen i berättelserna. Man känner till historien om ”djungelns konung” som uppfostrats av apor, svingar sig i lianer och utstöter det karaktäristiska vrålet. Eller så känner igen citatet ”Me Tarzan, you Jane”. Lasse Åbergs parodi/hyllning ”Trazan” är bekant för personer i min ålder. Karaktären har till och med fått låna namn till det ekivoka uttrycket ”dra en Tarzan”, vilket om något visar hur inbakad i det kollektiva medvetandet han är.
Tarzans skapare hette Edgar Rice Burroughs och föddes i Chicago 1875. Efter att ha misslyckats med att komma in vid West Point och blivit avskedad från kavalleriet på grund av hjärtproblem, förde han en kringflackande tillvaro. Burroughs jobbade under denna period bland annat som cowboy, malmletare och vid sin fars batterifabrik. Till slut hankade han sig fram som försäljare av pennvässare, något som gav honom väldigt mycket fritid. Han tillbringade den tiden med att läsa pulphäften och tyckte att kvaliteten på historierna var så dålig att han skulle kunna skriva minst lika bra historier själv.
1912, när han nästan var fyrtio år gammal, bestämde han sig för att prova och skickade in en science fiction-historia under pseudonymen ”Norman Bean” till The All-Story Magazine. Historien om John Carters äventyr på Mars (mer om honom i nästa inlägg) blev en framgång, så Burroughs bestämde sig för att bli författare på heltid. Hans nästa historia, som också publicerades i The All-Story Magazine, hade Tarzan i huvudrollen.
Tarzans allra första framträdande i The All-Story Magazine från oktober 1912.
Om historien om John Carter var en hyfsad framgång, så blev den första berättelsen om Tarzan en pangsuccé. Tarzan of the Apes kom ut i bokform bara två år efter magasindebuten och Burroughs blev med tiden förmögen, inte minst sedan han sett till att skaffa sig rättigheterna till sina egna karaktärer. När Edgar Rice Burroughs dog 1950 hade han skrivit hela 80 romaner, varav 26 om Tarzan. Edgar Rice Burroughs, Inc. drivs än i dag av hans efterlevande och förvaltar rättigheterna till de karaktärer han skapade.
Tarzan fick sin egen serietidning 1948. Här ett omslag av Jesse Marsh.
Förutom böcker, filmer och radioadaptioner blev Tarzan förstås också serier. 1929 startade dagstrippversionen, först tecknad av Hal Foster (mer känd som skaparen av Prince Valiant) och senare av legendariska tecknare såsom Burne Hogarth och inte minst Russ Manning, vars Tarzan-serier länge ansågs vara den definitiva versionen. Dagstrippversionen av Tarzan lades ned 1972, men söndagsserien fortsatte ända tills 2002.
Givetvis startades också en serietidning med figuren. Det var Western Publishing – mest känd för originalpubliceringen av Carl Barks ankserier – som gav ut den, via sina förlagsetiketter Dell Comics och senare Gold Key Comics. Efter att ha serietidningsdebuterat i Four Color Comics fick karaktären en egen titel i januari 1948. Det hann bli 206 nummer, innan Edgar Rice Burroughs, Inc. började kräva att Western Publishing skulle ge ut fler tidningar med Burroughs-karaktärer. När de vägrade fråntogs de helt sonika rättigheterna, som såldes vidare till DC Comics.
Tarzan nummer 207 – DC behöll originalnumreringen – fanns i butikerna i april 1972, och för både teckningar och manus svarade Joe Kubert. Han var en legendar redan då som hade frilansat för DC Comics sedan mitten av fyrtiotalet. Han var medskapare till Silver Age-versionen av superhjälten Hawkman, men mest känd var han för sina krigsserier. Förutom några inhopp på EC Comics Two-Fisted Tales var han mannen bakom klassiska DC-karaktärer som Enemy Ace och Sgt.Rock.
DC behöll originalnumreringen, så det allra första DC-numret av Tarzan var nummer 207.
Den serie som inspirerade Kubert som barn var dock ingen krigsserie, utan dagstrippversionen av Tarzan, tecknad av Hal Foster och Burne Hogarth. När DC Comics – där Kubert för tillfället var redaktör – fick licensen att göra Tarzan-serier tog han jobbet som redaktör, manusförfattare och tecknare på den nystartade tidningen. För färgläggningen svarade Tatjana Wood.
Kubert inledde med en serieadaption av Tarzan of the Apes, den allra första berättelsen om Tarzan. I adaptionen, som sträckte sig över de fyra inledande numren, får vi följa hur lord John och lady Alice Greystoke blir strandsatta i den afrikanska djungeln och hur John bygger ett trähus där Alice föder en son. Lord och lady Greystoke blir dödade av en flock apor som ”adopterar” sonen och ger honom namnet Tarzan. När Tarzan blir äldre hittar han stugan där hans föräldrar bott och inser att han är en människa och inte en apa. Han blir vuxen och ”apornas konung” efter att ha besegrat den tidigare ledaren i strid. Han träffar Jane och hennes far, som också blivit strandsatta i samma djungel.
Efter en rad förvecklingar slutar berättelsen förvånansvärt dystert: Tarzan återfinner Jane i USA, men hon har förlovat sig med den nye lord Greystoke, Tarzans kusin. Tarzan kan bevisa att han själv är den rättmätige arvtagaren till titeln, men väljer att avstå både den och den besvarade kärleken till Jane, eftersom han tror att hon får ett bättre liv som gift med en lord än vad han kan erbjuda i Afrikas djungel.
De bästa Tarzan-historierna Kubert gjorde var adaptioner, men även originalhistorierna höll hög klass.
Efter adaptionen följde en rad historier skrivna av Kubert helt på egen hand. De flesta berättelserna i Tarzan var noveller utan någon riktig kontinuitet. Kubert adapterade visserligen Burroughs andra bok om Tarzan, The Return of Tarzan, i nummer 219–223 (april–september 1973), där Tarzan och Jane återförenas och till slut får varandra, men i efterföljande nummer syns hon inte till.
Skam till sägandes läste jag aldrig speciellt mycket Tarzan som barn och har heller inte läst några Tarzan-serier i vuxen ålder. Jag har därför ingen möjlighet att avgöra hur bra Kuberts version är jämfört med andra versioner. Däremot uppskattade jag dessa serier mycket, inte minst Kuberts teckningar. De berättelser som är bäst är förstås adaptionerna av Burroughs romaner, men de originalhistorier som Kubert gjorde är inte fy skam de heller. DC Comics Tarzan var en riktigt trevlig bekantskap!
Tyvärr slutade Joe Kubert att teckna – men han fortsatte att skriva manus och skissa – Tarzan från och med nummer 236 (april 1975). Det kan delvis ha berott på att Kuberts version, som var mycket väl ansedd i USA, aldrig blev lika populär i Europa, där Russ Mannings version ansågs vara den ”riktiga”.
Eftersom Edgar Rice Burroughs, Inc. håvade in ganska mycket pengar på att ge ut översatta serier på den europeiska marknaden, ville de förstås ha en tecknare vars stil låg så nära Mannings som möjligt. Tarzan nummer 237 och 238 tecknades av Russ Manning i egen hög person, men efter det tog först Franc Reyes och sedan den anonyma ”The Redondo Studio” över teckningssysslan. Detta medförde att tidningen tappade betänkligt i kvalitet, eftersom Kuberts teckningar i mitt tycke var den stora behållningen.
Efter ytterligare en Burroughs-adaption – av boken Tarzan and the Champion – lämnade Kubert serien helt efter Tarzan nummer 249 (maj 1976). Ny redaktör blev Joe Orlando, ny författare Gerry Conway och ny tecknare José Luis García-López. Tidningen var dock inne på sin sista suck: efter några kreatörsbyten till och slutligen två repriser av Kubert-serier blev Tarzan nummer 258 (februari 1977) det allra sista. DC förlorade licensen att göra serier baserade på Burroughs karaktärer (enligt en redaktionell text i det sista numret av tidningen ville Edgar Rice Burroughs, Inc. ge ut serier på egen hand).
Marvel startade om Tarzan från nummer 1. Bild: John Buscema.
Att ”ge ut serier på egen hand” visade sig betyda att sälja licensen till Marvel Comics tämligen omgående. Redan i juni 1977 utkom Tarzan, Lord of the Jungle nummer 1. Marvel valde alltså att inte fortsätta den klassiska numreringen. För serierna svarade till en början Roy Thomas och John Buscema, som bland annat hade samarbetat på Avengers och olika Conan-serier. Senare tog Bill Mantlo och Sal Buscema – som gjort några av mina favoritserier med Hulk – över serien. Tyvärr har jag ingen möjlighet att avgöra hur bra Marvels Tarzan-serier står sig mot DC:s eller några andra, eftersom de aldrig blivit repriserade. Om och när Marvel bestämmer sig för att ge ut en samling kommer jag att läsa den, eftersom de serieskapare som var inblandade är några av mina favoriter.
Tarzan, Lord of the Jungle kom ut med 29 nummer, och i oktober 1979 kom det allra sista. Efter det blev det ingen mer regelbunden utgivning av Tarzan-serier i USA, och för första gången på fyra decennier saknade den amerikanska marknaden en Tarzan-titel. (Licensproduktionen för den europeiska marknaden, främst gjord i det forna Jugoslavien, fortsatte dock åttiotalet ut.) Tarzan som seriefigur förde alltså en tynande tillvaro och licensen gick till mindre förlag som gjorde några kortlivade försök att ge ut miniserier med karaktären.
Ett av dessa mindre förlag var svenska Semic (ett stort förlag i den svenska ankdammen, men litet på ett internationellt plan). Under ett par år i början av 1990-talet gav man ut några miniserier i samarbete med det amerikanska förlaget Malibu Comics.
Jag minns reklamtexter om nittiotalsversionen som talade om den ”nye, tuffe Tarzan”, vars äventyr inte bara utspelades i djungeln, utan även i ”storstadsdjungeln”. Tidigare Tarzan-äventyr hade utspelat sig i början av 1900-talet (Tarzans födelseår anges som 1888 på flera ställen i DC:s serier), men Malibus serier utspelades i nutid. Att förflytta Tarzan och Jane till modern tid var inga problem – de var nämligen odödliga! Detta var ingen nödlösning, utan något som etablerats i Burroughs egna romaner, där Tarzan och Jane fått odödlighet i en av de många ”försvunna städer” de upptäckte.
I början av 1990-talet gjorde Semic och Malibu Comics ett försök att modernisera Tarzan. Här syns han i bästa Rambostil.
En av de miniserier som gavs ut var Tarzan: The Beckoning av Tom Yeates. (Märkligt nog är det också den enda miniserien som gavs ut på svenska, trots att det som sagt var svenska Semic som ägde rättigheterna.) Den kom ut i sju nummer mellan november 1992 och juni 1993. Tarzan och Jane bor i San Fransisco där de bekämpar den illegala handeln med elfenben. Plötsligt drabbas Tarzan av drömmar/hallucinationer som lockar honom tillbaka till Afrika. Han bestämmer sig för att slå två flugor i en smäll och spåra elfenbenshandlarna till Afrika samtidigt som han där försöker hitta orsaken till de våldsamma drömmarna. Jane bestämmer sig för att följa efter. Resten av historien är dels en kamp mot elfenbenshandlarna, dels en historia om den man som en gång gjorde Tarzan och Jane odödliga och nu vill återfinna den gömda stad där han en gång själv blev odödlig.
Tarzan: The Beckoning är en tämligen splittrad miniserie. Yeates verkar inte kunna bestämma sig om han ville göra en actionserie, en politisk thriller om elfenbenssmuggling eller en klassisk Tarzan-serie med övernaturliga inslag. Resultatet blir ett ibland väldigt förvirrande hopkok. Eftersom målet var att modernisera serien dras den med lite för mycket tidsmarkörer för att kännas riktigt relevant idag. Hittar ni serien billigt (exempelvis de svenska tidningarna) är den värd en genomläsning, men jag skulle inte springa benen av mig för att hitta den.
Därmed lämnar vi Tarzans värld. Nästa gång ska det som sagt handla om en annan av Burroughs karaktärer, då jag tar en titt på Marvels serie John Carter, Warlord of Mars. På återläsande!
Lästips:
- De Tarzan-nummer som Joe Kubert både skrev och tecknade själv återutgavs av Dark Horse för ungefär tio år sedan. Dels i Tarzan: The Joe Kubert Years som var tre hårdpärmsvolymer i standardformat, dels mjukpärmsutgåvan Tarzan: The Complete Joe Kubert Years som samlar innehållet i de tre volymerna i en bok. Dessa böcker är dock utgångna.
- IDW har också gett ut en ”gallery edition” med några av Joe Kuberts Tarzan-serier. Gallery Edition-volymerna är extremt stora volymer som återger teckningar så nära originalformat man kan komma, det vill säga i originalstorlek och utan färgläggning. Notera dock att det är lyxvolymer gjorda för dem som är teckningsintresserade snarare än serieläsare.
- Tarzan: The Beckoning finns även den utgiven i en mjukpärmsutgåva från Dark Horse. Den boken är också utgången och till skillnad från Kubert-böckerna är denna som sagt inget jag skulle bry mig om att försöka hitta annat än billigt.
Svensk publicering:
Eftersom Russ Mannings version ansågs vara den ”rätta”, publicerades Joe Kuberts serier aldrig i svenska Tarzan. Däremot publicerades de flesta av Kuberts serier i systertidningarna Tarzan Extra och Tarzan & Co mellan 1972 och 1975.- Nittiotalsversionen av Tarzan ägdes som sagt av Semic och publicerades samtidigt i Sverige, i Tarzan nummer 1–2/1992 och 1–3/1993.
