Vindens passagerer: Kirsebærrenes blod, første del

När Flickan i akterhytten, det första albumet med Resande med vinden, av François Bourgeon dök upp i svenska kiosker och butiker 1981 var det nästan det häftigaste som hänt inom serier i Sverige. Vi hade sett vuxenserier tidigare, men detta var annorlunda. Det var snyggt tecknat och det var ett rejält sjöäventyr som utspelar sig i slutet av 1700-talet. Inte ansträngd (och för en fjortonåring obegriplig) gammal vänsterpolitisk satir eller burleska sedeskildringar. Okej, något enstaka lättklätt fruntimmer kryddade förstås även Bourgeon anrättningen med. Men det där tilläts aldrig bli huvudsaken.

I Tant utan tand från 1984 skämtade Horst Schröder och Lars Andreasson om alla serier som de gillade. Hela sex sidor ägnade de åt Resande med vinden. Det om något indikerar väl hur viktig den serien var i början av 1980-talet?

Serien började 1979 i Circus, som gavs ut av Glénat. Den första sviten omfattade fem album som handlade om en liten grupp människor som blir inblandade i slavtransporterna mellan Afrika och Karibien. Ingen väntade sig att det skulle komma någon fortsättning efter det femte albumet. Vi läste andra serier av Bourgeon, Dimmornas skog (fantasy) och Den döende planeten (science fiction). Senare fick jag veta att Bourgeon återupptagit serien Resande med vinden och att det då fanns två ytterligare delar, som utspelar sig i Louisiana på 1860-talet: La Petite Fille Bois-Caïman 1–2. De heter på danska Barn af Kaimantræet 1–2.

Nu, efter ytterligare ett antal år, påbörjar Bourgeon ännu en svit. Denna gång är spelplatsen Paris 1885, precis efter Pariskommunens blodiga dagar. Huvudpersonen är Zabo, en kvinna som mött den åldrade Isa (från den första sviten). Nu kallar hon sig Clara. Av en tillfällighet kommer hon att ta en ung bretonska under sina vingars beskydd. Denna unga kvinna, som heter Klervi, har dittills varit i klorna på en obehaglig hallick. Zabo/Clara sätter igång med att ordna en ny karriär åt Klervi, som sångerska. Då och då även som konstnärsmodell, bland annat åt Toulouse-Lautrec. Även en del andra kända namn fladdrar förbi i handlingens virvlar.

Fast virvlar är kanske att överdriva. Egentligen händer det inte sådär överdrivet mycket i det här albumet. Det är inte det som gör det bra. Ibland sjunger någon på bretonska över flera sidor. Ett språk som åtminstone inte jag behärskar. Då får man nöja sig med att titta på bilderna – om man inte bemödar sig att bläddra fram till notapparaten (!) i slutet av boken och läsa översättningarna där. Även annan matnyttig information finns att hämta bland noterna.

Bourgeon tecknade snyggt redan 1979. Men på den tiden kunde anatomin bli konstig ibland när han tecknade människor. Det händer aldrig nu! Nu sitter varenda ansiktsmuskel exakt där den ska för att kunna uttrycka rätt sinnestillstånd hos seriefigurerna. Man anar att han studerat gamla fotografier ingående, för Parismiljöerna är extremt detaljerade och övertygande. Vid ett tillfälle går de båda kvinnorna lite oväntat plötsligt inne i en mur. Kanske tänker sig att Bourgeon att muren får göra tjänst som serieruta? Han är inte känd för att göra surrealistiska metaserieexperiment, så det är lite oväntat. Men varför inte?

Det här är del ett. Nu får vi vänta ett tag på att Bourgeon ska bli klar med nästa album. Jag kommer att använda den här boken lite som man brukar använda skattkistor. Man öppnar dem lite försiktigt och kikar på allt det värdefulla och vackra innehållet – när man känner att man behöver bli glad någon dag.

Utdrag ur Kirsebærrenes blod, første del av François Bourgeon.