Tintins äventyr 9: Krabban med guldklorna

En av seriehistoriens mest älskade alkoholister gör entré. Och vilken sorglig trashank vi lär känna!

Kapten Haddocks inträde i Tintins äventyr är allt annat än heroiskt. Men visst får han en viss upprättelse, sina tillkortakommanden till trots.

I mångt och mycket påminner detta äventyr om Faraos cigarrer, till stor del förlagt till Nordafrika/Arabiska halvön med ett genomsyrande kriminaldrama i botten. Allan Thompson dyker ju upp igen! Med ett fåtal undantag som bekräftar regeln finns det tre huvudteman i Tintin-universat: politiska ränker, kriminalthriller och äventyr med mytologiska/mystiska konnotationer. Bland dessa har man troligen sina personliga favoriter. I eget fall emotses nästkommande album (Den mystiska stjärnan) fram till och med nummer 17 (Månen tur och retur del 2) då äventyrslustan får spela sin roll till fullo. Oavsett ens egna preferenser lyser tidsandan igenom. Första halvan av 1900-talet var en omvälvande tid, fylld av allsköns landvinningar i alla tänkbara former och de oundvikliga konsekvenserna av dessa.

Likt tidigare äventyr avlöser set-ups och pay-offs varandra i en rasande fart. Speciellt en scen innefattande Milou och Tintin i en förväxlingskomedi sticker ut. Dock avbryts dessa av flera helsidesbilder (fyra in alles) i den annars stripputformade följetongen. Trots att detta är ovanligt för Hergés berättarstil (jag lyckas endast hitta ett enda annat tillfälle då det hänt) stör det inte historien eller händelseförloppet i någon påtaglig utsträckning, utan är ett välkommet avbrott som påkallar kontemplation.

Utdrag ur Krabban med guldklorna av Hergé. Copyright Moulinsart.