Dagstrippsserien ”Matt Marriott” har nyligen introducerats på den svenska serietidningsmarknaden. Denna engelska västernserie publiceras över hela världen – utom i USA – och dess tecknare Tony Weare har fått många lovord for sin grafiska teckningsstil.
”Matt Marriott” introducerades i den engelska dagstidningen London Evening News efter noggranna förberedelser. Seriens namn manglades fram bland hundratals förslag. Seriens blivande tecknare Tony Weare skulle ha föredragit ”Jeff Stryder”. I hans öron lät ”Matt Marriott” som ett typiskt namn på en sjömansserie. Weare komponerade hjältens utseende med sin unge son Shane som förebild och bifiguren Powder med utgångspunkt från en bekant åldring. Seriens två första episoder skrevs av Reg Taylor. Därefter kopplades serieförfattaren James Edgar in.
Tony Weare
Titelpersonen Matt Marriott och hans följeslagare Powder.
Tony Weare är född 1912 och närmar sig alltså pensionsåldern. På ett foto i Cartoonist Profiles nr 33 ser han ut som en universitetsprofessor med sitt kortklippta, vita hår och skägg och med sin intelligenta, kluriga blick bakom glasögonen.
Som ung hade Weare svårt att välja mellan två yrkesbanor: militärens och tecknarens. Han började med att studera konst, sadlade om och tog värvning i kavalleristyrkan The Royal Scots Grey för att sedan efter en tid köpa sig fri och återgå till konststudierna. Under andra världskriget tjänstgjorde han som radiotelegrafist, artillerisergeant och teckningslärare i arméundervisningen.
Weare var 43 år när han började teckna ”Matt Marriott” och först på 70-talet gjorde han sitt första besök i USA och den forna västern. I två år reste han runt med en husvagn och tecknade av miljöer, djur och växter, som han sedan stoppade in i serien. Under hela resan tecknade han sin dagliga stripp och skickade till England.
James Edgar
James Edgar tycks vid sidan av Peter O’Donnell vara Englands främste och flitigaste leverantör av manus till äventyrsserier. Han är föga omnämnd i facklitteraturen och fanzinen och det följande är samtliga fakta jag lyckats skrapa ihop från olika håll.
Edgar (födelseår okänt) arbetade som apotekare, stålarbetare och statstjänsteman innan han slog igenom som radiodramatiker (årtal okänt). Peter O’Donnell övertalade honom att skriva seriemanus och han började med kärleksserier för Fleetway Publications (årtal okänt). Någon gång efterträdde han någon som manusförfattare till ”Buck Ryan”, som tecknades av Jack Monk. ”Buck Ryan” lades ned år 1962. Han började skriva manus till ”Matt Marriott” år 1955 och efterträdde O’Donnell som manusförfattare till ”Garth” omkring 1968.
Förutom ”Matt Marriott” och ”Garth” skriver han manus till ”Jeff Slade”. Kvaliteten kan växla, men kvantitativt gör han en stor prestation.
James Edgar vore värd en spalt i The World Encyclopedia of Comics.
Arbetsmetoder
Tony Weare och James Edgar träffas mycket sällan. Efter 22 års samarbete har de finslipat sina arbetsmetoder.
Edgar levererar inte fullständiga manus med bildanvisningar och text, utan endast text. Och han använder sällan textplattor, utan nästan enbart dialog i pratbubblor. Weare arbetar fram sina serierutor med utgångspunkt från dialogen och säger sig bli enbart stimulerad av problemet att ständigt variera och finna nya bildvinklar. Edgars ordrika intriger erbjuder rikliga tillfällen till sådan problemlösning.
Weare har den egenheten att han inte vill läsa Edgars episoder i förväg, utan enbart den stripp som han står i begrepp att teckna. Han säger att han vill närma sig varje dagsstripp på samma villkor som läsaren, ovetande om slutet och med ivrig förväntan. Med denna metod händer det emellertid att han åstadkommer inkonsekvenser. En viss dagsstripps händelser kan t ex förutsätta att en av seriefigurerna hade revolverhölstret på sig tio strippar tidigare.
Under årens lopp har Weare fått rutin på att återge föremål, figurer och rörelser. Han använder sig inte av kamera eller andra förlagor. Har han sett en sak en eller två gånger kan han återge den ur minnet.
I en intervju i Cartoonist Profiles nr 33 berättar Weare att han försöker leva sig in i sina figurers känslostämningar för att kunna återge dem så äkta som möjligt. Det händer ofta att någon i hans familj tittar in i ateljén och frågar ”Varför skrattar du?” och får svaret ”Jag skrattar inte. Jag tecknar en som skrattar.”
Ett tidigt avsnitt som visar att Tony Weares linjer då var fler och att han lade ner större möda på bakgrunder och skuggning. Strippen är tagen ur svenska tidningen Western och är därför tillritad på höjden (eventuellt också tillskuren på bredden).
Berättartekniken
James Edgar skriver långa episoder. Publiceringstiden ligger på ungefär femton veckor. Han berättar långsamt och metodiskt, presenterar alla bifigurer ordentligt och sätter in dem i sitt sammanhang. Det finns handfast dramatik i hans intriger: motiv och dialoger (men det senare kommer inte alltid fram i de överlag bleka svenska översättningarna). Hans människor är ofta nyanserade och psykologiskt trovärdiga och intrigerna får ibland en extra dimension genom att de förstärks med psykologiska konflikter.
Edgar bygger upp sina intriger på flera motiv som han flätar samman. Ibland gör han det på ett sinnrikt sätt, ibland blir det snårigt och svårbegripligt. Dagstrippstekniken och Edgars motvilja mot förklarande text i textplattor bidrar ibland till snårigheten.
Teckningsstilen
Tony Weare har en egenartad teckningsstil. Vid första an blicken kan hans bilder förefalla grötiga. Men det är ett felaktigt intryck, som har sin grund däri, att Weare inte använder sig av en distinkt kontur. Och detta är mycket ovanligt i seriesammanhang.
Weare bygger upp sina bilder med hjälp av vita, gråa eller svarta ytor. De gråa ytorna dominerar. De är uppbyggda på ett flertal olika sätt: Parallella streck, som är vågräta, lodräta eller lutande åt ena eller andra hållet. Korsande streck som bildar kvadrater eller romber. Oordnade streck som modellerar fram skuggor eller som skildrar stoffer, t ex tyg, trä och gräs. Weare drar sig inte för att ställa sådana olika gråtonsytor bredvid varandra. Hans seriestrippar är massivt gråa.
Weares kroppar och ansikten har så gott som alltid en belyst sida och en skuggsida. Närbilder modellerar han nästan alltid med hjälp av feathering, dvs en svart yta övergår mjukt och gradvis med hjälp av streck som börjar i det svarta och smalnar av till en spets i det vita.
Denna egenartade teckningsstil hör snarare hemma inom illustrationskonsten än inom seriekonsten. Men man kan hitta beröringspunker i enstaka stildrag hos skilda serietecknare som Arturo Del Castillo, Frank Godwin, Frank Bellamyoch Alfred Sindall.
Weare är inte någon tekniskt briljant tecknare på det sätt som t ex Al Williamson är. Hans linjeföring är valhänt, grov och lite kretig och på senare år har det kretiga tilltagit. Men med hjälp av alla dessa sina valhänta linjer lyckas Weare bygga upp bilder med grafisk slagkraft, atmosfär och ett oöverträffat ljusspel.
Därtill är Tony Weare en överdådig bildberättare och det är mer än vad man kan säga om Al Williamson. Bilderna innehåller exakt det som är nödvändigt for handlingen, varken mer eller mindre. Dessutom varierar han närbilder, halvbilder och helbilder, liksom över- och underperspektiv på ett naturligt och självklart sätt. Och slutligen är hans bilder välkomponerade. Föremål och figurer befinner sig alltid på rätt plats i bilden och ramarna skär bilderna på de rätta ställena. Men ibland störs kompositionerna av pratbubblorna, ett vanligt fenomen i engelska dagspresserier. Möjligen är bubblorna tillagda efteråt av ateljépersonal.
En sen ”Matt Marriott”-stripp. Stilen har här blivit krafsigare och mindre överskådlig.
