I All-Star Comics samarbetade några av 1940-talets populäraste hjältar. © DC Comics
Det är ganska ont om traditioner i superhjälteserier. Visserligen var de så kallade ”annuals” – tjockare specialnummer som gavs ut varje sommar – en sådan tradition, men på senare år har dessa blivit ganska sällsynta.
Under flera decennier fanns det dock en årlig tradition i tidningen Justice League of America. I sommarnumren som publicerades mellan 1963 och 1984 besökte de en annan version av Jorden och samarbetade med sina motsvarigheter på Jord-2, närmare bestämt Justice Society of America (JSA).
För den som inte läst så mycket serier från denna period är nog föregående stycke ganska obegripligt. Låt mig därför backa bandet till 1940-talet, då superhjältegenren precis slagit igenom på bred front.
Förlaget (eller rättare sagt förlagen, eftersom det som skulle bli DC Comics var två förlag, All-American Publications och National Comics) bestämde sig för att starta en tidning där de populäraste hjältarna samarbetade med varandra. Tidningen fick namnet All-Star Comics och där debuterade supergruppen Justice Society of America.
Nu var det visserligen inte mycket till grupp: episoderna med JSA var mest en ramhandling där de olika hjältarna berättade om sina respektive äventyr. Totalt kom det 57 nummer av All-Star Comics, med det sista i mars 1951, när superhjältegenren tappat rejält i popularitet.
DC introducerade sitt multiversum med start i Flash nr 123, från september 1961. Omslag av Carmine Infantino och Murphy Anderson. © DC Comics.
När National Comics (senare DC Comics) lanserade en ny superhjältevåg, med nyversionen av Flash som den första hjälten, uppstod snart ett problem. Hur skulle man hantera de gamla hjältarna och de karaktärer som hade publicerats kontinuerligt sedan slutet av 1930-talet?
Lösningen blev parallella universum, där Jord-1 var den ”riktiga” och Jord-2 var den värld där Golden Age-hjältarna huserade. Detta parallella universum debuterade i Flash nummer 123 (september 1961).
Den nya vågen superhjältar blev minst lika populära, och givetvis bestämde sig förlaget för att starta en ny superhjältegrupp med det snarlika namnet Justice League of America (JLA), med några av DC-universumets populäraste hjältar. Från början var de sju till antalet: de tre mest klassiska karaktärerna Superman, Batman och Wonder Woman var förstås med, liksom Flash och Green Lantern, som var de karaktärer som gett superhjältegenren en nytändning. Aquaman, en annan klassisk karaktär, samt Martian Manhunter var de två övriga medlemmarna.
Redan i tidningens fjärde nummer anslöt också Green Arrow. Under årens lopp skulle medlemmar komma och gå, men någon eller några av de ”tre stora” var alltid med.
Justice League of America var en riktig grupp där de olika hjältarna hade gemensamma äventyr. För manusen svarade Gardner Fox, som både hade skapat Justice Society of America, den nye Flash och kommit på konceptet med Jord-2. Mike Sekowsky stod för teckningarna.
Den första krisen. Justice League och Justice Society träffades för första gången i ”Crisis on Earth-One!”. Omslag från Justice League of America nr 21, bild av Mike Sekowsky och Murphy Anderson. © DC Comics
Det dröjde inte länge innan Fox tänkte att det kanske vore kul att låta Justice League besöka sin motsvarighet på Jord-2, Justice Society. Sagt och gjort: i Justice League of America nummer 21 och 22 (augusti–september 1963) publicerades historierna Crisis on Earth-One och Crisis on Earth-Two, där de bägge grupperna träffades för första gången.
De ”moderna” hjältarna från 1960-talets JLA träffade alltså på de karaktärer som huserat i 1940-talets superhjältetidningar: äldre versioner av Flash, Atom och Green Lantern, men även hjältar som inte hade någon senare motsvarighet, som Dr. Fate, Hourman och Black Canary. Så småningom dök även Jord-2-versionerna av Superman och Batman upp i äventyren.
Redan i Justice League of America nummer 29 och 30 som kom exakt ett år senare (det skulle dröja till 1975 innan tidningen fick månatlig utgivning) publicerades äventyren Crisis on Earth-Three och The Most Dangerous Earth of All där JLA och JSA hamnar i ett universum där allt är tvärtom och deras motsvarigheter är skurkar istället för hjältar.
Detta skulle utveckla sig till en årlig tradition där de två grupperna träffades för ett gemensamt äventyr som utspelade sig i ett parallellt universum och oftast hade ”Crisis” i titeln. Att läsa dessa årliga äventyr i en följd ger en bra inblick i hur tidningen – och DC:s universum – utvecklades under tre decennier.
När Gardner Fox lämnat över till en ny generation serieförfattare, blev Justice League en mer allvarstyngd serie. © DC Comics
De första åren, när Gardner Fox skrev manus, följde berättelserna samma mönster. I lättsamma historier beskrevs hur de två grupperna besökte ett parallellt universum där de ställdes inför ett hot – eller en ”kris” – som de var tvungna att lösa gemensamt. Sedan följde ett antal kapitel där läsarna fick följa hjältarna en och en, eller i mindre grupperingar, när de oskadliggjorde hotet. När historierna var slut, var status quo återställt.
Som jag nämnde var Gardner Fox den författare som skrivit de flesta Justice Society-serierna, och tendensen att låta en ramhandling utgöra en fond för de olika karaktärernas egna äventyr var tydlig även i hans Justice League-historier – åtminstone i samarbetena med JSA, som är de enda historier från denna period som jag läst.
Efter att Fox lämnat över till yngre förmågor i slutet av 1968 märks en klar förändring. Det första ”krisäventyret” utan Gardner Fox som manusförfattare skrevs av Denny O’Neil och publicerades i Justice League of America nummer 73 och 74 (augusti–september 1969). Det var en betydligt mörkare historia än de tidigare, som dessutom fick permanenta konsekvenser för de båda grupperna: maken till Black Canary på Jord-2 dödades, och då hon inte ville leva bland minnena av sin döde make bytte hon helt sonika universum och supergrupp. Black Canary blev därefter en av de viktigaste medlemmarna i JLA.
Under sjuttiotalet fortsatte samarbetena att vara av det mörkare slaget, med hjältar som grubblade och tvivlade på sin egen förmåga. Förutom O’Neil var det en rad andra kända sjuttiotalsförfattare som passerade revy, bland annat Len Wein, Elliot S. Maggin och Mike Friedrich. Gerry Conway tog över författarpennan 1978 och skulle förbli huvudförfattare för Justice League of America i åtta år.
Under Conways ledning skulle ”krishistorierna” svälla betänkligt. Från att tidigare ha haft en standardlängd på två nummer sträckte sig historierna nu över tre nummer. Rekordet slogs 1982, då JLA/JSA-samarbetet sträckte sig över hela fem nummer (även om två avsnitt gick i tidningen All-Star Squadron, en tidning som handlade om Jord-2:s hjältar).
Dick Dillin tecknade Justice League i tolv år och förändrade sin stil i takt med tiden. Jämför denna ruta från hans allra första JLA-historia … © DC Comics
De totalt 22 olika JLA/JSA-samarbetena tecknades av en rad olika tecknare. Den klarast lysande stjärnan är utan tvekan Dick Dillin, som tecknade tidningen i tolv år. Slumpen gjorde att både hans första och sista nummer var JLA/JSA-äventyr: det första var Justice League of America nummer 64 (augusti 1968) och hans allra sista slutförda tecknarjobb blev Justice League of America nummer 183 (oktober 1980). Under arbetet med det efterföljande numret avled Dillin tragiskt nog i en hjärtattack. Hastigt inkallad ersättare blev den sedermera minst lika legendariske tecknaren George Pérez. Det är intressant att följa hur Dillins tecknarstil förändrades, från en stil som låg väldigt nära företrädaren Mike Sekowskys, till att under sjuttiotalet blomma ut i en egen, mer tidstypisk stil.
… med denna ruta, tecknad ett drygt decennium senare. © DC Comics
Det sista av de klassiska samarbetshistorierna skrevs inte av Gerry Conway, utan av Kurt Busiek och publicerades i Justice League of America nummer 231 och 232 (oktober–november 1984).
Justice League nr 232 blev inte bara det sista historien där JLA och JSA träffades – det blev det sista numret med den klassiska versionen av JLA! © DC Comics
Faktum är att nummer 232 var det sista numret med den klassiska versionen av JLA. I det efterföljande numret så skulle … nej, det tänker jag berätta om nästa gång!
Att läsa de årliga äventyren är ett smidigt sätt att göra nedslag i DC Comics superhjälteserier under tre decennier. Det är förstås en blandad kompott, där bottennapp blandas med riktigt välskrivna äventyr. Teckningarna håller genomgående god klass, möjligen med undantag för George Pérez första historia. Lite förvånande är det kanske, med tanke på att Pérez är en av de mest hyllade superhjältetecknarna någonsin, men sannolikt beror detta på att det var ett hastverk, då han som sagt hoppade in med kort varsel.
För den som vill läsa en serie med George Pérez i sitt esse, och dessutom se vad alla dessa historier om parallella universum så småningom utmynnade i, rekommenderar jag maxiserien Crisis on Infinite Earths.
Nästa gång ska jag berätta varför den klassiska versionen av Justice League inte längre syntes till i tidningen, och vilka ersättarna blev. På återläsande!
Lästips:
De olika samarbetshistorierna har samlats några gånger, bland annat i sex album med mjukpärm och som en del i den maffiga Crisis on Infinite Earths-boxen som innehåller maxiserien, alla ”krishistorier” och allt kringmaterial.- Det enklaste – och billigaste – sättet att hitta dessa historier samlade är dock de tre volymerna av Crisis on Multitple Earths som kom ut mellan 2021 och 2023. Det är mjukpärmsutgåvor som i skrivande stund kostar runt 400 kronor styck.
