Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Bild av Jack Kirby och Joe Sinnot.© Marvel Comics
  • Artiklar
Han var Marvels första ”kosmiska” hjälte. Han var både Stan Lees och Jack Kirbys favoritkaraktär. Han blev huvudperson i den första spinoff-titel som Marvel gav ut. Trots detta är Silver Surfer lite av en doldis både i USA och Sverige och har aldrig räknats till de riktigt stora Marvel-hjältarna. Seriearkeologi kommer de närmaste månaderna att ta en titt på Silver Surfers historia – från sextiotalet fram till nutid.

Mellan åren 1965 och 1967 nådde samarbetet mellan Stan Lee och Jack Kirby sin kreativa kulmen. De hade lämnat de inledande årens ”månadens skurk”-serier bakom sig för att i stället göra äventyr med intriger som sträckte sig över flera nummer och de hade ännu inte slagit sig till ro och slutat experimentera. Idéerna flödade, framför allt i serierna om Thor och Fantastic Four, och duon Lee/Kirby skapade mängder med minnesvärda bifigurer och gjorde äventyr som idag betraktas som klassiker.

Silver Surfer debuterade i den klassiska ”Galactustrilogin” av Stan Lee och Jack Kirby. © Marvel Comics

Ett av de mest klassiska äventyren, som i efterhand kom att benämnas ”The Galactus Trilogy”, publicerades i Fantastic Four nummer 48–50 (mars–maj 1966) och det var i trilogins första del som Silver Surfer dök upp – eller rättare sagt surfade in – i Marvel-seriena för första gången.

Galactus var en ny sorts Marvel-skurk. De flesta andra skurkar ville bli rika eller erövra planeten och handlade av illvilja. Galactus, däremot, var inte ond i ordets rätta bemärkelse, utan beskrevs som en varelse bortom ont och gott som var en del av universums ordning. Han var ett slags odödlig halvgud med ”kosmiska krafter” som överlevde genom att tömma planeter på energi och konsumera den. För att hitta nya planeter med tillräcklig energi hade han hjälp av ett sändebud: Silver Surfer, som färdades genom universum på en surfbräda.

Enligt Stan Lee var den märklige surfaren inget han och Kirby diskuterat när de planerade historien om Galactus utan det var helt enkelt ett av Kirbys infall, som först förvånade Lee, men som han sedan började gilla allt mer. Silver Surfer utvecklades snabbt från att vara en bifigur helt utan repliker till att bli historiens huvudperson.

En kort sammanfattning av handlingen i trilogin: Silver Surfers ankomst till solsystemet noteras först av Fantastic Fours vän Uatu the Watcher som befinner sig i sin månbas. Han är medlem av den ras ”väktare” som övervakar allt i universum, men som svurit en ed att aldrig ingripa. Uatu, som förstår att Galactus ankomst är nära förestående, bryter den eden genom att varsko Fantastic Four. Kvartetten besegrar Silver Surfer, men för sent: sändebudet hinner kontakta Galactus och på den sista sidan i första avsnittet kommer planetätaren till Jorden.

De följande åren gästspelade Silver Surfer ofta i Fantastic Four. Här syns han på omslaget till nr 72, tecknat av Jack Kirby. © Marvel Comics

I det följande avsnittet försöker Fantastic Four besegra Galactus, men inser att de är hjälplösa mot hans väldiga krafter. Samtidigt vaknar den besegrade Silver Surfer upp på taket till Things det hus där blinda flickvän Alicia Masters har sin lägenhet. När hon, omedveten om vad som hänt, tar hand om honom inser hon att han är en ädel varelse. Hon får i sin tur honom att inse att mänskligheten är värd att rädda.

I det sista avsnittet vänder sig Silver Surfer mot sin herre, och med hans hjälp blir denne besegrad. Galactus avger ett löfte om att aldrig försöka äta Jorden mer (spoiler: han skulle komma att bryta det löftet), men straffar sitt sändebud genom att skapa en osynlig barriär kring planeten. Silver Surfer, ämnad att färdas genom universum, var nu fast på Jorden.

Historien om Galactus fick ett varmt mottagande och Silver Surfer blev en mycket populär figur. Det var något med den ädla rymdvarelsen som räddade mänskligheten och blev straffad genom att bli fånge på vår planet som fascinerade läsarna. Silver Surfer kom att gästspela i Fantastic Four i nästan vartannat nummer de följande två åren. I Fantastic Four Annual nummer 5 från 1967 gjorde han solodebut i en tolv sidor lång historia och i augusti 1968 fick han sin egen tidning. Om jag inte missat något är detta Marvels första spinoff-titel. Däremot var det inte den första i superhjältevärlden: DC lanserade Superman’s Pal Jimmy Olsen redan 1954 och Superman’s Girl Friend Lois Lane fyra år senare.

När Silver Surfer fick chansen i sin egen tidning var det John Buscema som stod för teckningarna. © Marvel Comics

När The Silver Surfer nummer 1 lanserades i augusti 1968 skilde den sig från andra Marvel-tidningar på flera sätt. Det som tilltänkta köpare först lade märke till var nog att den var dubbelt så tjock och mer än dubbelt så dyr (25 cent jämfört med standardpriset 12 cent) jämfört med andra tidningar. Detta berodde på att Stan Lee ville göra en tidning för en vuxnare publik och ansåg att historierna krävde betydligt större plats.

Den andra stora skillnaden var att varken omslaget eller innehållet var tecknat av Jack Kirby, utan av John Buscema. Lee och Kirby var nämligen inte överens om hur Silver Surfers ursprungsberättelse skulle se ut, så Lee bestämde sig helt sonika för att göra den – och resterande nummer – utan Kirbys medverkan. Det sägs att Kirby blev så besviken över att ha blivit åsidosatt att relationen med Lee aldrig hämtade sig och att det var en av anledningarna till att han lämnade Marvel ett par år senare. (Buscema skulle senare bli hans ersättare även på tidningar som Fantastic Four och Thor.)

En annan stor skillnad, som låg i linje med Stan Lees ambition att nå en vuxnare publik, var stämningsläget. Den normalt närmast klämkäcke Lee anlade en betydligt dystrare ton i serierna om Silver Surfer, som blev en tragisk hjälte.

Kirbys vision om Silver Surfer lär ha varit att han var en ”änglalik ljusgestalt”, men Stan Lee gav honom en betydligt mer jordnära – om uttrycket tillåts – ursprungshistoria i första numret av den egna tidningen. Norrin Radd bodde på planeten Zenn-La, ett teknologiskt paradis där alla var välmående, men som en följd av detta hade upptäckarlusten hos invånarna försvunnit. När Galactus kom till planeten var de försvarslösa, men Norrin Radd – som var den ende på planeten med upptäckarlusten kvar och som närde en dröm om att färdas bland stjärnorna – erbjöd sig att bli hans sändebud i utbyte mot att Zenn-La skonades. Galactus accepterade och förvandlade honom till Silver Surfer.

Silver Surfer var något av en Messiasfigur, och Stan Lee skapade Mephisto som blev något av Silver Surfers ärkefiende. © Marvel Comics

Efter händelserna i Fantastic Four är alltså Silver Surfer fast på Jorden, förhindrad att återse sin hemplanet och sin älskade Shalla-Bal. (De som läst Superman känner igen vissa drag från dennes ursprung, inte minst i hur Krypton beskrivs innan planeten förstörs.) Redan här uppstår problem. I ”Galactustrilogin” får man intrycket av att Silver Surfer fungerat som Galactus sändebud under väldigt lång tid. I ursprungshistorien verkar det däremot som om det rör sig om några veckor eller månader. Det förtar onekligen en del av dramatiken om Silver Surfers ”förräderi” i princip inträffade vid första bästa tillfälle. Dessutom visar det sig att Silver Surfers vånda över att aldrig mer få träffa Shalla-Bal – vilket är ett av seriens bärande teman – är tämligen överdriven. Hon dyker nämligen upp i serien så ofta att man närmast får intrycket att hon bor i en närförort snarare än på en planet i ett annat solsystem.

Det andra bärande temat i The Silver Surfer är huvudpersonens ädla personlighet och hur människorna misstror och attackerar honom. Gång på gång försöker han hjälpa till och lika många gånger blir han missförstådd och utmålad som skurk. Detta förekom visserligen också i The Amazing Spider-Man, men här är det uppskruvat till max. Det är svårt att inte se Silver Surfer som en Messiasgestalt; Lee skapade till och med Mephisto – Marvel-universats svar på hin håle själv – som en återkommande fiende som försöker korrumpera den ädle hjälten för att bokstavligen komma åt hans själ.

Shalla-Bal på omslaget till Silver Surfer nummer 11. För att vara Silver Surfers ”förlorade kärlek” dök hon upp oväntat ofta i tidningen. © Marvel Comics

Experimentet med The Silver Surfer blev ganska kortlivat. Efter endast sju nummer övergick den 64-sidiga varannanmånadstidningen till att bli en vanlig tidning med månadsutgivning. Efter ytterligare några nummer började äventyren bli mer lika andra Marvel-äventyr med gästspel av andra hjältar i varje nummer för att öka försäljningen. Dock syntes Galactus inte till i The Silver Surfer förutom i ursprungshistorien. Inget hjälpte och efter endast arton nummer lades tidningen ned. Det är enkelt att förstå varför.

Som jag redan skrivit skilde sig tonen rejält jämfört med övriga Marvel-serier. Problemet är att Stan Lee aldrig varit de subtila uttryckens mästare. Lika flåshurtig som han ibland kunde framstå i andra manus, slog han över och blev melodramatisk i The Silver Surfer. När huvudpersonen brister ut i sin tionde tirad om varför människorna, som bor på en sådan underbar och paradislik planet, är så misstänksamma och hatiska eller när Shalla-Bal för femte gången transporteras till Jorden, antingen med hjälp av ett rymdskepp från Zenn-La – en planet som alltså inte ägnade sig åt rymdfärder i ursprungshistorien – eller för att Mephisto vill plåga Silver Surfer, börjar det kännas lite … ja, tjatigt.

Dessutom saknade serien ett fast galleri med bifigurer, eftersom Silver Surfer skulle vara betraktaren som såg mänskligheten med främmande, oskyldiga ögon. När de vuxna läsarna inte hittade till tidningen och de vanliga läsarna tröttnade på den deprimerande tonen, föll försäljningen ganska snabbt. The Silver Surfer framstår därför som ett misslyckat – om än intressant – experiment.

Det artonde och sista numret av Silver Surfer tecknades av Jack Kirby och är en minst sagt udda läsupplevelse. © Marvel Comics

Jag vill också nämna något om tidningens sista nummer, eftersom även det sticker ut på flera sätt. För det första är det tecknat av Jack Kirby. För det andra gavs det ut tre månader efter nummer 17, och dateringen (september 1970) gör att det borde vara det allra sista Kirby-materialet som publicerades innan hans avhopp och flytt till DC Comics (de första DC-tidningarna som Kirby gjorde är daterade månaden efter). Dessutom är hela numret i princip en enda lång slagsmålsscen, med minimal uppbyggnad från föregående nummer, vilket ger känslan av att manuset – om det ens existerade något – måste ha varit extremt kortfattat.

Det allra märkligaste är emellertid den sista sidan. Där får Silver Surfer till slut nog av att alltid bli attackerad och lovar att bli den skurk som alla vill tro att han är. I ”nästa nummer-rutan” utlovas en ”vildare, sensationell och ny Silver Surfer”. Men detta var som bekant det sista numret och när Silver Surfer gästspelade i en Marvel-serie nästa gång var han sitt vanliga jag igen. The Silver Surfer nummer 18 är helt enkelt en tidning som vållat både mig och många andra visst huvudbry. Min bästa gissning är att Kirby gjorde serien helt på egen hand och kanaliserade all den frustration han kände över sin situation på Marvel Comics. och lät den karaktär han skapat – men senare blivit fråntagen – bli hans språkrör.

Även om jag har mina betänkligheter om The Silver Surfers som solotidning så tycker jag att det är en titel väl värd att läsas. John Buscemas teckningar är mycket bra, speciellt när de tuschas av brodern Sal (senare bland annat mångårig tecknare på The Incredible Hulk) och det visar också en tämligen okänd sida av Stan Lees författarskap. Dessutom är det sista numret av Jack Kirby som sagt av seriehistoriskt intresse.

Nästa gång ska det handla om Silver Surfers relativt tysta sjuttiotal och hur han så småningom fick en ny chans i en egen tidning på åttiotalet. På återläsande!

Lästips:

  • Det allra bästa sättet att få tag på samtliga nummer av Silver Surfers solotitel är just nu The Silver Surfer Omnibus vol. 1, som samlar alla 18 nummer. Den kan vara ganska svår att få tag på, men återkommer i tryck med jämna mellanrum. En varning: en av upplagorna (den jag råkar ha) innehåller ett ganska allvarligt feltryck, där en halvsida tryckts två gånger och en halvsida därmed fallit bort.
  • Vill man vänta på Epic-utgåvorna (album i vanligt serietidningsformat med mjukpärm) så är det bara en tidsfråga innan dessa serier kommer att ges ut i det formatet. Den volym 1 av Epic-utgåvan som finns ute nu samlar samtliga serier han medverkade i innan solotiteln började ges ut, så solotiteln kommer rimligen i volym 2.
  • Vill man leta på begagnatmarknaden och inte tycker att färgtryck är så viktigt, kan man leta rätt på Essential Silver Surfer volym 1.
  • I Sverige gick några avsnitt i serietidningen Conan under 1974.