Hulk med den sammanfogade personligheten sågs visserligen på sista sidan i Incredible Hulk nummer 377 (januari 1991), men var ett oskrivet blad. Den egentliga debuten inträffade två nummer senare (Incredible Hulk nummer 378 innehöll en julhistoria med den grå Hulk).
Den nye Hulk var grön, med Bruce Banners intelligens, Joe Fixits attityd och den gröne Hulks styrka. Peter David hade förstås lika gärna kunnat använda den kombinationen för att fortsätta porträttera titelkaraktären som en amoralisk antihjälte, men om Fixit-Hulk varit den minst hjältelika versionen av Hulk så blev nästa inkarnation raka motsatsen. Ett intryck som förstärktes när Pantheon kom in i bilden.
Pantheon var ett slags ”tankesmedja med bett”, för att använda Peter Davids egen beskrivning. Den leddes av den odödlige halvguden Agamemnon och bestod av hans barn med kodnamn som Ulysses, Ajax och Achilles, vilka också var extremt långlivade. (Trots de grekiskinspirerade namnen skulle det långt senare visa sig att Agamemnon var till hälften asagud).
Den nye Hulk var ett oskrivet blad. © Marvel Comics
Deras högkvarter var placerat i ett berg i Nevadaöknen, helt enkelt kallat ”The Mount”, där de sysslade med forskning som gagnade mänsklighetens bästa, samt huserade flyktingar från diverse krigshärdar. ”Bettet” bestod i att de ibland blandade sig i konflikter för att ställa dem till rätta.
När Pantheon först dök upp i Incredible Hulk var deras syften oklara De hade synts till vid enstaka tillfällen i serien under 1990, då de skuggade Hulk, men Peter David gav inga ledtrådar om vad de ville honom.
När han firade att han blivit ”botad” anföll de … eller gjorde de det? Det visade sig att de ville värva Hulk, eftersom han både var en framstående forskare och en av de starkaste varelserna på Jorden. Efter viss tvekan tackade han ja.
Hulk blev alltså medlem (och så småningom ledare) av Pantheon. Samtidigt blev Betty och Rick Jones flickvän – samt Joe Fixit-Hulks ex! – Marlo Chandler rumskompisar.
Betty var nämligen osäker på om den ”botade” Hulk var den man hon gift sig med och ville leva med. Därför flyttade hon motvilligt in i Marlos lägenhet i Reno och efter en frostig inledning på relationen blev de två snart bästa vänner – ja nästan som systrar,
Relationen mellan Rick, Bruce, Betty och Marlo liknade under den här perioden mest av allt en familjerelation. Pantheon var som sagt också en familj, eftersom alla medlemmar förutom Hulk var Agamemnons barn. Bruce Banners liv hade fått en stabilitet det aldrig tidigare haft och under Pantheon-åren var Hulk en superhjälte med ett ganska ordnat familjeliv.
Hulk och hans närmaste vänner var som en stor familj och Hulk började dra pappaskämt om att kvinnor packar mycket. © Marvel Comics
Även om tonen var lättsam, hindrade inte det Peter David från att ställa ganska komplexa moraliska frågor. Pantheon arbetade utan godkännande från officiella myndigheter. När Hulk värvades gjordes till och med en poäng av att han knappast kunde förvänta sig ytterligare en benådning utan måste operera utanför lagen även om han ville göra gott.
Deras ambitioner krockade inte sällan med USA:s regering, vilket ledde till direkt konfrontation med bland annat S.H.I.E.L.D. och Nick Fury. Både Fury och Doc Samson – som var Bruce/Hulks psykoterapeut – ställde ofta Hulk inför dilemmat om ”den starkes rätt”: bara för att man vinner en strid behöver inte det innebära att man handlat moraliskt.
Inte ens när Hulk och resten av Pantheon konfronterade sin gamle ärkefiende Leader var det entydigt vem som handlade moraliskt föredömligt. Historien Ghost of the Past som inleddes i Incredible Hulk nummer 397 (september 1992) och kulminerade i det dubbelt så tjocka nummer 400, avslöjade den plan Leader hade när han lät en gammabomb detonera mer än fyra år tidigare, i Incredible Hulk nummer 345 (juli 1988).
Han hade skapat samhället Freehold långt under isen i den kanadensiska provinsen Alberta. Det var fullbordandet av den vision Leader hade haft ända sedan han dök upp första gången i Tales to Astonish nummer 62: ett samhälle bestående av gammabestrålade individer som dyrkade honom.
Hulk mötte sin ärkefiende Leader – men vem var egentligen skurken? © Marvel Comics
Freehold var också en tillflyktsort för alla som strålskadats svårt men inte muterats av gammabomben i Middletown. Leader använde avancerad vetenskap för att vårda dem. När han erbjöd sig att återuppväcka Marlo (som hade dödats av en galen kvinna som utgav sig för att vara Rick Jones mor) tackade Rick ja i ren desperation.
Hulk och Pantheon följde efter för att rädda Rick och Marlo, men mot alla odds verkade det som om Leader faktiskt hade för avsikt att infria sitt löfte. Hulk missförstod dock hela situationen och i ett av sina – just under denna period – sällsynta raseriutbrott råkade han nästan omintetgöra processen, vilket resulterade i att Marlo återuppväcktes men befann sig i koma.
Leader fick dessutom sätta livet till i det kaos som uppstod. För sent insåg Hulk sitt misstag och drabbades av rejäla skuldkänslor. Trots detta, eller kanske på grund av att inte behöva konfronteras av Rick och Betty, tackade han ja till att bli Pantheons nye ledare när Agamemnon ville ta en paus. (Marlo skulle dock, i sann Marvelanda, repa sig några nummer senare.)
”Ghost of the Past” innebar också att Dale Keown lämnade över ritpennan till Gary Frank. Frank brukar ibland kallas sin generations Curt Swan, och hans rena stil passade perfekt till superhjälten Hulk.
Hulks andra ärkefiende, Abomination, skildrades också i betydligt positivare dager tidigare. Han hade tidigare framstått som en ganska endimensionell skurk, men blev seriens tragiska och missförstådda monster när Hulk hade ett ordnat liv.
I Incredible Hulk nummer 383 och 384 (juli-augusti 1991) planerade Abomination att kidnappa sin ex-fru Nadja. Hon hade trott att hennes make dödats i sin tjänst som spion och aldrig fått veta att han förvandlats till ett monster. Han planerade nu att avslöja vad som hänt, i hopp om att hans kärlek fortfarande var besvarad. Hulk övertalade honom att låta bli och i stället gå vidare, något som för ovanlighetens skull lyckades.
Efter det drog sig Abomination tillbaka till New Yorks kloaksystem, där han blev ett slags andlig ledare för en grupp utstötta som levde där. Han påminde en hel del om karaktären Vincent i tv-serien Beauty and the Beast (för et som minns den gamla referensen).
Hulks självbild fick sig ytterligare en törn i miniserien Future Imperfect, tecknad av den mästerlige George Pérez. Den publicerades ursprungligen i två nummer i december 1992 och januari 1993, men rent kronologiskt utspelade sig historien mellan Incredible Hulk nummer 416 och 417 (april-maj 1994).
Maestro – Hulks framtida onda jag tecknad av George Pérez. © Marvel Comics
Miniserien handlar om hur Hulk hamnade i en dystopisk framtid där den onde Maestro styr. Hulk hade rest framåt i tiden efter ett nödrop från den motståndsrörelse som slogs mot Maestro och väl där fick han veta att motståndsrörelsen leddes av en urgammal Rick Jones. Hulk insåg så småningom vem Maestro var: en galen och alltigenom ond framtida version av honom själv. Han lyckades besegra Maestro, men dennes sista ord etsade sig fast i Hulks huvud: en varning om att han kommer att förlora allt och till slut bli precis som Maestro.
Peter David skyggade aldrig för att kombinera en humoristisk grundton med politiska och moraliska frågor och han gjorde det på ett mästerligt sätt. Ibland skedde det explicit, som i Incredible Hulk nummer 380 (april 1991), en historia med Doc Samson i huvudrollen och som tar ganska tydlig ställning mot dödsstraff.
Man kan läsa ”Pantheon-åren” som ett försök att belysa superhjältegenrens inneboende etiska dilemma: handlar det om objektivt rätt eller fel, eller ser vi superhjältar som goda just för att de är starkare? Det går också att bredda perspektivet ytterligare. Om man, som vissa analytiker hävdat att man ska, ser Hulk-karaktären som en representant för USA:s militära makt, är faktumet att Pantheonserierna publicerades mellan 1991 och 1995 tämligen talande.
Under 1990-talets första halva var den amerikanska hegemonin i princip ohotad. USA hade vunnit det kalla kriget och var både militärt och ekonomiskt överlägsna sina fiender. Att Hulk vid samma tidpunkt leder ett slags ”världspolis” med den påföljande frågan om moraliskt tolkningsföreträde kan förstås vara en ren slump, men det kan också säga en del om tidsandan.
Pantheon var ett slags världspolis och Doc Samson ställde Hulk mot väggen. © Marvel Comics
Hulk har haft många allierade och vänner genom åren, men två ”sidekicks” har varit extra viktiga: Rick Jones och Jim Wilson. 1990-talets första hälft innebar två stora förändringar för dessa karaktärer, på väldigt olika sätt.
För Rick Jones del innebar det att han lämnade ungkarlslivet. Efter att Marlo kommit tillbaka från de döda, insåg Rick att han inte ville leva utan henne. Han friade till henne och till mångas förvåning – inte minst hennes egen – tackade hon ja. Efter att ha haft svensexa och möhippa i numret innan stod bröllopet mellan Rick Jones och Marlo Chandler i Incredible Hulk nummer 418 (maj 1994). För kalenderbitaren var det exakt 99 nummer efter att Bruce Banner och Betty Ross gifte sig.
Always the bridesmaid, never the bride? Nej, till slut gifte sig Marvels ambullerande sidekick Rick Jones. © Marvel Comics
Jim Wilsons öde var betydligt dystrare. För den som händelsevis inte känner till honom, så debuterade han i Incredible Hulk nummer 131 (september 1970). Han var ett slags ”reserv-Rick Jones” under 1970-talet och förekom regelbundet i serierna om Hulk. Han var också den enda afroamerikanske karaktären av betydelse i Incredible Hulk.
Hur mycket av en tokenisitisk Rick Jones han var avslöjar ett av de läsarbrev som redaktionen fick efter det att Rick Jones återkom till Incredible Hulk. En läsare frågar om inte Rick Jones brukade vara svart, varpå redaktören fick påpeka att han nog menade Jim Wilson …
Efter att ha förekommit relativt ofta under 1970-talet försvann Jim Wilson från tidningen. Hans enda medverkan i Incredble Hulk under 80-talet var i en enda ruta i ”hyllningsnumret” 279, då han på avstånd önskar Hulk lycka till.
Sedan skulle det dröja över hundra nummer innan han dök upp igen, i Incredible Hulk nummer 388 (december 1991), då han avslöjade att han var hiv-positiv. Han försvann ur serien igen, men medverkade på Rick Jones svensexa. (Märkligt nog verkade de vara ganska tjenis med varandra, trots att de faktiskt aldrig medverkade samtidigt i Hulkserierna).
Slutligen visade det sig att Jim utvecklat aids, Han bad Hulk att rädda honom med hjälp av sitt gammabestrålade blod, men Hulk vågade inte det eftersom han var rädd att skapa ytterligare ett Hulkliknande monster. Jim Wilson avled av sjukdomen i Incredible Hulk nummer 420 (augusti 1994).
Man kan – och kanske ska – kritisera Marvel och Peter David för valet att låta seriens enda svarta karaktär dö i aids, något som riskerade att förstärka intrycket att den fruktade sjukdomen bara drabbade ”de andra”, alltså personer som inte tillhörde majoritetsbefolkningen. Samtidigt måste man ta hänsyn till tidsandan och berömma modet att ta upp ett så allvarligt och fortfarande kontroversiellt ämne som hiv och aids i en superhjälteserie; filmen Philadelphia hade försetts med åldersklassificeringen PG-13 bara ett par år tidigare.
Historien, med titeln Let Darkness Come är dessutom en mycket bra historia. Den innehåller inga slagsmål eller superskurkar: den enda fienden är sjukdomen. Både Hulk och Betty konfronteras med den: Hulk i sin vånda över att inte kunna hjälpa en av sina äldsta vänner och Betty genom ett samtal hon får på den hjälplinje hon för tillfället jobbar. Det är ett samtal från en man som just fått veta att han är hivsmittad och planerar att ta sitt liv.
Betty försöker övertala honom att låta bli men misslyckas. Numret slutar i moll: både Jim och den okända mannen dör. Mot hiv-viruset hjälper inga superkrafter i världen. (Behandlingen med bromsmedicinen AZT befann sig fortfarande bara på experimentstadiet, något som också refereras i historien.)
Jim Wilson dör i aids. © Marvel Comics
Pantheon-årens relativa lycka kunde förstås inte vara bestående. Fasaden började krackelera redan i ”The Troyjan War” – referenserna till grekisk mytologi fortsatte alltså – som publicerades i fyra delar i Incredible Hulk 413–416 (januari-april 1994). Där avslöjades att Agamemnon uppnått sin odödlighet genom att sälja ett av sina barn i varje generation till rymdvarelser som kallades troyjanerna.
Efter detta avslöjande bestämde sig Pantheon för att leta rätt på Agamemnon för att ställa honom till svars. Det visade sig vara ett ödesdigert beslut. Allt rämnade i historien som lämpligt nog kallades Fall of the Pantheon i Incredible Hulk nummer 424–426 (december 1994-februari 1995).
Pantheon hittade Agamenmnon, som visade sig egentligen vara en riktigt obehaglig typ, och lyckades faktiskt besegra honom, men Betty skadas svårt i striden. Hulk tappade kontrollen vilket utlöste en psykologisk ”nödbroms” som gjorde att han förvandlades till Bruce Banner, men med den vilde Hulks personlighet (!)
När han kom till sans fick han veta att Pantheon helt enkelt sparkat honom efter de svåra förluster de lidit och som vissa i gruppen beskyllde honom för. Med Pantheon försvann också tecknaren Gary Frank: britten Liam Sharp tog över halvvägs in i det dubbelt så tjocka numret 425.
Hulks lyckligaste tid var därmed till ända. Han hade förlorat allt – utom Betty. Det var dags för en ny fas i Peter Davids Hulk-författande. Den sista tredjedelen av Peter Davids sejour på Incredible Hulk handlar det om nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- Denna text handlar om Incredible Hulk nummer 379–426. Det absolut enklaste sättet att få tag på dessa serier är i skrivande stund (december 2025) böckerna Incredible Hulk by Peter David Omnibus volym 2 och 3.
- Vill man ha dem i mjukpärmsutgåvor så får man kombinera Hulk Vistionaries Peter David volym 6-8 (som sträcker sig till nummer 396) och Epic-volymerna 19-21, som täcker in resten.
- Efter en rejäl lucka (som devis täckts in av Hulkboken från Retrobokklubben jag skrev om förra gången) så började Semic åter publicera Hulk-serier på svenska 1996. Man hoppade dock över nästan sjuttio numer: Incredible Hulk nummer 413-426 återfinns i Mega Marvel nummer 1 och 4/1996 samt 1/1997.
Hulkflation:
- Under åren 1991-1995 steg priserna rejält. Från och med februari 1992 och Incredible Hulk 390 höjdes priset från 1 dollar till 1.25. Två år senare, i maj 1994, blev priset 1.50. I februari 1995 och det allra sista numret i denna del, alltså Incredible Hulk nummer 426, var priset 1.95. Nästan en fördubbling, alltså. Det ska dock nämnas att Incredible Hulk från och med nummer 426 kom ut i två utföranden, en ”deluxe”-utgåva med det högre priset och en vanlig utgåva med det gamla.
Kuriosa:
- George W. Bush förekommer inte i Hulkserierna. Därmed bröts en svit av sittande presidenters medverkan som hade hållit i sig sedan Lyndon B. Johnsons presidentskap.
