Aquaman Volume 1–2
29 november 2018 av David Haglund Böcker Bild & Bubblas recensent läser de två första volymerna av Aquaman inom ramen för nysatsningen The New 52 och finner en exemplarisk superhjälteserie. Men kan det bli för välpolerat? Och hur hittar man balansen mellan att ge fansen vad de vill ha och vad de egentligen behöver?Det har länge funnits en uppfattning om att Aquaman är värdelös som superhjälte. Han simmar runt i havet och pratar med fiskar. Och på land blir han svag och tappar krafterna. Kanske var det därför som Peter David på 1990-talet gjorde om figuren till en svårmodig och hetlevrad undervattensmonark i skägg med en harpun som ersättning för en förlorad hand. Det var en figur som hade fått nog, helt enkelt, efter åratal av personliga förluster.
När DC Comics startade om alla sina titlar 2012 fick Geoff Johns chansen att göra sin egen version av figuren i unga dagar och såg till att plocka godbitarna ur årtionden av olika tolkningar. Redan i sitt första nummer bemöter Johns den kritik som brukar framföras mot Aquamans trovärdighet som hjälte i en metascen där Aquaman kliver in på en fiskrestaurang och ansätts av de andra gästerna. I synnerhet då av en bloggare som frågar honom hur det känns att vara ”ingens favoritsuperhjälte”. Aquamans ögon mörknar, han plockar fram sin treudd … och går därifrån. Temperamentet finns där, men det är i grunden en yngre och positivare Aquaman som vi möter här.
Tecknaren Ivar Reis kommer från Brasilien och under de senaste tjugo åren har han jobbat med högprofilprojekt som exempelvis Action Comics, Infinite Crisis, Green Lantern och Blackest Night, så att just han sattes på Aquaman får man ändå betrakta som en rejäl satsning från förlagets sida. Enligt Geoff Johns ser Reis stil ut som en korsning mellan Alan Davis och Neal Adams – den är helt enkelt realistisk, detaljerad och mycket elegant. Reis teckningar bidrar i allra hösta grad till att göra detta till en storslagen och dynamisk serie. Även den glättiga färgläggningen bidrar till fräschören – den känns helt rätt i sammanhanget.
I den första samlingsvolymen Aquaman Volume 1: The Trench får vi i lagoma portioner ta del av Aquamans förflutna samtidigt som han och hustrun Mera konfronterar varelser från en djuphavsgrav när de terroriserar landborna. I Aquaman Volume 2: The Others tar Geoff Johns till lite retroaktiv kontinuitet och tar oss med till Aquamans okända förflutna, då han som arg ung man ingick i superhjältegruppen The Others. Och ja, då blir det tydligt att Aquamans personlighet faktiskt genomgått en viss utveckling jämfört med den man som reste sig upp och lämnade fiskrestaurangen i det första numret. Vi får också se en massa läckra undervattensmiljöer och striden mot ärkefienden Black Manta varvas med ett mysterium från Atlantis forntid. Med största sannolikhet är det Johns version som ligger till grund för den nya filmen med Aquaman som får premiär i december 2018.
Ska jag ha någon invändning blir det ibland lite jobbigt att titta på Ivan Reis superslicka bilder, alltid med samma klockrena anatomi och perspektiv. Och då är man bra bortskämd om man klagar på det … Det finns många tecknare som aldrig är ens i närheten av detta yrkeskunnande. Aquaman är faktiskt ett praktexempel på hur en modern superhjälteserie kan vara, men jag kan ändå sakna udden i Peter Davids serier, det oförutsägbara. Geoff Johns tar inga risker, han ger fansen vad (han tror att) de vill ha.
Från Aquaman Volume 1: The Trench av Geoff Johns, Ivan Reis och Joe Prado. © DC Comics
