Fantasmagori nr 7

Förordet är detsamma som det var i den föregående antologin. Innehållsförteckningen har tidigare fått en helt egen sida, men samsas nu på samma sida som förordet. Bra på ett sätt, det ger ju mer utrymme till serierna som vi köpt tidningen för att läsa.

Nyförvärvet Anna Degnbol startar antologin med en serie om ett kortvarigt kärleksförhållande. ”Dengang”, som serien heter, är riktigt bra. Bilderna och bildberättandet är helt okej. Kanske lite fattigt på bakgrunder ibland, men hennes teckningsstil tror jag skulle kunna nå höga höjder om hon fortsatte att göra serier och pushade sig själv lite mer. När jag läste historien så började The Cures ”Pictures of You” spela i mitt bakhuvud. Hon berättar väl om minnet av en svunnen kärleksaffär på ett bra, realistiskt och framför allt inte kletigt vis. Jag hade velat att serien skulle vara längre bara. Det i sig är ju ett gott betyg.

Simon Petersen har knåpat ihop en Sword and Sorcery-pastisch. Det är en hyllningsserie likaväl som det är en drift med genren. I ett parti av serien slåss huvudpersonen mot två ninjor, och hade scenen bara varit bättre tecknad så hade den faktiskt legat på Frank Millers nivå bildberättarmässigt. Bra! Serien heter passande nog ”Tomme kalorier”.

Peder Riis tractorbeamar oss igenom en hela tjugosex sidor lång space opera titulerad ”Passiv Panik”. Riis tvekar inte på att ta sig an storslagna äventyr med både intergalaktisk storpolitik och krig som påverkar hela solsystem. För detta ärar jag honom verkligen. Att göra den här typen av episka serier är sannerligen att slå på den stora trumman. Lyckas då Peter navigera sig hela vägen till Space Port med sitt slagskepp? Stora delar av serien utspelar sig på rymdbryggan på en stjärnkryssare eller i ett konferensrum där historien förtäljs med inflikade bilder av förflutna händelser. På ett sätt så tycker jag att det är ett coolt och definitivt annorlunda sätt att berätta en historia på. Allt är grandiost så det förslår. Det finns dock en anledning till varför man gör den här typen av historier i en rent litterär form. Helt enkelt därför att de i sin episkhet kräver mycket utrymme. Av de tre nummer som jag fått av Fantasmagori så är den här historien den längsta, men den hade behövt vara ännu längre. Mycket längre. Allt blir för hoptryckt. För komprimerat. Det känns jobbigt att läsa alla textplattor där info staplas på info. Peter Riis älskar seriemediet. Han tycker att det är skoj att teckna, men är lite väl snabb när han gör sina sidor. Han älskar storslagna historier men måste välja att behandla saker kortare och mer kärnfullt om han har tio till trettio sidor på sig. Vill han göra större historier måste han gå upp i sidantal. Ibland så är seriernas värld lika grym som universum är svart.

Härnäst snörar vi på oss vandringsskorna och följer med Henning Larsen ut på en sällsam odyssé till ett land någonstans i förnuftets absoluta periferi. ”Ingen titel 5” är en ordlös, lineartad saga som kräver noggrann genomläsning. Det är svårt att kortfattat beskriva den här serien. Mycket är dolt vid den första anblicken och uppenbaras endast om man tittar närmare på detaljerna. Jag gillar stilen och får Henning fortsätta att utveckla den så kan hans serier bli riktigt intressanta i framtiden.

När jag var liten så hade jag en nalle som var min absoluta favoritleksak. Det spelade ingen roll att han var tufsig och saknade en arm. Han var fortfarande min bästa vän. ”Vagtskifte” av Rikke Lindskov Loft handlar om barns och kanske alla människors sätt att betrakta saker och tings egentliga värde – affektionsvärdet, det som inte kan värderas i pengar. Serien är helt okej tecknad. Historien är rak, enkel och tydlig och fungerar just därför.

Återigen så måste jag säga att jag gillar formgivningen och trycksaken i sig. Den ser proffsig ut. Omslaget är mycket vackert tecknat och färglagt av Anna Degnbol. Jag avslutar denna recension med att tacka Ondskabens Flydende Vatikan för en trevlig genomläsning. Jag hoppas att ni fortsätter er utgivning och jag lyckönskar er inför det kommande året. Tack!