Seriearkeologi: Upp, upp och iväg del 1 – Byrne baby, Byrne!

Det har blivit dags för mig att ta mig an den första och mest klassiska superhjälten av dem alla. De närmaste månaderna kommer Seriearkeologi att fokusera på Superman, eller Stålmannen som han oftast kallas på svenska.

Jag har valt att starta min genomgång av Superman-serier med John Byrnes nystart som sjösattes i oktober 1986. Varje generation har ”sin” Superman, och John Byrnes Superman-serier började publiceras i Sverige när jag var tolv år. Visst hade jag läst ett och annat nummer med den ”gamle” Superman, men upplevde alltid de serierna som tråkiga och småtöntiga. Det var först i och med Byrnes serier som jag började bry mig om karaktären. Byrnes version är också den som än idag utgör grunden för serierna om Superman, om man undantar det misslyckade och relativt kortlivade ”New 52”-experimentet mellan 2011 och 2016.

Byrnes miniserie Man of Steel, som kom ut mellan oktober och december 1986, är väldigt omskriven och jag skrev själv om den för några år sedan. Jag kommer därför att starta denna genomgång med de första numren av de reguljära Superman-tidningarna som kom i januari 1987 och sedan fortsätta ända fram till 2002, som var ”triangelårens” slutpunkt. Vad triangelåren är, kommer jag att avslöja i sinom tid …

Innan jag börjar genomgången på riktigt vill jag bara nämna något om språket. För mig som sjuttiotalist heter karaktären egentligen ”Stålmannen” och det bär mig lite emot att kalla honom ”Superman”. Men eftersom jag konsekvent använder de engelska namnen på andra hjältar och skurkar (speciellt i de äventyr som inte finns översatta till svenska) så kommer jag även att använda Stålmannens engelska namn. Det ser helt enkelt konstigt ut med ”Stålmannen och Green Lantern slåss mot Prankster” – och jag har ingen tanke på att kalla de två sistnämnda karaktärerna för ”Gröna Lyktan” och ”Skämtaren”! Men det kommer säkert att slinka med ett ”Stålis” eller ”Stålmannen” någon gång ändå!

Med detta har vi då kommit fram till januari 1987. Innan rebooten av Superman hade det funnits två tidningar med karaktären i huvudrollen: Superman och Action Comics. Dessa tidningar pausades under de månader som Man of Steel kom ut, men när grunden var lagd i januari 1987 fick Action Comics nummer 587 sällskap av två systertitlar.

Den tidning som dittills hetat Superman bytte nu namn till Adventures of Superman, men behöll den gamla numreringen. Det första numret av Adventures of Superman blev nummer 424. Namnet Superman togs över av en helt ny tidning som började om från nummer 1.

Action Comics och Superman skrevs och tecknades av John Byrne, medan Adventures of Superman skrevs av Marv Wolfman och tecknades av Jerry Ordway. Ordway var relativt färsk i seriebranschen och hade dittills mest tuschat andras teckningar.

Marv Wolfman var däremot en veteran som hade jobbat för både Marvel och DC sedan slutet av 1960-talet. Hans mest kända Marvel-serie är nog Tomb of Dracula, där han skrev 63 av de totalt 70 numren som kom ut mellan 1972 och 1979. För DC hade han redan skrivit två legendariska serier, dels Teen Titans och dels Crisis on Infinite Earths, maxiserien som återstartat hela DC-universumet och därmed banat väg för den nye Superman.

Det var med andra ord kompetenta medhjälpare som John Byrne – som väl inte behöver någon introduktion – hade med sig när den nye Superman skulle etableras. Redaktör för Superman-titlarna var från början Andrew Helfer, men redan efter fyra månader klev Mike Carlin in som medredaktör och i oktober 1987 blev Carlin ensam redaktör. Helfer var alltså bara redaktör ett drygt år (om man räknar med Man of Steel) – en anmärkningsvärt kort tid eftersom Superman-tidningarna sedan början av 1940-talet bara hade haft två redaktörer, Mort Weisinger och Julius Schwartz.

Från början hade de olika titlarna olika inriktning. I Superman ägnade sig John Byrne åt det som brukar kallas världsbygge. Här (åter)introducerades flera av Supermans klassiska fiender, som exempelvis Metallo och Mr. Mxyzptlk. Detta var också titeln där Lex Luthor – nu en ondskefull företagsledare i stället för en galen vetenskapsman – fick störst utrymme att visa vilken formidabel antagonist han var.

Adventures of Superman rörde sig på ett betydligt mer jordnära plan. Här introducerades till exempel Perry Whites son Perry junior, som var på väg att dras in i kriminell gängverksamhet, samt läraren Jose Delgado och hans kamp mot nämnda gäng som vigilanten Gangbuster – en kortvarig karriär eftersom han fick ryggraden krossad i ett slagsmål med B-skurken Combattor. Fokus låg också på Clark Kents, Lois Lanes och de andra medarbetarna på tidningen Daily Planets privatliv.

Action Comics blev en team-up-tidning av klassiskt snitt, där Superman ”gästades” av olika hjältar i varje nummer.

Crossovers mellan de olika titlarna förekom mycket sparsamt och det var egentligen bara när hela förlaget var inblandad i en stor crossover, exempelvis Legends, som de tre olika Superman-tidningarna var en del av samma historia. Annars var det förvånansvärt vattentäta skott mellan dem, och speciellt när det gällde Adventures of Superman, som ju hade manus av Marv Wolfman. De flesta historier avslutades också i samma nummer som de påbörjades, vilket gjorde det enkelt för läsaren att lära känna den nye Superman.

Jag tycker att Adventures of Superman är den klart bästa av tidningarna. En av huvudpoängerna med den nya versionen av Superman var ju att göra honom mer mänsklig, och Wolfman levererade på den punkten. Inte minst historierna med Clark Kent i centrum visade att det var Superman som var förklädnaden – inte tvärtom som varit fallet med tidigare versioner av karaktären.

Byrne å sin sida koncentrerade sig på Supermans olika hjältedåd, men tappade bort det mänskliga på vägen. Han var också lite för fokuserad på att göra Lex Luthor till Supermans ärkefiende.

Luthor var ”spindeln i nätet” som låg bakom i stort sett varje ondsint plan för att förgöra Superman. I princip varje äventyr slutar med att spåren från den senaste superskurken leder tillbaka till Luthor, som alltid hittat ett kryphål så att Superman inte kan komma åt honom. För att skydda sig mot Superman har Luthor dessutom en ring av kryptonit (något som senare skulle kosta honom handen).

Formeln blir enformig ganska snabbt. Byrne hade ju förvandlat Luthor från galen vetenskapsman med planer på världsherravälde till företagsledare för att göra honom mer realistisk. Detta omintetgjordes nästan när han dök upp i slutet av det ena äventyret efter det andra och skrattade ondskefullt.

Han var dessutom en väldigt endimensionell antagonist. Till och med Krösus Sork eller Stora Stygga Vargen har försonande drag, men Byrnes Lex Luthor var rakt igenom ondskefull. Paradoxalt nog blev alltså den nye Luthor precis en sådan schablonartad superskurk som Byrne ville undvika. Första årets Byrne-historier är helt enkelt ganska fyrkantiga.

Ett lysande undantag från detta är dock den historia som gick i de nummer av Superman, Action Comics samt Legion of Super-Heroes som kom ut i augusti 1987. I denna episod hanterar John Byrne (och Legion-författaren Paul Levitz) en av de paradoxer som uppstått i och med Crisis on the Infinite Earths.

Legion of Super-Heroes (”Rymdens hjältar” på svenska) var en superhjältegrupp som existerade tusen år in i framtiden. Gruppen hade bildats efter att ha hämtat inspiration från Superboy, den unge Clark Kents identitet innan han blev Superman. Efter att framtidshjältarna rest tillbaka i tiden för att rekrytera sin förebild, blev han också en del av teamet. Problemet var bara att i den nya verklighet som uppstått efter Crisis så fick Clark sina superkrafter först i och med puberteten, med resultatet att Superboy aldrig existerat. Så hur skulle man hantera Legions uppkomst?

Förklaringen blev att en av gruppens fiender, Time Trapper, skapat ett ”fickuniversum” där bara två planeter existerade: Krypton och Jorden. Time Trapper hade manipulerat universumet så att det var mycket likt DC:s ”pre-Crisis”-universum. Krypton hade exploderat och Kal-El/Clark hade landat på Jorden och blivit Superboy. Han hade därefter manipulerat Legions tidsresor så att de, när de trodde att de reste tillbaka till ”sitt” förflutna, egentligen hamnade i fickuniversumet.

En prolog till denna historia var miniserien Cosmic Boy som kom ut med fyra nummer mellan december 1986 och mars 1987 och var en del av Legends-eventet. Den miniserien handlar om hur Legion-medlemmen Cosmic Boy rest tillbaka i tiden till det ”riktiga” universumet och börjat ana oråd.

I Legion of Super-Heroes nummer 37 avslöjas motivet bakom Time Trappers plan: i utbyte mot att ha räddat Superboys fickuniversum (Crisis hade ju raderat alla parallella universum utom det riktiga) var Superboy tvungen att lyda Time Trappers order. Nu ville han att Superboy helt enkelt skulle döda de andra i Legion. De hamnar återigen i ”vår” verklighet och Superman blir inblandad.

I Action Comics nummer 591 hamnar Superman och Legion i Superboys fickuniversum. Detta ger Byrne ett utmärkt tillfälle att visa på skillnaderna – men även likheterna – mellan DC:s gamla och nya universum. Efter att Superman slagits mot Superboy inser han att Superboy är inkapabel att döda och får hjälp att återvända till sin (eller ”vår”) verklighet. I det efterföljande numret av Legion of Super-Heroes offrar Superboy livet för att besegra Time Trapper och rädda Legion.

Efter ett år lämnade Marv Wolfman Adventures of Superman och nummer 435 (december 1986) blev hans sista. Enligt ett förord av Wolfmans i en av Superman-samlingarna, berodde det på en svårartad skrivkramp, men enligt andra källor berodde det på en tvist med DC om ett förslag att sätta åldersgränser på serietidningar. Resultatet blev hursomhelst att Byrne tog över manuspennan även för den tredje Superman-titeln, vilket gjorde att den förlorade något av sin särprägel.

Byrne ”mjuknade” däremot något och började skriva mer jordnära historier, dels förstås i Adventures of Superman, men även i de två andra tidningarna. Kanske berodde detta på inflytandet från Jerry Ordway, som stannade kvar som tecknare och som även hade börjat bli en del av manusarbetet under Wolfmans sista månader, något som han fortsatte vara tillsammans med Byrne.

De olika Superman-tidningarna började alltså likna varandra alltmer, något som blev ännu tydligare när Action Comics efter nummer 600 (maj 1988) upphörde att vara en Superman-tidning, och blev en veckotidning av antologityp. De två återstående titlarna blev därefter alltmer sammanlänkade och både historier och sidointriger växlade mellan dem.

Byrnes sista Superman-historia publicerades i september och oktober 1988, i Superman nummer 21 och 22 respektive Adventures of Superman nummer 444. Historien börjar med att Supergirl återvänder! Ja, inte den Supergirl som togs av daga i Crisis, förstås. Istället är det en android från det universum där historien med Superboy utspelades.

Det visar sig att Superboys död fått förödande konsekvenser. I ett försök att göra Jorden till en bättre plats med hjälp av Superboys kryptonska teknologi hade Lex Luthor – som är en godhjärtad person i detta universum – lurats att frige de tre kryptonska brottslingar som satt inspärrade i ”fantomzonen”. Eftersom Superboy varit den enda superhjälten i hela universumet, fanns det ingen som kunde göra meningsfullt motstånd när de ondsinta kryptonierna bestämde sig för att erövra Jorden. I ett desperat försök att få hjälp bestämde sig den lilla gerillagrupp som leddes av Lex Luthor att kontakta ”vår” Superman, med hjälp av en android skapad för att efterlikna hans krafter.

Superman återvänder alltså till den parallella Jorden, som visar sig vara helt ödelagd av skurkarnas härjningar. Efter en allt desperatare kamp är Superman och Lex till slut de enda överlevande motståndarna. Då avslöjar Lex att han gömt undan kryptonit och offrar sitt liv för att Superman ska kunna använda det. (Superman påverkas inte av kryptonit från det parallella universumet.) Efter att först ha tagit ifrån kryptonierna deras krafter – ”fickuniversumet” var ju en kopia av DC:s gamla universum med flera sorters kryptonit – agerar Superman domare, jury och bödel genom att döma dem till döden för att ha mördat hela jordens befolkning. Han verkställer ”domen” och återvänder till vår jord med Supergirl-androiden, som visar sig ha klarat sig, men med svåra skador.

Att Superman brutit mot regeln att aldrig döda skulle få efterverkningar i kommande serier.

Det finns de som hävdar att John Byrnes sista historia var ett slags hämnd; genom att förvandla Superman till mördare ville han åsamka karaktären skada. Motivet skulle ha varit att han blivit nerskriven i en artikel om Supermans 50-årsjubileum i Time Magazine och att Time och DC ägdes av samma bolag. Det är en bra historia, men den stämmer tyvärr inte. Time Inc. och Warner slogs samman först 1990, ett drygt år efter det att Byrne lämnat Superman.

Byrne själv har hävdat att han lämnade i förtid eftersom han blivit lovad att få skriva om en ung Superman som lärde sig att hantera sina superkrafter. Detta låter inte heller trovärdigt; redan i miniserien Man of Steel så skildras de första åren av Supermans karriär. Varför skulle John Byrne ha väntat i nästan två år innan han slutade? Både innan och efter Superman skulle han hoppa av prestigefyllda uppdrag snabbare än så. Han har också hävdat att han var missnöjd med att den Superman-relaterade merchandise som DC lät tillverka avbildade den gamla versionen av karaktären.

Nu är det visserligen ingen olöslig gåta varför John Byrne slutar efter konflikter med redaktör och förlag; det är nämligen regel snarare än undantag när det gäller honom. Kanske var förklaringen att han helt enkelt tröttnat på Superman. Han hade trots allt skrivit 48 nummer av de olika Superman-titlarna, och dessutom tecknat merparten av dessa. Han hade också skrivit och tecknat samtliga sex nummer av Man of Steel. Lägg därtill manus till två extratjocka annuals samt specialutgåvan Superman: the Earth Stealers. Allt detta på drygt två år. Det är inte svårt att tänka sig att Byrne kände sig färdig med karaktären.

När jag läser Byrnes Superman-serier får jag intrycket av att det var ett hantverk snarare än ett passionsprojekt. Till skillnad från hans sejour på X-Men, som sprudlade av ungdomlig skaparentusiasm, eller Fantastic Four som var en kärleksförklaring till serierna av Stan Lee och Byrnes stora idol Jack Kirby, så tycker jag hans Superman-serier – speciellt det första året – saknar hjärta. Nu var John Byrne vid den här tiden en av de skickligaste serieskaparna – bara Alan Moores och Frank Millers stjärnor lyste starkare – så det är ändå väldigt bra serier.

Byrne gjorde Superman lite mänskligare och mer relaterbar. Han gick också mot den tidens trender med våldsammare och moraliskt ambivalenta hjältar. Superman är – trots den avslutande historien – en ljus och optimistisk serie. Byrnes Superman-serier är som sagt fortfarande den grund karaktären står på. Givetvis rekommenderar jag alla att läsa dem!

När Byrne slutade, stod Superman-tidningarna utan sin kreativa motor. Vem eller vilka skulle fylla tomrummet han lämnade efter sig? Det kommer jag att berätta om nästa gång! På återläsande!

Lästips:

• Märkligt nog finns inte John Byrnes Superman-serier återutgivna i omnibusutgåvor än. Det bästa sättet att få tag på dem är i den hårdpärmsutgåva som heter Superman: Man of Steel. I fyra volymer samlas allt material (alltså även Wolfmans och Ordways serier) från denna period.
• Vill man leta på begagnatmarknaden finns det även nio stycken mjukpärmsutgåvor med samma namn som böckerna ovan.

Svensk publicering:

• Med ett par undantag så publicerades allt material från Byrne-åren på svenska. Detta skedde i Stålmannen från och med 1-2/1987 till och med 4/1990.