Grundtanken med Justice League var från början att samla DC:s mest populära hjältar i en tidning. © DC Comics
När gruppen Justice League of America såg dagens ljus för första gången i The Brave and the Bold nummer 28 (februari 1960) var det för att ge folk möjligheten att läsa om alla sina favorithjältar i ett och samma äventyr. Det slog väl ut och gruppen fick en egen tidning bara några månader senare. Därefter var det en supergrupp i dubbel bemärkelse.
Justice League of America var DC-universumets ”all-star-lag”, där de populäraste hjältarna var med. Visserligen förekom ibland mindre kända karaktärer som exempelvis Elongated Man eller Atom, men deras medverkan sänkte inte gruppens status; tvärtom fick mindre kända hjältar en skjuts i popularitet genom sitt medlemskap i Justice League.
Det faktum att gruppen innehöll de mest populära karaktärerna förde också med sig vissa problem. Eftersom dessa hade egna tidningar kunde inte historierna i Justice League of America få alltför stora följdverkningar i de olika solotitlarna. Karaktärer utan egna tidningar hade författarna större frihet med – som när Black Canary bytte universum och inledde ett förhållande med Green Arrow – men för det mesta hade kreatörerna väldigt strama tyglar.
Under de tidiga åren var detta inget stort problem, då när Gardner Fox stod för manusen. Hans historier var av det lättsammare slaget där allt återställdes till ursprungsskicket efter att berättelsen var slut.
Men i takt med att manusen blev mörkare och mer sofistikerade blev det allt besvärligare att skriva historier som inte påverkade karaktärernas status quo. Detta märks tydligt när man läser JLA/JSA-historierna: karaktärerna från Earth 2-utvecklas och åldras – till exempel går både Earth-2:s Batman och Superman i pension medan ”våra” motsvarigheter i princip var oförändrade.
I början av åttiotalet började grupper som Teen Titans få JLA att se mossiga ut. © DC Comics
I början av åttiotalet blev problemen akuta. De i särklass populäraste superhjältetidningarna var Marvels Uncanny X-Men och DC:s New Teen Titans. Det var en ny sorts superhjältegrupper där medlemmarna hade konflikter med varandra, blev kära och till och med togs av daga. Justice League of America sålde allt sämre och JLA började helt enkelt verka lite mossiga.
Gerry Conway, som skrivit Justice League of America sedan 1978, var därför övertygad om att något radikalt måste göras. Tillsammans med redaktören Len Wein började han skissa på en plan som kortfattat löd ”ut med det gamla – in med det nya”. Av olika orsaker försenades planen, och när det väl var dags att lansera det nya Justice League hade Len Wein hunnit sluta som redaktör för tidningen och ersatts med den betydligt oerfarnare Alan Gold.
Som jag skrev förra gången var Justice League of America nummer 232 (november 1984) det sista numret med den klassiska versionen av gruppen. Numren närmast föregående denna sista JLA/JSA-historia utspelades samtidigt och handlade om ett krig mellan Mars och Jorden. Flera av JLA:s viktigaste medlemmar hade alltså befunnit sig i Earth-2:s universum under detta krig, och det var en decimerad grupp som bekämpade marsianerna. En följd blev att Justice Leagues satellit, som varit gruppens högkvarter ända sedan Justice League of America nummer 78 (februari 1970), totalförstördes.
I Justice League of America Annual nummer 2 skred Gerry Conway till verket. (Både Conway och tecknaren Chuck Patton var alltså kvar på tidningen, trots nystarten.)
Aquaman, en av JLA:s originalmedlemmar, bestämde sig för att upplösa gruppen. Anledningen var att han tyckte att medlemmarna prioriterade sina privatliv – och egna superhjältekarriärer – framför JLA och att gruppen behövde medlemmar som gav JLA hundra procent av sin uppmärksamhet. (En annan anledning var att Aquamans fru lämnat honom och att han genomgick en livskris, något som blev uppenbart efter några nummer.)
Detroit-eran inleddes med att de nya medlemmarna presenterades. Först ut var Vibe. © DC Comics
Sagt och gjort: JLA:s mer namnkunniga medlemmar som Superman, Green Lantern, Wonder Woman och Green Arrow lämnade gruppen/fick sparken. Kvar blev Aquaman, Martian Manhunter, Elongated Man och Zantanna. Till denna kvartett anslöt sig en rad nya karaktärer: androiden Steel, den romska flickan Gypsy som kunde bli osynlig samt den puertoricanska breakdansaren (!) Vibe. En nygammal karaktär, Vixen – som skapats av Gerry Conway några år tidigare – gjorde att fördelningen mellan nya och gamla medlemmar blev jämn. Eftersom JLA:s högkvarter var förstört flyttade de in i en gammal bunker i Detroit och bunkerns säkerhetsansvarige, Dale Gunn, blev något av en inofficiell medlem i gruppen. ”Satelliteran”, som åren mellan 1970 och 1984 brukar kallas, var därmed till ända och ”Detroit-eran” inledd.
Det är nog på sin plats att nämna något om det problematiska med de nya karaktärerna. Att puertoricanen Vibe var breakdansare har jag redan nämnt, men han var förstås också gängmedlem. Till och med hans namn var stereotypt: Paco Ramone. Romen Gypsy utnyttjade sina osynlighetskrafter till att stjäla och Vixen var en svart kvinna med ”djuriska” krafter. Det är etniska stereotyper som knappt ansågs okej ens 1984, och definitivt inte idag. Steel var den minst problematiska nykomlingen – förutom att det var en ganska tafflig Captain America-kopia.
Det nya – eller nygamla – Justice League debuterade ”på riktigt” i Justice League of America nummer 233 (december 1984). Det var första delen i en fyra nummer lång historia kallad Rebirth, där de nya karaktärerna presenterades en och en.
DC:s ideliga försök att lura tillbaka läsarna genom att ha före detta medlemmar på omslaget gjorde knappast att Detroit-gruppen blev mer populär. © DC Comics
Reaktionerna lät inte vänta på sig, och de var nästan enbart negativa. Det är enkelt att förstå varför. Tidningens signum hade dittills varit att man hittade DC:s mest kända hjältar där. Nu var de borta, ersatta med de fyra JLA-medlemmar som var minst populära samt fyra nya, tämligen platta, karaktärer. Justice League of America-läsarna ville emellertid just ha historier med DC:s största hjältar. När de inte fick det, övergav de tidningen. Av läsarbreven att döma tillkom heller inga nya läsare.
Gerry Conway har i efterhand menat att tidningens redaktör Alan Gold var för oerfaren för att stå emot den inledande vågen av negativ kritik och därför vek ner sig för snabbt. Till stor del har han rätt. Redan numret efter Rebirth-historien hade Superman, Wonder Woman och Flash på omslaget istället för medlemmarna i nya JLA. Justice League of America nummer 240 (juli 1985) innehöll ett utfyllnadsäventyr med gamla JLA i huvudrollen. Även Annual nummer 3, som kom några månader senare, hade de klassiska hjältarna i huvudrollen samtidigt som de nya JLA-medlemmarna i princip var bakgrundskaraktärer i sin egen tidning.
Gruppen var faktiskt så marginaliserad att jättecrossovern Crisis on Infinite Earths knappt märktes av i tidningen. Visserligen inträffade det som marknadsfördes som det sista JLA/JSA-samarbetet i Justice League of America nummer 244 (november 1985) – historien hade det passande namnet The Final Crisis – men JSA var knappt med i historien. Istället var det Earth 2:s ”juniorlag” Infinity Inc. som stod för samarbetet.
Den allra sista crossovern mellan JLA och JSA – även om JSA knappt medverkade – utspelades i skuggan av Crisis on Infinite Earths. Hädanefter fanns bara ett DC-universum. © DC Comics
Jubileumsnumret 250 hade Superman, Batman, Green Arrow och Green Lantern på omslaget och äventyret hette The Return of the Justice League of America, en titel som också slogs upp stort i föregående nummers redaktionella texter. På modern internetsvenska skulle man kunna säga att DC ”trollade” sina läsare, för någon regelrätt återkomst var det förstås inte frågan om (även om de nämnda hjältarna var med i numret). Man försökte helt enkelt lura tillbaka de läsare som övergett tidningen. I numret efter återkom till och med Batman till gruppen som ”tränare”. Han försvann – utan förklaring – några nummer senare.
Detroit-experimentet var ett fiasko och bara några månader in slutade tecknaren Chuck Patton, då han kände att han fick bära skulden för misslyckandet. Kort därefter lämnade han hela seriebranschen, desillusionerad. Redaktören Alan Gold slutade/fick sparken efter drygt ett år.
Allt går dock inte att skylla på redaktörerna. Gerry Conway hade valt att göra sig av med de största dragplåstren för att kunna göra historier som var lika karaktärsdrivna som de i Uncanny X-Men och New Teen Titans. Problemet var bara det att Conway var en sämre författare än Chris Claremont och Marv Wolfman. Konventionella superhjältehistorier var han skicklig på, men när det kom till karaktärsutveckling räckte han inte till.
De nya karaktärerna förblev platta stereotyper och de redan etablerade karaktärerna betedde sig märkligt. Aquaman spenderar de första numren med att tillrättavisa nykomlingarna och berätta för dem vilket ansvar och privilegium det är att vara medlem i Justice League. Sedan hoppar han plötsligt av efter att ha återförenats med sin fru. Detta från den person som upplöste gruppen för att han tyckte att de gamla medlemmarna inte var tillräckligt dedikerade … Visst har de flesta gjort överilade saker efter en separation, men att upplösa en superhjältegrupp med världens största hjältar tar nog priset!
Till slut blev Batman en mentor för gruppen, om än bara i ett fåtal nummer. © DC Comics
Aquamans karaktärsintrig, om än tafatt berättad, var åtminstone avslutad. Så var det inte med andra karaktärsintriger, exempelvis triangeldramat mellan Dale Gunn, Vixen och Zatanna. Eller ja, ”dramat” är nog att ta i. Zatanna irriterar sig på Vixen och blir svartsjuk på hennes flörtande med Dale, men detta glömdes bort efter bara något nummer.
Trots att hela denna era är känd som ”Detroit-eran” flyttade JLA till New York i Justice League of America nummer 246 (januari 1986). Detta ledde till att flera bakgrundsintriger avbröts abrupt. Bland annat det spirande förhållandet mellan Steel och Vibes syster Rosita – Vibe var förstås överbeskyddande på stereotypt latinovis – och JLA:s försök att få bukt med gängproblemen i det kvarter där deras högkvarter låg.
Ytterligare ett misstag som Conway gjorde var att hela tiden påminna om hur misslyckat det nya Justice League var i kollegornas, pressens och vanligt folks ögon. Till och med gruppens medlemmar återkom till hur mycket bättre den gamla gruppen varit. Detta var förmodligen tänkt att vara ett sätt att göra Detroit-versionen till älskvärda underdogs. Eftersom fansen redan var skeptiska, blev resultatet emellertid snarare att synen på Detroit-gruppen som en blek kopia av den klassiska versionen av JLA cementerades.
Efter flera misslyckade försök att göra Detroit-JLA intressant hade experimentet nått vägs ände. Gerry Conway övertalades att sluta (läs: fick sparken) efter Justice League of America nummer 255 (oktober 1986), mitt i en historia. Ny författare blev J.M. DeMatteis, som nyligen avslutat en sejour på Captain America. Han avslutade raskt Conways historia och alla hans bakgrundsintriger, och inledde sedan historien The End of Justice League of America i nummer 258 (januari 1987).
J.M. DeMatteis tog över som manusförfattare och gjorde processen kort med Detroit-gruppen. © DC Comics
Det blev ett slags antites till Rebirth. I fyra nummer fick läsarna följa Gypsys, Steels, Vibes och Vixens tragiska öde. DeMatteis – eller rättare sagt den gamle JLA-skurken Professor Ivo – tog kål på den extremt impopuläre Vibe och den nästan lika impopuläre Steel, men skonade Gypsy. Vixen lämnade gruppen – för att bli en del av Suicide Squad – och Martian Manhunter, som var ensam kvar, lade ned gruppen. Namnet The End of Justice League of America var faktiskt ingen falsk marknadsföring, utan Justice League of America nummer 261 (april 1987) blev det sista, inte bara med Detroit-gruppen, utan för hela tidningen.
Även om Detroit-eran var ett misslyckande blev jag positivt överraskad när jag läste dessa serier. Kanske berodde det på att jag hade väldigt låga förväntningar (jag hade tidigare bara läst den sista historien), eller så spelade det faktum att jag inte läst speciellt mycket Justice League in. Jag stördes därför inte av att de klassiska JLA-medlemmarna var frånvarande.
Trots mina invändningar tycker jag att serierna var väldigt charmiga och oförtjänta av sitt dåliga rykte; jag tycker till exempel att Superman Blue-serierna är flera klasser sämre.
Detroit-eran hade kunnat bli ett lyckat experiment om en bättre författare skrivit den och/eller en mer erfaren redaktör haft överinseendet. Men så blev det inte, så därför så är Detroit-eran ett av de bästa exemplen på en kreativ chanstagning som misslyckades. Är du intresserad av det tidiga åttiotalets superhjälteserier och/eller kreativa misslyckanden, rekommenderar jag att du läser dessa serier.
Nästa gång ska det handla om vad som kom efter Detroit-eran. Eller trodde ni på allvar att detta var slutet för Justice League? Bwahaha! På återläsande!
Lästips:
-
© DC Comics
Hela Detroit-eran, alltså Justice League of America nummer 233–261, Annuals 2 och 3 samt Infinity Inc. nummer 19, finns samlad i Justice League:The Detroit Era Omnibus. Där finns även några av de mer sentida ”retroäventyren” där denna version av gruppen har huvudrollen. Tyvärr är den utgången, men förhoppningsvis kommer den någon gång i återtryck.
- I augusti 2025 kommer DC Finest-volymen Justice League of America – The Return som samlar nummer 241–261 i en mjukpärmsutgåva.
