Superman: The Death and Return of Superman Omnibus

”Nu är Stålmannen död också. Snart är det väl bara Oppfinnar-Jocke kvar.” Orden yttrades av Stefan Sauk i humorprogrammet ”Lorry” 1992. Anledningen till att jag tar upp det är inte för att det är ett jätteroligt skämt (det är det inte) utan för det faktum att historien om Stålmannens ”död” var så välkänd att man kunde ta upp det i ett svenskt humorprogram. DC:s beslut att ta livet av sin mest kände figur hade helt enkelt blivit en världsnyhet. Dels berodde detta på figurens dignitet; Stålmannen är världens förste och mest kände superhjälte, dels var det en relativt ovanlig händelse att seriefigurer strök med och det var inte alls självklart att döda seriefigurer skulle återuppstå. Inte helt otippat skulle uppmärksamheten och försäljningsframgångarna för ”Death of Superman” ge upphov till en lång rad liknande historier och idag har nog varenda superhjälte värd namnet både dött och återuppstått. Nyhetsvärdet har naturligtvis försvunnit och när Marvel Comics tog Spider-Man av daga i slutet av förra året så gick det nästan obemärkt förbi. Men tillbaks till 1992 och den tid då en seriefigurs frånfälle var hett nyhetsstoff.

Supermans död var en världsnyhet. Bild: Dan Jurgens. Copyright DC Comics.

Rättare sagt, låt oss gå tillbaks lite längre i tiden. 1938 lyckades Joe Shuster och Jerry Siegel sälja sin karaktär Superman till det förlag som skulle bli DC Comics. Serien publicerades i Action Comics #1 och blev en omedelbar succé. Superman var den första superhjälten men skulle snart följas av fler. Batman debuterade 1939, Flash 1940 och konkurrenterna Timely (senare Marvel Comics) lanserade Captain America 1941 och superhjältegenren skulle så småningom, främst efter censurdebatten i mitten av 50-talet, etablera sig som den amerikanska seriemarknadens huvudsakliga. Superman utvecklades i takt med genrens olika trender och skulle få sällskap från hemplaneten Krypton av sin kusin Supergirl samt husdjuren Krypto the Super-Dog, Streaky the Super-Cat, Comet the Super-Horse och Beppo, the Super-Monkey(!).

På 80-talet hade dock serien tappat rejält i popularitet. Ingen var intresserad av att läsa en i det närmaste omnipotent Superman besegra Lex Luthor för tusende gången i ordningen, resa tillbaks i tiden för att försöka rädda Krypton eller lura Lois Lane att han inte var Clark Kent. När DC Comics som ett led i sitt 50-årsjubileum gav ut Crisis on Infinite Earths, en maxiserie vars uttalade syfte var att eliminera en rad kontinuitetsproblem och ge DC:s universum en sammanhängande, linjär, historia, beslöt man att även modernisera Superman. Sagt och gjort, man värvade John Byrne från konkurrenten Marvel Comics, där han gjort sig känd för att ha vitaliserat ”Fantastic Four” och gjort serien till en toppsäljare, och gav honom fria händer att uppdatera figuren. Byrne gjorde slag i saken med miniserien Man of Steel från 1986. I serien lät han figuren börja om från ruta ett genom att förklara att alla Supermanhistorier dittills inte lägre ingick i den ”officiella” Supermanmytologin och genom att ge honom en delvis ny ursprungshistoria. Byrne tog fasta på den kritik som riktats mot serien och gjorde en rad förändringar. Han tonade ner Supermans krafter ganska avsevärt och han gjorde Superman till den ende överlevande från Krypton. Han moderniserade också världen kring Superman och gjorde Lois Lane till en mer självständig figur som inte spenderade större delen av sin vakna tid med att försöka få Superman att lägga märke till henne. Han gjorde även om Lex Luthor från en galen vetenskapsman i rustning som ständigt åkte dit till en korrupt företagsledare som aldrig åkte dit. Byrnes kanske viktigaste bidrag var dock att han ändrade på rollerna i dikotomin Clark Kent/Superman. Tidigare hade Clark Kent varit förklädnaden och Superman varit den egentliga personen. Nu blev Clark Kent den riktiga personen och Superman en förklädnad för att skydda Clarks identitet. Han gjorde helt enkelt Superman/Clark Kent mer mänsklig.

Greppet att förmänskliga Superman gjorde också att man kunde ta förhållandet med Lois Lane vidare. Tidigare hade Lois Lane varit förälskad i Superman, men nu var hennes intresse av honom rent nyhetsmässigt. Clark Kent sågs som en rival, speciellt då han norpat hennes scoop om Supermans första framträdande. Förhållandet mellan dem skulle dock utvecklas till kollegialt, vidare till vänskap och slutligen kärlek. I Superman #50 förlovar sig paret och efter att Clark avslöjat sin hemliga identitet några nummer senare så var planen att de skulle gifta sig i Superman #75, beräknad att utkomma i januari 1993. Detta satte dock Warner Brothers, DC:s moderbolag, stopp för. Man hade nämligen lyckats sälja in TV-serien ”Lois and Clark” till ABC. Serien skulle locka en ”bred publik” och fokusera på såväl Supermans äventyr som romansen mellan titelfigurerna. Nu ville producenterna att bröllopet skulle vänta tills dess att man hade hunnit dit i TV-serien, så att bägge bröllopen hölls samtidigt. Detta gjorde att planen för seriefiguren omkullkastades. Vid Supermanförfattarnas (Superman hade vid tillfället fyra olika tidningar) årliga planeringsträff så brukade en av författarna, Jerry Ordway, slänga ur sig skämtet ”Let’s kill him!”. Vid mötet inför 1993 års Supermanutgivning slängde Ordway ur sig samma skämt, med den skillnaden att ingen skrattade. (Det kan visserligen ha varit så att ingen skrattade innan heller, man gör sällan det åt trötta skämt man har hört alldeles för många gånger.) Förslaget togs helt enkelt på allvar. Vad händer om vi tar livet av huvudfiguren? Hur skulle DC:s universum reagera? Sagt och gjort; man beslutade sig för att ta livet av Superman! Man beslöt självklart också att återuppliva honom: titlarna sålde bra och några nedläggningsplaner fanns inte. Dessutom skulle han ju gifta sig.

”The Death and Return of Superman Omnibus” samlar, som titeln antyder, hela historien om Supermans död och återkomst. Rent tekniskt är det tre ”storylines”, nämligen ”Death of Superman”, ”Funeral for a Friend” och ”Reign of the Supermen” som samlas i boken. Dessa tre storylines publicerades under en tiomånadersperiod, men då Superman vid tidpunkten hade fyra olika tidningar som hängde ihop storymässigt (vilket i realiteten gjorde Supermantitlarna till en veckotidning med fyra olika kreatörsteam) så blir det en gedigen lunta på närmare 1100 sidor. Historien i korthet: I ”Death of Superman” så bryter sig ett monster ut från sitt underjordiska fängelse och börjar att gå bärsärkagång i den amerikanska mellanvästern. Justice League of America (en superhjältegrupp mer känd som Lagens Väktare på svenska) sänds ut för att stoppa monstret, som snart döps till Doomsday. JLA blir dock värre förnedrade än Liverpools försvar blev av Eric Cantona i FA-cupfinalen 1996 och snart är Superman den ende som kan stoppa Doomsday. Slutstriden sker i Metropolis där Superman till slut lyckas få stopp på Doomsday, men ådrar sig så pass allvarliga skador att han dör i Lois Lanes armar.

I ”Funeral for a Friend” avhandlas inte bara Supermans begravning utan också hur människorna i Supermans närhet, DC-universumets hjältar och inte minst dess skurkar hanterar en värld utan Superman. Bland annat bekostar Lex Luthor den officiella begravningen eftersom ”även om jag inte dödade honom så ska jag begrava honom” och vi får även följa Lois Lanes och Clarks adoptivföräldrars försök att dels dölja sin sorg och dels försöka förklara vart Clark Kent tagit vägen, eftersom de inte vill avslöja för världen att Clark är Superman.

De fyra pretendenterna… Copyright DC Comics.

”Reign of the Supermen” inleds med att Supermans kropp försvinner och Jonathan Kent, Supermans/Clark Kents adoptivfar, nästan omkommer i en hjärtattack och drömmer att han räddar Clarks själ. Kort därefter dyker inte mindre än fyra individer upp och hävdar att de är Superman som återvänt från de döda. De fyra är Cyborg Superman, som är till hälften robot, The Kryptonian, som är en visirförsedd figur som tar till ganska extrema metoder för att straffa brottslingarna, Superboy som är en tonårig klon av Superman samt Steel, en afroamerikansk före detta vapeningenjör som byggt sig en rustning och som sägs ha ärvt Supermans själ. Man får sedan följa hur allmänheten, media, USA:s regering och inte minst Lois Lane försöker avgöra vem av de fyra som är den riktige Superman. Till slut visar det sig att en av de fyra är en skurk som planerar att förstöra planeten och ge Superman skulden. En femte Superman dyker upp, visar sig vara den riktige, räddar världen, får sin prinsessa och halva … tja, hursomhelst återförenas han med Lois Lane. Slutet gott, allting gott således, om man bortser från den vedervärdiga ishockeyfrisyren man beslöt att förse Superman med.

…och originalet, tillbaks från de döda med hockeyfrilla. Bild av Jackson Guice. Copyright DC Comics.

Vad tycker jag om själva serien då? Tja, de som väntar sig en ny ”Watchmen” eller ”Sandman” kommer att bli besvikna. Inte ens de som förväntar sig en serie i paritet med Frank Millers ”Daredevil” kommer att hitta vad de söker. Serierna i denna omnibusvolym är mer intressant ur ett historiskt perspektiv snarare än ett seriemässigt. Med detta sagt så är detta underhållande superhjälteaction av klassiskt DC-snitt från 90-talet och en av de bästa Supermanhistorierna, efter Man of Steel-miniserien av John Byrne och de två historier Alan Moore skrivit; ”For the Man Who Has Everything” och ”Whatever Happened to the Man of Tomorrow” (som var avskedet till den gamle Superman). Intrycket av ”Death and Return of Superman” är dock en aning splittrat eftersom historien hoppar mellan de fyra Supermantidningarna med respektive kreatörsteam: Dan Jurgens och Brett Breeding i Superman, Jerry Ordway och Tom Grummett i Adventures of Superman, Louise Simonson och Scott Bogdanove i Superman:Man of Steel och Roger Stern och Jackson Guice i Action Comics. Jerry Ordway slutade dessutom på Adventures när ”Reign of the Supermen” inleds och ersattes av Karl Kesel vilket förstärker det intrycket. Av de fyra titlarna så föredrar jag dock Dan Jurgens Superman medan Louise Simonsons och Jon Bogdanoves Man of Steel lämnar mig ganska kallsinnig. Sammanfattningsvis en underhållande historia som är klart läsvärd, inte minst för den som vill läsa om när ”världens störste hjälte” faktiskt dör.

Lois och Clark fick varandra till slut. Det skedde 1996 i specialutgåvan Superman: The Wedding Album. Äktenskapet varade ända fram till 2011, då DC beslöt att ”reboota” sitt universum. I det status quo som nu råder så är Lois och Clark inte gifta.