Eremitt

”Eremitt” är en liten seriebok som berättar om en pojkes besök hos sin mormor i ett harmoniskt norskt fjordlandskap. Pojken namnges ingenstans men är gissningsvis baserad på norske serieskaparen Martin Ernstsen själv, som även tidigare har gjort personliga och till synes självbiografiska barndomsskildringar i liknande stil (på svenska i de sista utgåvorna av ”Allt för konsten”). Oavsett eventuell verklighetsbasis är det dock en ganska allmängiltig bild av barndom och ung lekfullhet som visas upp. Läsaren får följa den lekande och energiskt utforskande gossen genom hans vardagliga äventyr i sin nya omgivning. Han fångar eremitkräftor i fjorden och hittar en låda med gamla leksaker på mormors vind, och allting skildras rofyllt och idylliskt.

Det stillsamma berättandet om pojkens små utflykter blir tyvärr bitvis ganska innehållslöst och lite intetsägande. Att följa honom då han till exempel placerar ut sina leksaksfigurer på olika platser i huset och fantiserar ihop uppgifter till dem känns inte särskilt intressant eller underhållande för mig som läsare, även om det förvisso är en rätt fin framställning av barndomens entusiasm och fantasifullhet kring det lilla i omgivningen. Det må vara sött, men också rätt trist.

Men mot slutet av albumet får barnets fantasi plötsligt ett mer handgripligt uttryck. I bästa Kalle & Hobbe-stil får pojkens fantasi för en stund konkurrera ut verkligheten då mormors stuga får besök av en gigantisk, talande eremitkräfta. Denna fridfullt actionfyllda sekvens kan läsas som en metaforisk iakttagelse över barnasinnets gränslösa fantasi, fast jag tycker nog det är roligare att bara läsa det hela som en surrealistisk, äventyrlig och kul barnserie. Överhuvudtaget kan jag tänka mig att detta album nog fungerar ganska bra för barn att läsa och roas av. Och för både vuxna och yngre läsare tror jag att albumet hade blivit roligare och intressantare om detta mer konkreta och fartfyllda uttryck för pojkens fantasi hade fått ta mer plats från den mer stillsamma versionen med utplacerande av leksaksfigurer och liknande.

Men oavsett berättelsens faktiska innehåll är det kanske framför allt på ytan den här serienovellen har sitt värde. Martin Ernstsens teckningar är välgjorda och mysigt färgglada. Han använder sig av en naivistisk, munter enkelhet i sina lite barnsliga bilder, samtidigt som han ändå lyckas bevara uttrycksfullheten och säkerheten på pennan hos en professionell serietecknare. Hans mustiga bilder förmedlar därför på ett väldigt effektivt sätt vackra och spännande naturmiljöer som är behagliga att betrakta från den utforskande pojkens perspektiv. Där det rent innehållsliga ibland faller lite platt, räddas albumet därför av det estetiska och i slutändan blir det därför en trevlig och fin läsupplevelse där både idyllisk, norsk natur och barns fantasi och utforskarlust står i centrum.

Utgåvan jag har recenserat är norsk, men albumet har givits ut även i en svensk utgåva från numera saligt avsomnade Optimal press.