Dödvatten

Genren skräck har i Sverige genomgått en metamorfos. Från att ha varit bespottad har den idag inte bara övergått till att bli kulturellt accepterad utan framställs som en anrik och nästan finkulturell del av litteratur och film. Att analysera skräckens segertåg i svenska kulturkretsar finns det inte utrymme för. Men framför allt är det nog författaren John Ajvide Lindqvist vi kan tacka för detta. Hans skräckromaner ”Låt den rätte komma in”, ”Hanteringen av odöda” och ”Människohamn” är omtyckta av såväl kritiker som den breda publiken. Även filmatiseringen av ”Låt den rätte komma in” blev omtyckt, hyllad och framgångsrik.

Det verkar också som om det funnits ett uppdämt behov av skräck i Sverige. Efter Ajvide Lindqvists framgångar har det på sistone dykt upp en ansenlig mängd skräckrelaterade projekt inom såväl filmens som litteraturens värld. Detta märks givetvis också inom genren tecknade serier. Ett antal av den senaste tidens svenska originalserieböcker innehåller på ett eller annat sätt skräck och våldsam surrealism. Som exempel kan nämnas ”Love hurts” av Kim W. Andersson, ”Ur djupen ropar jag dig” av Benjamin Stengård och (eventuellt) ”Trollkungen” av Kolbeinn Karlsson.

Ytterligare ett exempel är ”Dödvatten” av Lars Krantz, vars ingredienser räcker för flera skräckberättelser. Läsaren bjuds bland annat på ett vanskapt barn, ålar som matats med en död gumma, en fördömd sjö, kackerlackor med kerubansikten, speglar som visar alternativa syner och så vidare. Boken handlar om Lars som, efter att ha ätit ål fiskad i den hemsökta Bjärsjön, sakta men säkert förlorar förståndet. Hans värld fylls av surrealistiska skräcksyner. Bitvis påminner hans hallucinationer en del om Franz Kafkas värld.

Men det som gör att albumet ger upphov till kalla kårar är inte ingredienserna ovan. Istället är det Krantz teckningar som är gåshudsframkallande. Han tecknar i en suggestiv men ändock realistisk stil som förstärker den skrämmande handlingen. Stilen påminner bitvis om amerikanen Charles Burns men står på egna ben. Teckningarna gör också att man glömmer att handlingen egentligen är ganska banal. Krantz lyckas nämligen inte riktigt med balansen mellan skräck och sökta skräckeffekter. Han lyckas nästan. Bara nästan. Fast egentligen gör det inte så mycket. Albumets förtjänster överväger rejält, mycket tack vare de starka teckningarna. Dessutom har Krantz gjort ett skräckalbum som skräms, vilket långt ifrån alla klarar av.

Sammantaget är ”Dödvatten” en läsvärd, skrämmande och underhållande bok, speciellt med tanke på att det är Krantz debutalbum. Det är en lovande debut. Jag är säker på att vi kommer att få höra mer av denne man i framtiden. Jag längtar redan.