Är det här ett skämt?

”Hämningslösa skämt” utannonseras på baksidan av denna inbundna lilla samling. Den som finner detta intressant och ger sig i kast med att läsa boken upptäcker sedan att innehållet mycket riktigt är utstuderat hämningslöst, och helt centrerat just kring att utmana tabun av företrädesvis sexuell eller religiös art, fast själva skämtandet å andra sidan lyser med sin frånvaro. Tabuutmanandet i sig tycks vara de enkla streckgubbeteckningarnas hela existensberättigande. Dagsson visar upp en scen som är äcklig, hemsk och/eller konstig, typ ett barn som får en gigantisk dildo i present av sina föräldrar – och det är hela grejen.

Dagsson är helt enkelt en provokatör. I någon mån får jag erkänna honom framgång med detta värv, eftersom jag som läsare mycket riktigt blir lite provocerad – inte så mycket av den ettriga men ensidiga striden mot tabun i sig, men desto mer av den provocerande tråkigheten. Menlösheten. Tomheten iklädd steril humoristisk förpackning.

Det här är ”humor” gjord för människor som i själva verket saknar förmågan att uppfatta humor, och som därför nyttjar den slentrianmässiga, intetsägande provokationen som slött svingande substitut. Dagssons devis är enkel, genomskinlig och måhända i någon mån effektiv: om man vill vara skämttecknare men saknar såväl humor som intellektuell skärpa, så får man svinga med trubbiga brutalprovokationer mot tabun istället. Skämtteckningen ges därmed en konstruerad genomslagskraft. Och tabubrytande kan alltid försvaras som subversivt; kritik avväpnas därmed på förhand, den som är kritisk är så klart kränkt och töntig. Och tabubrytande i form av trötta icke-skämt om bögar, aborter och tjocka tjejer et cetera kan alltid roa någon tolvåring, eller åtminstone entusiasmera denne inför känslan av att vara lite upprorisk.

På detta vis hamnar Dagssons teckningar i samma humorkategori som Laban. Tematiskt är brutalprovokative Dagsson och slätstrukna, gulliga Laban såklart fullständiga motsatser – men humortekniskt fyller de samma funktion, fast för olika målgrupp. Det handlar om att paketera tomhet i ett humoristiskt klingande ytterhölje, och därmed erbjuda upplevelsen av humor, fast utan humorn. Laban är innehållsligt ett svart hål av menlöshet, men den är paketerad som en humoristisk seriestripp; den imiterar strippens klassiska upplägg av en rolighet, och därigenom ger den sin målgrupp – hundälskande pensionärer som förstår gullighet men som aldrig riktigt begripit fenomenet humor – upplevelsen av att läsa en skojig seriestripp. Dagssons teckningar – med deras förvisso trista, men också i någon mån slagkraftiga streckgubbestil – fyller samma funktion för den tidigare nämnda målgruppens barnbarn: killar i början av puberteten med entusiastiskt intresse för att provocera vuxenvärlden och för att förstå fenomenet sex, men med en ännu analfabetisk icke-förståelse av fenomenet rolighet. På detta vis är Dagssons teckningar elegant målgruppsanpassade. Och usla.

Dagsson lockar också mig till att göra en för honom nedslående jämförelse med ett verk från en mer livskraftig del av den nordiska skämtteckningskulturen än den isländska: svenske Simon Gärdenfors lyckades nämligen med sin Nybuskis (Ordfront Galago, 2009) med mycket av vad Dagsson misslyckades med i chockhumorväg. Till att börja är många av skämtteckningarna i Nybuskis ännu vidrigare än Dagssons, vilket innebär att Gärdenfors direkt framstår som den segrande tabubrytaren i en duell med Dagssons hårda ansträngningar. Men vad som är betydligt viktigare är Gärdenfors utförande. Hans äckligheter är så avancerat tillskruvade att de uppnår en skrattretande bisarr nivå; det är det bisarra och inte det vidriga i sig som skämtteckningarna vilar på.

Om Dagsson försöker uppnå lite komisk absurditet genom att pliktskyldigt skruva till en scen ett halvt varv, skruvar Gärdenfors ofta till sina teckningsupplägg minst två varv, för att nå genuin galenskap. Vidare – och kanske än viktigare – fogar Gärdenfors skickligt in sina verk i mycket klassiska skämtteckningsmallar, med utstuderad användning av klichéer och ofta med några klassiska, i sig själva mer eller mindre trista, skämtupplägg som bas för det skämt som så brutalt skruvar sig bort från sin välbekanta och sterila paketering. Den slickade, ystert cartoonaktiga teckningsstilen bidrar naturligtvis också starkt till effekten.

Som helhet understryker alltså jämförelsen med Nybuskis intrycket av den – förvisso redan uppenbara – menlösheten i Dagssons alster. Men kan man då förstå denna menlöshet utifrån någon annan ingång? Är jag orättvis och oförstående i mitt betraktande av Dagsson som en misslyckad och tråkig chockprovokatör? Kanske kan man finna ett konstnärligt värde i själva den utstuderande slätstrukenheten. Dagssons till synes svettiga försök att bryta tabun kan måhända förstås som en undanmanöver, just för att lämna den oförberedda läsaren i en uppvisning av själva tillvarons tomma meningslöshet. Titeln på samlingen kan i så fall uppfattas som en antydan: frågan är ju retorisk, men pekar inte mot det kränkta svaret ”Nej, sånt här kan man inte skämta om!”, utan mot det filosofiska svaret ”Nej, för vad är ens ett skämt och vad gör vi på den här planeten”. Dagsson bjuder alltså på någon slags nihilistisk konst i förrädisk förpackning (inklusive förrädisk marknadsföring). Ja, kanske är det så han ska förstås, och i så fall faller så klart all min tidigare kritik. Å andra sidan tycker jag i så fall att Laban lyckas bättre i detta hänseende.