Alena

Kim W. Andersson tog serievärlden med storm 2009 när hans albumdebut ”Love hurts” dök upp i försäljningshyllorna. Tidigare hade dessa serier gått i serietidningen Nemi, men för många, inklusive mig själv, var albumdebuten första gången man fick upp ögonen för den Staffanstorpsfödde serieskaparen. Nu kommer äntligen uppföljaren till hans albumdebut.

Till skillnad från ”Love hurts” består inte ”Alena” av serienoveller utan är istället en grafisk roman. Men precis som i fallet med hans albumdebut har denna berättelse publicerats som följetong i Nemi, närmare bestämt i åtta delar med start i nummer 1/2010.

Premissen för serienovellerna i ”Love hurts” var att Andersson tog en kliché från skräckberättandet och gjorde en egen twist på den. Det gör han också med ”Alena”, som utgår från det klassiska skräckmotivet en skolflicka som slår tillbaka och hämnas. Stephen Kings berättelse ”Carrie” är kanske det mest kända exemplet, men japanska filmer och mangaserier vimlar av variationer på detta tema. Nu har som sagt Andersson tagit sig an detta klassiska tema på sitt eget sätt.

Bokens huvudperson är Alena. På den snobbiga skolan där hon går mobbas hon av lacrosselaget med Filippa i spetsen. Men Alenas bästa vän Josefin gillar inte vad hon ser. Om inte Alena tar sig i kragen och själv tar tag i problemet kommer Josefin att göra det åt henne. Problemet är bara att Josefin har varit död i ett år.

Väntan på ”Alena” var lång. I alla fall för mig. ”Love hurts” hörde till de allra bästa serier jag läste 2009 och min förväntan på ”Alena” var därför skyhög. Men dessvärre är jag besviken. Visst har Andersson gjort sin variant av berättelsen om den hämnande skolflickan. Men jag hade önskat ännu mer originalitet. Han snarare följer klichén än gör något eget av den. Kan man sina skräckberättelser kommer inte slutknorren som någon överraskning, snarare är den väntad.

Men när jag kommer över den första besvikelsen inser jag ändå att Andersson är en driven berättare som gjort en historia med bra tempo och bra skildrade karaktärer. Trots att man känner igen historien är den underhållande. Men seriens största styrka är teckningarna, som är oerhört välgjorda. De påminner en del om de klassiska amerikanska superhjältehistorierna, vilket passar denna berättelse väl.

Sammanfattningsvis når ”Alena” inte samma höjder som ”Love hurts”, men det är ändå ett underhållande och läsvärt album. Jag ser fram mot mer av Andersson i framtiden.