Spirit nr 3

Will Eisners ”The Spirit” (1940–52) är ett mästerverk av ungefär samma format som Carl Barks’ ”Kalle Anka”. Men vi européer fick just ingen chans att läsa Eisner förrän på 70-talet.

I Sverige gick ”Spirit” ett tag i Serie-Nytt för några år sedan, och Carlsen/if har givit ut två album med serien. Inget av dessa försök har gjort serien rättvisa, och inget av dem innehöll någon introduktion till den som förberedde läsarna på vad det hela handlade om. Mycket riktigt passerade alla utgåvorna ganska obemärkta.

Nu kommer Carlsen med ett tredje album, och man kan bara hoppas att det ska innebära seriens genombrott hos den svenska publiken. Visserligen är både översättning och textning ofta mer än lovligt svaga, och färgläggningen växlar vilt i kvalitet. Men urvalet av historier är ännu bättre än i det förra Carlsen-albumet, och dessutom finns det en del introducerande text, låt vara att den kommer först i slutet.

Albumet innehåller hela elva Spirit-episoder plus 16 sidor texter och annat mer sentida material, bl.a. en lite väl sliskig julsaga och några ”intervjuer” som Eisner gjort med sina egna figurer.

Will Eisner och hans assistenter gjorde ”The Spirit” till ett litet laboratorium för experiment med både serieformen och dess innehåll. Egentligen var det en kriminalserie. Men kriminalinslaget blev ofta bara en galge att hänga upp helt andra dräkter på – sagor, melodramer, parodier. Eisner kan vara storslaget sentimental, underfundigt gåtfull och beskt ironisk, och ibland alltihop på en gång. Läs t.ex. om den modersbundne gangstern Lonesome Cool eller om kärleken mellan bilen Florence och hennes ägare!

Berättartekniskt ger ”The Spirit” än i dag ett nyskapande intryck med sina djärva bildsprång och sina betydelsemättade rutor. Sju sidor var allt utrymme Eisner hade att berätta sina historier på, och för att klara det fick han lov att koncentrera, koncentrera, koncentrera. Det gör att ”Spirit” inte är så lättläst – den kräver koncentration även av läsaren.