Hur ska man göra när man skapar serier, egentligen? Jag har undervisat på Serieskolan i ett kvarts sekel och inledde min tid där i den fasta övertygelsen att det fanns bra och dåliga sätt att göra serier på – där de dåliga sätten var mindre effektiva och inte ledde till lika påtagliga, fysiska resultat.
Tja, man säger ju att när djävulen blir gammal blir han religiös … Idag har jag, vad jag tycker i alla fall, en mer nyanserad bild av serieskapande och mitt mantra på Serieskolan har i många år varit att det inte finns något enda rätt sätt att skapa serier på, bara sätt som fungerar mer eller mindre bra för en viss serieskapare. Och minst lika viktigt, att det ofta är essentiellt att det finns lustfyllda moment i skapandet för att resultatet ska bli intressant för läsarna. Att hålla någon form av produktionstakt kan vara viktigt om man vill komma vidare, om man vill nå fram till att faktiskt kommunicera med sina skapelser, men saknas lusten riskerar resultatet att bli både platt och ointressant.
Då jag finner frågan om skapandeprocess oerhört intressant är det ofta något jag fokuserar på i mina intervjuer, och det är alltid fascinerande hur serieskapare svarar helt olika på denna fråga. I detta nummer åter- finns ett längre samtal jag haft med amerikanen Craig Thompson där vi uppehöll oss en hel del vid hur han skapar sina 6–700 sidor långa mästerverk. Inte frågor om vilka fysiska och digitala verktyg han använder utan hur han tänker när han skapar sina verk, hur han strukturerar sina historier, men kanske än mer intressant, hur han strukturerar, eller inte strukturerar sin skapandeprocess. Det visar sig att trots framgångarna, eller kanske på grund av dem, har Thompson fortfarande inte utvecklat en rak och enkel metod. Tvärtom framstår hans process som tillkrånglad, svåröverskådlig och bitvis ångestladdad. Och kanske är det just därför som han skapar så bra serieromaner.
I dessa tankar ligger också en förhoppning om att AI inte egentligen kan ta över skapandet av seriekonsten. Vi har haft ett antal mer eller mindre dystopiska artiklar om AI i relation till konstformen tecknade serier och kommer med största säkerhet ha fler framöver, men det faktum att Craig Thompsons kaotiska, bitvis ostrukturerade och ångestladdade, men också lustfyllda skapandeprocess leder till mästerverk ger i alla fall mig en tro på att den mänskliga faktorn verkligen behövs för att skapa intressanta serier, och det känns bra, mycket bra.
