Det skulle dröja drygt ett och ett halvt år mellan nedläggningen av Incredible Hulk i februari 1963 och, efter ett gästspel i numret innan, nya Hulk-serier fick premiär i Tales to Astonish nummer 60 i oktober 1964.
Sedan Hulks solotidning lagts ned hade han hunnit med att grunda Avengers – och slåss mot dem. © Marvel Comics
Inte för att Hulk och hans allierade låg på latsidan under den tiden. Hulk hade varit med och grundat – samt snabbt fått sparken från – superhjältegruppen The Avengers. Rick Jones, som redan i det sista numret av Incredible Hulk startat amatörradioklubben (!) Tonårsbrigaden (”Teen Brigade”) för att hålla reda på Hulks förehavanden, hade blivit en viktig del av samma superhjältegrupp. Han hade dessutom blivit den nyuppväckta Captain Americas sidekick.
Den absolut viktigaste förändringen var emellertid att Bruce Banners förvandling till Hulk fått den klassiska formen, där förvandlingen till Hulk utlöstes av Banners ilska. Tillståndet var dock fortfarande instabilt – när Hulk blev arg förvandlades han tillbaka till Banner.
Tales to Astonish startades i januari 1959 som en antologititel för skräck- och science fiction-serier. I nummer 27 (januari 1962) publicerades historien The Man in the Ant Hill! av Stan Lee och Jack Kirby. Den handlade om vetenskapsmannen Henry Pym som uppfunnit ett serum som fått honom att krympa till myrstorlek och dessutom gett honom förmågan att kontrollera myror. Historien avslutades med att Pym förstörde serumet eftersom han ansåg det för farligt, men redan i nummer 35 (september 1962) var han tillbaka igen, nu som superhjälten Ant-Man (och senare Giant-Man).
Ant/Giant-Man blev ett stående inslag i tidningen, som dock fortsatte att ha science fiction-historier som backup.
Efter att ha gästspelat i Tales to Astonish nummer 59 blev tidningen Hulks permanenta hem. © Marvel Comics
Från och med Tales to Astonish nummer 60 blev det en renodlad superhjältetitel, med tio sidor Giant-Man och tio sidor Hulk. Tio nummer senare lämnade Giant-Man tidningen helt och Hulk delade därefter tidningen med Namor the Sub-Mariner.
Hulks comeback som solohjälte skrevs förstås av Stan Lee och tecknades till en början av Steve Ditko, som även tecknat det sista numret av Incredible Hulk. Efter åtta nummer lämnade han över till den ursprunglige Hulk-tecknaren Jack Kirby. Kirby hade dessutom tecknat alla omslag fram tills dess. Han övergick dock snabbt till att bara göra skisser och teckningarna färdigställdes av Bill Everett.
Efter Tales to Astonish nummer 83 (september 1966) verkar Kirby faktiskt ha fått nog av Hulk på riktigt. Teckningssysslan övertogs av bland andra John Buscema – som därmed blev den första av bröderna Buscema att teckna den serie som man främst förknippar med lillebror Sal – sedan av Gil Kane och slutligen av Marie Severin.
Serierna i Tales to Astonish adderade en hel del av de element som vi förknippar med den klassiska Hulk-karaktären. Förvandlingen som triggades av ilska har jag redan nämnt, men efter ett tag blev förvandlingen mer stabil och Hulk förblev Hulk så länge ilskan bestod.
Ganska snart började Hulk också prata med korthuggna meningar och om sig själv i tredje person – även om detta inte skedde speciellt konsekvent. Speciellt efter det att man gjorde ytterligare ett försök där Banners intellekt bestod efter förvandlingen, något som även denna gång fasades ut efter några nummer.
Även Jack Kirby kunde ha dåliga dagar på jobbet. © Marvel Comics
Hulk framställdes till en början som ett alltigenom aggressivt monster som närmast agerade konfliktuppsökande, men även det började förändras. En vändpunkt var Tales to Astonish nummer 83 (september 1966), där Hulk för första gången visade sin ”mjuka” sida. Efter att ha räddat Betty Ross från en superskurk skyddade han henne från en storm genom att bära in henne i en grotta och sedan hämta hennes far, general ”Thunderbolt” Ross, så att denne fick veta att Betty var i säkerhet. Därefter beskrevs allt oftare hur Hulk bara ville bli lämnad ifred av alla som försökte jaga och skada honom – något som är en utmärkande egenskap hos den klassiska Hulk.
En annan sak som utmärker Hulk är att hans identitet som Bruce Banner är allmänt känd. Det var inte heller fallet under de första åren. Rick Jones kände förstås till hemligheten redan från början, men det skulle dröja till Tales to Astonish nummer 64 (februari 1965) innan någon annan också blev invigd.
Denne någon var förvånande nog inte general Ross eller Betty, utan Lyndon B. Johnson (som var USA:s president när historien skrevs)! Så småningom avslöjade Rick Jones också Banners hemlighet för militären (i tron att han var död), vilket först mottogs med skepsis. I de sista numren av Tales to Astonish var dock alla tvivel undanröjda och Hulks identitet var ingen hemlighet längre.
Eftersom Banner därefter var på ständig flykt undan militären slutade man teckna honom med glasögon. (Bruce Banners optiker måste innan dess ha täljt guld med träkniv, då glasögonen gick sönder varje gång han förvandlades.)
Hulk slogs för första, men absolut inte sista, gången mot Abomination i Tales to Astonish 90 och 91. © Marvel Comics
Tre klassiska fiender debuterade i Tales to Astonish. Först ut var major Glenn Talbot, som visade sitt tangorabattbeprydda ansikte redan i Tales to Astonish nummer 61 (november 1964). Talbot blev en fiende både till Hulk och Banner, då han var general Ross andreman i jakten på Hulk samtidigt som han också var Bruce Banners rival när det gällde Betty Ross gunst. Inte för att det var någon tuppfäktning direkt; Bruce Banner var anmärkningsvärt asexuell till och med för att vara en Marvel-karaktär i mitten av sextiotalet.
Några nummer senare gjorde Leader, som blivit superintelligent av gammastrålning, debut. Slutligen fick Hulk (nästan) möta sin överman i den likaledes gammabestrålade Abomination, som faktiskt besegrade Hulk i debuten i Tales to Astonish nummer 90 (april 1967). Alla tre skulle bli ständigt återkommande horn i sidan på Hulk under decennier framöver.
Historierna trampade fortfarande monster- och science fiction-mark snarare än superhjältedito. Dock började några superhjälteinslag dyka i äventyren. Bland annat så gästspelade Silver Surfer – som visserligen kanske var Marvels minst superhjälteaktige superhjälte – i Tales to Astonish 92 och 93 (juni-juli 1967).
Det vore synd att påstå att Hulk-historierna i Tales to Astonish tillhör Stan Lees bästa stunder som manusförfattare. Varje nummer av Tales to Astonish innehöll tio sidor Hulk och det korta formatet innebar väldigt begränsade förutsättningar till historieberättande. De flesta historierna följde mallen ”Hulk löser förra numrets knipa/Hulk kastas in i en helt ny situation/Hulk hamnar i en till synes olöslig cliffhanger” innan numret avslutas med ”To be Hulkinued [sic]”/”Cliffhangern får sin upplösning i nästa nummer”.
Det skulle dröja flera år innan Bruce Banners hemlighet blev allmänt känd. Rick Jones pratade bredvid mun i Tales to Astonish 77 från mars 1966. © Marvel Comics
Trots detta växte karaktären i popularitet. När Marvel Comics fick ett nytt distributionsavtal 1968, vilket innebar att gränsen för hur många tidningar de fick ge ut per månad höjdes markant, var Hulk en av de karaktärer som fick sin egen tidning. Denna tidning tog helt enkelt över Tales to Astonishs numrering; nummer 101 blev det allra sista och i april 1968 landade Incredible Hulk nummer 102 i tidningshyllorna.
Detta är något som vållat ett visst huvudbry bland sentida Hulk-fans: jag minns hur de svenska Marvel-tidningarna mer än en gång fick besvara frågan om varför aldrig serier från Incredible Hulk 7–101 repriserades. Svaret var alltså att dessa nummer helt enkelt inte existerade.
Hulk hade alltså återigen fått en egen tidning, som skulle vara betydligt längre än de sex nummer första försöket fick på sig. Snart debuterade också en tecknare som räknas som en av de riktigt klassiska – enligt vissa den mest klassiska – Hulk-tecknaren av dem alla: Herb Trimpe. Honom kommer det att handla om nästa gång! På återläsande!
Lästips:
-
USA:s armé var en återkommande fiende redan från början. © Marvel Comics
Tales to Astonish-historierna med Hulk samt Incredible Hulk nummer 102 finns samlade i volym 2 och 3 av Marvel Masterworks. Dessa volymer finns med både hård och mjuk pärm
- Samma serier finns också i volym 2, 3 och 4 av Mighty Marvel Masterworks, en lite billigare bokserie som riktar sig till en yngre publik.
- Volym 2 och 3 i Epic-böckerna av Hulk innehåller också dessa serier, samt några till.
- Slutligen så samlar Incredible Hulk Omnibus volume 1 samtliga Tales to Astonish-historier med Hulk, Incredible Hulk nummer 1–6 (som jag skrev om förra gången) samt nummer 101.
- De flesta av dessa avsnitt har faktiskt publicerats på svenska i Marvelserien, Fantastiska Fyran, Hulk Pocket och Spindelmannen Pocket under 1960-, 70- och 80-talen.
