Jordelangs med Kolbein

Kolbein är en groda (eller frosk som det heter på norska – dagens lärdom) som vandrar omkring i subtilt idylliska lantliga omgivningar, ibland tillsammans med en kattvän utan uttalat namn. Serierna tar formen av ordlösa humoristiska ensidingar, i den mån man nu kalla dem för humoristiska. Det rör sig om en oerhört lågmäld humor och det är sällan särskilt roligt. Istället har skaparen Odd Henning Skyllingstad fokuserat på seriens atmosfär. Det är dovt suggestivt och behagligt fantasieggande, initalt nästan fängslande genom den harmoniska ordlösheten. Det händer nästan ingenting, men istället är serien invävd i en aura av en ständigt närvarande småputtrig gemytlighet.

Så långt är allt väl och det är ett välgjort och fint pantomimseriehantverk. Problemet är dock att det snabbt blir rätt trist. Lågmäldheten är förvisso avsiktlig, men de stillsamma och sällan särskilt underhållande skämten blir efter ett tag smått påfrestande med sin trötta enkelhet. Ett par exempel på vad som berättas: Kolbein ser en spindel och tänker slå ihjäl den med en tidning, men fångas av en intressant text och sätter sig och läser istället. Kolbein hänger sig först åt avancerad matlagning och sedan när han sätter sig ned och äter tittar han runt sig och slås av den kolossala mängden köksredskap som har krävts för att laga den lilla pizzabiten han har på tallriken. Roligare än sådär är det generellt inte, även om några sidor också uppvisar mer utarbetade poänger. Och trots de kärleksfullt utmejslade stämningarna i serien, blir det helt enkelt rätt ointressant och tråkigt när innehållet för det mesta är så platt.

Sammanfattningsvis är serierna om Kolbein alltså ganska gedigna, snygga och stämningsfulla seriehantverk, men tyvärr också närmast innehållslösa.