Blake og Mortimer: Olriks hævn

Albumet Olriks hævn är skrivet av belgaren Yves Sente (annars mest känd som författare på Thorgal) och tecknat av den franske legendaren André Juillard (som lämnade oss sommaren 2024).

De brittiska äventyrshjältarna Blake och Mortimer hamnar denna gång i Cornwall, på den brittiska sydkusten. Professor Mortimer har uppfunnit en på larvfötter gående maskin som kan borra sig genom hårt berg: Mullvaden. Troligen är detta Mortimers hittills minst science fiction-betonade uppfinning. Jämför exempelvis med hans olika flygfarkoster! För en svensk läsare är det svårt att inte associera till det otursförföljda borrandet av tågtunneln under Hallandsåsen … I det längsta hemlighålls Mullvadens existens och utseende (när vi läsare äntligen får uppleva denna antiklimaktiska peripeti är det bara 13 sidor kvar av albumet). Maskinen ska på något sätt användas inom den korniska gruvindustrin. Redan på trettiotalet, i svenska Musse Pigg-tidningen, fanns det för övrigt en serie om en liknande underjordisk borrmaskin: Med Blå Pilen genom jorden.

Underrättelseofficeren Blake är samtidigt inblandad i arbetet med att anlägga en ny militärbas. Några av de övriga komponenterna i detta intrignystan (som verkar utspela sig någon gång under mitten av 1950-talet) är en militant kornisk självständighetsgrupp, sökandet efter kung Arthurs grav, samt, förstås, äventyrarnas ärkefiende överste Olrik.

Även om en och annan sprängladdning faktiskt briserar blir det inte det sedvanliga stora fantasyfyrverkeriet i Blake och Mortimers äventyr den här gången. Trots att Yves Sente tar sig an Arthursagan, britternas viktigaste mytstoff – som bidragit med inspiration till så många dikter, konstverk, serier och filmer – förblir äventyret tämligen prosaiskt och jordbundet. Till sist hamnar det faktiskt inte ens på jorden, utan under den.

Det man uppskattar mest är dock, som vanligt, hur väl Sente och Juillard lyckas simulera känslan av att detta är ett album som kunde ha varit tecknat någon gång i mitten av 1950-talet av seriens ursprungliga skapare Edgar P. Jacobs (1904–1987). Både det välresearchade innehållet (kläder, fordon, miljöer) och det typiskt texttunga och serieruttäta berättandet doftar Le journal de Tintin någon gång i mitten av 1950-talet …

Länge var det för övrigt lite av en gimmick i serien att serieskaparna gav läsarna goda möjligheter att göra kvalificerade gissningar beträffande vid vilken tidpunkt äventyret utspelade sig (med utgångspunkt från bilmodeller etc.), men att man aldrig avslöjade det exakta årtalet. En känsla av att serien utspelade sig i ett parallelluniversum suggererades, ett parallelluniversum som liknade vår värld på det stora hela, men som vilade på lite annorlunda historiska premisser (segern över Det gula imperiet, bland annat). Lite av detta mystiska tillstånd »utanför tiden« rubbade dock Jean Van Hamme i Le dernier Espadon, som uppgavs utspela sig år 1948. Även i nästkommande album, Huit heures à Berlin, lät Bocquet och Fromental undslippa sig en tidsangivelse (1963).

I förbifarten konstaterar jag att det gick undan i danska Cobolts julklappsverkstad den här gången. På bokens baksida slank en snabböversättning, till danska, av originaltiteln Signé Olrik igenom korrekturläsningen. Nu frågar sig säkert många av er hur väl detta album placerar sig bland de övriga postjakobinska (Jacobs själv fick ihop tolv … med lite hjälp från Bob de Moor). En mängd olika serieskapare har varit inblandade i projektet genom åren (från och med 1996) och ganska många postjakobinska äventyr har hunnit produceras vid det här laget. Närmare bestämt aderton (om jag räknar rätt), därtill två extraordinära.

Jag skulle tro att detta trevliga album skulle kunna försvara något i stil med en sjundeplacering bland de övriga i denna mängd.

Utdrag ur Blake og Mortimer: Olriks hævn av Yves Sente och André Juillard. © Cobolt