Blårockarna: Den stora bataljen

Albumet Den stora bataljen (ursprungligen publicerat i belgiska Spiroutidningen 1971) gavs ut första gången på svenska 1974, av Carlsen. Jag ägde det aldrig, men jag läste det två gånger. En gång hos en kusin. Andra gången lånade jag det av en klasskamrat. Han var väldigt tveksam till att låna ut det. Med rätta visade det sig, för i skolkorridoren fick jag slåss mot ett helt gäng jobbiga pojkar från en annan klass som ville ta det från mig. Det var alltid en dålig idé att ta med sig serier till skolan. Antingen tog klåfingriga ”kamrater” sönder dem eller också fick man kommentarer från någon lärare om att man läste ”sådant där imperialistiskt strunt”.

Hur som helst. Det var ett bra och viktigt album då. Sedan dröjde det rätt länge innan Blårockarna dök upp på nytt i Sverige, det blev först 1980. Då såg de annorlunda ut. Då var den ursprunglige tecknaren Salvérius död sedan länge och ersatt av Lambil och de ursprungligen fyra Blårockarna var reducerade till bara två.

Det blev en lång transportsträcka innan jag till fullo började uppskatta serien igen. Den toppupplevelse som albumet från 1974 gav mig då har serien inte förmått leva upp till igen. Det är förstås omöjligt. Minnen är bedrägliga. Starka upplevelser från tidig ålder går inte att upprepa eller överträffa när man blivit vuxen. Men det är fortfarande ett trevligt album, som nu har återutgivits på svenska, i nyöversättning av Göran Semb.

De båda mellanblårockarna Tripps och Bryan nämns bara vid namn en gång i detta album. Det är även lite oklart vem som är vem av dem. Eventuellt framgår det tydligare i Prärievagnen (som jag just nu inte hittar). Det är lite som med de två mellanbröderna i Daltonfamiljen, William och Jack. De två distinkta Blårockarna Chesterfield och Blutch liknar inte riktigt Joe och Averell. Kanske är de mer som Krazy Kat och Ignatz? Det är en krånglig relation, med många känslor. Detta i album 2 alltså. Mer än sextio album senare har deras symbiotiska förhållande fördjupats och nått nya nivåer av komplexitet.

I det föregående albumet Prärievagnen var Blårockarna inblandade i indiankrigen. I detta album börjar amerikanska inbördeskriget på ruta ett. Man kan fundera över om Cauvin och Salvérius egentligen bara hade tänkt mjölka så många skämt de kunde ur ämnet inbördeskriget i ett album och sedan gå vidare till något annat fenomen som de kunde skoja om (Mexikanska revolutionen? Spansk-amerikanska kriget?). Men de fastnade där! Eller Salvérius fastnade förstås inte. Han dog innan nästa album var färdigtecknat. Men Blårockarna låstes in i ett evigt inbördeskrig. Verklighetens fyra år var alldeles för många. Chesterfield och Blutch har nu kämpat på i nästan femtio år.

I det första albumet såg det stilmässigt ganska mycket ut som i Lucky Luke av Morris. Men i detta album tecknar Salvérius nästan realistiskt på sina ställen. Huvudsakligen är det de fyra Blårockarna som är komiska. Befäl, hästar, föremål och så vidare hade funkat lika bra hos Blueberry eller Jerry Spring. Men denna serie var stadd i ständig förändring. I albumet För 1500 dollar mer (1972) hittar Salvérius tillbaka till sin mer komiska stil. I det albumet är Tripps och Bryan borta. Utan förklaring. Som läsare fruktar man att de har dött under någon av kapten Starks galna kavalleriattacker. Men i själva verket har de bara tryckts tillbaka till en tynande tillvaro som bifigurer. De dyker upp ibland, i någon ruta, även i Lambils album. I Kavallerist på hjul ser man dem i bakgrunden på Fort Bow.

Utdrag ur Den stora bataljen av Cauvin och Salvérius. © upphovsmännen