Bouncer del 1–2
1 november 2009 av David Haglund Böcker Under 2008 utkom de första två delarna av "Bouncer", något (numera) så ovanligt som en europeisk västernserie i påkostat albumformat. Brutalt, skitigt och dystert – inget för den känslige.Den europeiska västernserietraditionen skiljer sig en del från den amerikanska. Den amerikanska varianten är ofta romantiserad, det finns sensmoraler och snygga hjältar som avväpnar banditerna genom att skjuta revolvrarna ur händerna på dem istället för att helt sonika döda dem.
Den europeiska varianten har alltid varit mer verklighetsnära (åtminstone så som européer föreställer sig verkligheten i vilda västern). Lyckas man förtränga lättsammare alster som ”Lucky Luke”, ”Kinowa” och ”Kapten Miki”, så hittar man i den belgiskfranska traditionen praktexempel som ”Blueberry”, ”Comanche” och ”Buddy Longway”. I regel finns där en ansats till realism och människoskildringarna är sällan smickrande.
Senaste tillskottet i den sistnämnda genren på den svenska albummarknaden är ”Bouncer” av Alexandro Jodorowsky och François Boucq – en släktsaga som skulle imponera på självaste Lars Norén när det gäller trasiga relationer och mänsklig misär.
Historien kretsar kring Lola, som blev intvingad i prostitutionen redan som barn, och hennes tre söner (olycksfall i ”arbetet”). Tillsammans med sönerna rånar hon en tågtransport för att komma över den värdefulla diamanten Kains öga, vilket utmynnar i en intern uppgörelse som för evigt splittrar familjen och gör dem till bittra fiender.
Många år senare återvänder en av bröderna i jakt på stenen och ryggar inte ens för att mörda en annan broder. Den dödes son Seth överlever och söker upp den kvarvarande brodern, revolvermannen och utkastaren Bouncer. Farbrodern tränar naturligtvis upp Seth till en mördarmaskin så att han kan hämnas sina föräldrar, och trots att Jodorowsky och Boucq tillsätter lite hallucinatoriska droger, hisnande vackra naturbilder och en romantisk komplikation, så resulterar det ändock i en tämligen förutsägbar hämndhistoria som nog hade platsat lika bra i en billig antologitidning som ett påkostat seriealbum. Men det som skiljer ”Bouncer” från mängden är nog ändå våldet och skildringen av dess konsekvenser.
Jodorowskys och Boucqs vilda västern är brutal, cynisk, dyster, skitig, girig, mordisk och rent överjävlig. Ja, det finns egentligen ingen ände på negativa adjektiv när man ska beskriva handlingarna och personerna som skildras i Bouncer-albumen. Särskilt det första albumet bjuder på i det närmaste kväljande skildringar av sadistiska mord, våldtäkt och social misär – teman som också återfinns i det enda jag läst av Jodorowsky tidigare, ”Juan Solo” (på svenska i Flamingo nummer 1/1999).
Det mänskliga lidandet får aldrig bli slentrian, och i ”Bouncer” tycker jag tyvärr att det frossas lite för mycket i obehagliga detaljer. I bästa fall väcker ”Bouncer” tankar kring verkligt våld kontra underhållningsvåld; i värsta fall är serien bara avtrubbande. För egen del kan jag inte låta bli att fundera över min egen förkärlek för äventyrs- och actiongenrerna och det flitiga men ”ofarliga” påpucklandet som är så vanligt där. Måste våldet vara så grafiskt explicit som i ”Bouncer” för att jag ska reagera med avsky?
Att läsa ”Bouncer” är som att se en bilolycka. Man vill egentligen inte titta, men kan inte låta bli.