Linda och Valentin: Samlade äventyr 1

Linda & Valentin (eller Valérian som den heter i franskt original) är en av de riktigt klassiska science fiction-serierna, skapad 1967 av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières. Genom åren har serien om de bägge tidsagenterna kommit att bli stilbildande och tjänat som inspirationskälla för såväl europeiska science fiction-serier som filmer som Star Wars och Femte elementet.

I Frankrike publicerades serien ursprungligen som följetong i klassiska Pilote, och på våra breddgrader har den publicerats som egna album från Carlsen och Alvglans, i vuxenserietidningen Tung Metall samt som biserie i Fantomen.

Sanningen att säga så är jag nog för ung för Linda & Valentin (vilket känns smått otroligt eftersom jag för bara något år sedan passerade 40-strecket). Eller också beror det på att jag aldrig har legat riktigt i synk med serien.

När jag var barn var biblioteket oftast det enda sättet att bekanta sig med franska albumserier. Asterix, Yakari, Lucky Luke och Tintin fanns minsann representerade på folkbiblioteket hemmavid, men Linda & Valentin lyste med sin frånvaro under det tidiga 1980-talet, då jag var i bokslukaråldern. När serien så blev tillgänglig på bred front i Fantomen i början av 2000-talet var jag inne i ett helt annat skede i livet, i brytpunkten mellan studentlivet och vuxenlivet. Serierna fick stå tillbaka ett tag, men jag köpte ändå något strönummer av Fantomen och fann Linda & Valentin snyggt tecknad, men något osammanhängande i sin följetongsform.

2014 kom så Cobolts utgivning av Linda & Valentin Samlingsalbum 1, i nyöversättning av Björn Wahlberg. Nu, nu var stunden kommen då jag äntligen skulle få fördjupa mig i denna klassiker! Men förhoppningarna kom på skam.

Hela initiativet är lovvärt och utförandet är mycket snyggt, men inlagan gjorde mig ändå besviken. Kanske berodde det på att mina förväntningar var alltför höga, men lika troligt var nog att serien ännu inte hade funnit sin rätta form. Teckningarna är aningens torftiga och starkt präglade av maneren i dåtidens komiska äventyrsserier. Manusen är otroligt textrika och pratiga – intill irritationens gräns för min del. Detta skapar en viss obalans när texten ibland tar över hela serierutan och låter bilden spela andra fiolen. För mig framstår de första albumen inte som några klassiker, snarare som första trevande försök.

Tidiga Linda och Valentin lider av en viss pratighet. Text av Pierre Christin, bild av Jean-Claude Mézières.

Att som serievän inte oreserverat älska Linda och Valentin är närmast att jämföra med att slakta en helig ko, svära i kyrkan eller rita en Muhammed-karikatyr. Men i det här fallet tycker jag mig nog ha visst fog för min skepsis. I en intervju med Göran Semb och Göran Ribe i Bild & Bubbla nummer 4/2002 kommenterade manusförfattaren Pierre Christin själv seriens barndom på följande sätt: ”Vi tyckte själva att den var långt ifrån toppen; hantverket var klumpigt, vi var fortfarande nybörjare, så den var inte särskilt bra.”

När jag pratade med en annan serievän om min besvikelse över den uteblivna stora läsupplevelsen sade han att han förstod mig, men att det blir bättre längre fram. Må så vara, men jag känner mig inte direkt motiverad att plocka upp nästa samlingsalbum.