Smakfascisten

Nickan Jonasson är en av Sveriges roligaste serietecknare. Så är det bara. Hans specialitet tycks vara humoristiska skildringar av män i den begynnande medelåldern och allt som de retar sig på.

Det känns ofrånkomligt att dra upp jämförelser med Martin Kellerman (”Rocky”), men mer relevant är att jämföra med Max Gustafson (”Doglas”), en annan serieskapare från samma stad med liknande manér som jag recenserat tidigare. Det här är så långt ifrån stereotyp göteborgshumor man kan komma. Inga ordvitsar eller slapstick, utan här är det svart humor och seriefigurer fyllda med uppdämda aggressioner. För det mesta är det mycket roligt, även om jag vid något enstaka tillfälle funnit poängen lite för plump för min smak. Serierna är hur som helst provocerande utan att göra anspråk på att vara pretentiösa.

Tidigare har ju Nickan Jonasson gjort två album med figurerna Karl och Conny, då i form av längre historier. I senaste albumet ”Smakfascisten” samlas istället strippserier som tidigare publicerats i Ernie under namnet ”Roberts affär”. I centrum för handlingen tronar den buttre besserwissern Robert som står i egen skivbutik och helt saknar servicekänsla. I bästa fall lyckas han uppbåda överseende med de okunniga kunderna, men milt förakt verkar vara grundinställningen. Affärerna går väl inte så där lysande direkt…

Robert är heller ingen lysande familjefader – familjemiljön är brutalt ärlig och naturligt antagonistisk, men känns på något sätt ändå hjärtlig. I det sociala umgänget skymtar även Karl och Conny förbi, så man kan säga att Nickan Jonasson håller på och bygger upp ett eget serieuniversum.

Teckningarna passar väl till historien och genren; de är skickligt utförda med rena linjer och runda former. Även färgläggningen är sober och proffsigt utförd. Strippformen fungerar för det mesta väl, även om någon enstaka stripp kan kännas framkrystad. Jag rekommenderar verkligen det här albumet, även om jag nog tycker att Jonassons historier kommer bättre till sin rätt i den längre formen. Inte för att Nickan är någon dålig stripptecknare, utan för att det känns som att handlingen och figurerna ibland förtjänar det. Får man föreslå en söndagssida med ”Smakfascisten”?