Spider-Man: Kravens sista jakt

Jag älskar superskurkar. Jag insåg dock att jag är dålig på den lite udda Spider-man-skurken Kraven the Hunter, som skapades av Stan Lee och Steve Ditko 1964. Kraven är storviltsjägaren som vill göra sig ett namn genom att fånga in Spider-Man. Jag har läst lite olika serier där Kraven dykt upp genom åren. I vissa är han en ganska formidabel jägare som är en hyggligt värdig motståndare för Spider-Man. I andra serier är han en oerhörd tönt som man ska skratta åt. Oftast tycker jag det lutar åt det sistnämnda. Hans dräkt, som består av leopardbyxor och en väst som föreställer ett lejon (vars man blir en mantel), är bland det töntigaste som skapats. Och att ha den töntigaste dräkten bland töntiga superhjälte- och superskurktrikåer är imponerande. Inte imponerande på rätt sätt så klart.

Och så dyker detta album upp. Ett album där Kraven en gång för alla tänker bevisa att han är Spider-Mans överman. För att göra detta tänker han dra på sig hjältens dräkt och ta hans plats efter att han skjutit och begravt Spider-Man. Något han lyckats med. Men Kravens plan är mer komplicerad än så.

I detta album bär Kraven inte sina traditionella kläder särskilt mycket. Oftast är han naken eller så har han Spider-Mans svarta dräkt på sig. Det är ett bra sätt att komma bort från töntigheten. Men det är inte det enda. Kraven är här en desperat man som tas på allvar i en mycket mörk historia. Boken innehåller även ett läsvärt förord av J. M. Dematteis och resultatet är Ades Medias och Retrobokklubbens bästa Marvel-album hittills.

Och helt plötsligt blev Kraven the Hunter en av mina favoritskurkar.