Fantombilder – Jan Håfström, alias Mr Walker [utökad webbversion]

Konstnären Jan Håfström har de senaste decennierna blivit känd för sina tolkningar av bilder från serien Fantomen, men relationen till dessa bilder går mycket längre tillbaka än så. [Artikeln som trycktes i Bild & Bubbla nummer 208 är förkortad; den fullständiga intervjun gjord av Nisse Lindberg följer här.]

2001 öppnade en utställning som heter Walker på Färgfabriken, ett stenkast från Jan Håfströms ateljé. Det var där Håfström introducerade Mr Walker, som sedan kom att bli en centralgestalt för hans måleri under de följande femton åren. Fantomen/Walker är jämnårig med Håfström. I år firar Fantomen 80 år som seriefigur. Nästa år firar Jan Håfström 80 år som människa.

Jag besökte Håfström en solig men kylig vinterdag för ett samtal kring hans konstnärskap.

Konstnären som ung tecknare

När föddes idén att bli konstnär?

– Jag tror att jag blev det väldigt tidigt. Rent formellt så var det någonting som hände långt senare, men det här med utbildning och konstskola, det markerar ingen sådan gräns alls. Någon sorts gräns kanske, men själva grundmaterialet, historien, som jag på något sätt verkar plågsamt bunden vid – ja, det finns ju både tvång och befrielse i det där – den startade tidigt och det visar sig ju i att jag tecknade hela tiden under barndomen. Mina barnteckningar – det är därför som jag har tillmätt dem en så stor betydelse – de finns i den bruna väskan där. Det var min mamma som samlade teckningarna och sedan så fick jag dem när jag hade gått ut Konsthögskolan (1968) och hade börjat ”sökandet”. Och vad det var som gjorde att hon kom med dem då är svårt att säga. Men de fördjupade mitt perspektiv på vad jag då höll på med, att det hade startat väldigt tidigt. Jag började väl se, kan jag tänka mig, själva det här konstnärliga arbetet som en form av terapi, som ett instrument för att ta reda på en del om mig själv, därav den självbiografiska karaktären som det har fått.

Jan öppnar en brun, sliten resväska som är fylld med gamla barnteckningar och andra bilder från barndomen, bland annat så kallade flanellografbilder. Dessa består av fristående motiv som Jesus, lärjungarna, romerska soldater och palmer som kan flyttas runt och sättas i nya sammanhang. En del av barnteckningarna har visats på utställningar som Nattens industri och Den eviga återkomsten.

Det känns som om det är en skattkista man tittar på.

– Det är en skattkista. Det är från då jag var väldigt liten, men även senare med mera avancerade teckningar med krigsscener från andra världskriget. Här är flanellografbilder som användes i söndagsskolor på 1930- och 40-talen. De var också otroligt viktiga.

Det är Jesus här.

– Ja, det är Jesus från Nya testamentet.

Det här tycker jag är kul. Här är ramen borta. Du arbetar ju så på utställningar som Paradise Lost. Där utgår du inte från ramen. Motiven är istället figursågade målningar som kan flyttas runt. Nya historier kan berättas med samma objekt.

– Det är ett annat sätt att betona det fysiska med olika element hängda från golv till tak. När jag gick på söndagsskolan så berättade läraren genom att flytta de här figurerna i sandlådan och just det var ju oerhört grundläggande. Där lärde jag mig nog mycket. Baptisternas söndagsskola, det var den viktigaste konstskolan jag gick i, förmodligen. Jesus och Fantomen, de ligger nog ganska parallellt med varandra i olika nivåer.

Återkomsten av Återkomsten

När Håfström år 2000 döpte sin första Walker-tavla till Återkomsten refererade han bakåt i historien. Redan 1967 skapade han tavlan Återkomsten. Förlagan har han inte hämtat ifrån Fantomen utan ifrån serietidningen Illustrerade klassiker nr 149, vars huvudserie är en serieversion av Wilkie Collins historia Skräcknätter. I numret finns även en bearbetning av Charles Dickens novell Banvakten och i den serien var det speciellt en bild som Håfström fastnade för.

Återkomsten från 1967 påminner om din Walker-tavla, dels namnet Återkomsten som bildar en cirkel mellan 1967–2001 och dels motivet med mannen utanför huset.

– Jo, den väcker lusten att tolka: Vem är det som står där och vem är det som sitter i huset? Huset är slutet och stängt. Och trädet som står där, vad pågår egentligen där? Men det var säkert en skiss för Walker.

Återkomsten från 1967 är kanske mer självbiografisk, figurerna påminner om varandra, ungefär som tvillingar. Är det du?

– Ja, det är det antagligen.

Hur kommer det sig att du var intresserad av just den rutan?

– Svaret finns nog i bilden. Den var iögonfallande redan i serietidningen. Det har med kroppsspråket att göra. Han har stannat upp så här.

Håfström gör en gest som liknar seriefigurens. Men det finns någonting mer i teckningen som intresserar Håfström – något mer än figurernas förhållande till varandra eller att de syns i profil med bortvända blickar, ungefär som den anonyme Mr Walker med sina solglasögon, vars blick vi aldrig får möta – nämligen de abstrakta tecken som bildas i armvecket på personen till höger.

– Det är första gången som jag använde mig av de här väldigt hårda grafiska skuggorna. De lever sitt eget liv. Sådant har alltid intresserat mig. Det är någonting där som … Serierna gav mig fria tyglar att kunna berätta med dessa väldigt emblematiska tecken, som logotyper nästan. Visuellt slagkraftiga. Det blir som en abstrakt form. Det ligger som något slags egendomligt pulserande i figurerna. De där signalerna som kommer ifrån teckningen tror jag ingen överhuvudtaget har gett sig in på, varken kritiker eller skribenter har skrivit om dem. De här tecknen som finns tidigt hos mannen framför fönstret har jag kraftigt utvecklat hos Walker, dels rutsystemet men också de svarta, mer organiska, ormliknande formerna. Det intresserar mig utan att jag kan komma åt det. Jag kan se att det finns någon sorts lust att förenkla bilden. Det är också det som Liljefors gör.

Liljefors vatten

Håfström visar en målning av Bruno Liljefors med vattenspeglingar. Tavlan heter Afton, vildänder och är målad 1901. I målningen finns några mörka partier som speglas i vattnet.

– Man glömmer själva motivet, men i förgrunden har han artikulerat ytan, rent intuitivt. Han har naturligtvis sett speglingarna och gjort en syntes av det. Det blir en otroligt laddad form.

Vattenspeglingen har intresserat Håfström länge. Redan 1964 tecknade han av Liljefors vattenspegling. Han återkom sedan till förenklingen av vattnet i två målningar som ställdes ut på Färgfabriken tillsammans med Walker år 2001: Kurtz och Marlow, huvudpersoner i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. I de närmast identiska tavlorna, endast lite gulbrun färg skiljer dem åt, är det seriefiguren Rip Kirby som spelar rollen av både Kurtz och Marlow.

Du använt samma bild till både Kurtz och Marlow, fast med ändrade färger. Identiteten är upphävd.

– Det betyder helt enkelt att jag ville beskriva förhållandet mellan de där två männen. Den ene är på väg till den andre för att hitta honom, men eventuellt letar han efter sig själv. Det är en form som talar till det omedvetna eller det undermedvetna direkt. Väcker känslor.

Håfström pratar vidare om Återkomsten.

– Samma är det väl med personen som står där. I honom pågår någonting som inte finns i hans ansikte. Något som finns i barrträdet eller rummet. Det är något man inte kan verbalisera, alls. En konstnär som säkert påverkat mig en del var Gerda Tirén, hon gjorde på 1930-talet illustrationer till Robinson Crusoe.

Håfström syftar på boken Robinson Kruse berättad för Sveriges ungdom af Henrik Wranér som ursprungligen trycktes 1899, där Henrik Wranér stått för översättningen av Daniel Defoes bok. Den boken har sedan dess kommit i flera upplagor, däribland 1928 och det är troligen den som Håfström sett som barn.

– Det var den första bok som jag tror att jag öppnade över huvud taget och hennes sätt att jobba med svart och vitt där, med mörka partier, det är oerhört intressant och djärvt. Det är inte illusoriskt men det fungerar som det också. I en grottöppning bakom Robinson, det är bara ett stort svart hål som … swoosh … suger in en. Och även andra partier som hon då liksom svärtar ned helt och hållet. Den tror jag är en viktig källa till det här sättet att komponera en bild.

I ateljén har Håfström ett exemplar av Book of the Dead som belyser hans konst. I den finns några av Gerda Tiréns illustrationer, bland annat en bild där Robinson vilar i ett träd som är som en enda stor skugga mitt på dagen.

– Kolla trädstammen där. Hon är väldigt raffinerad. Ytmässigt sett gör hon jävligt fina grejer.

Vi fortsätter att prata om Håfströms tidiga tavlor med serieanknytning. Själva namnet på tavlan Återkomsten är egentligen inget stort mysterium. Håfström är också förtjust i den ryske konstnären Ilja Repin (1844–1930) som mellan 1884 och 1888 målade tavlan Den oväntade återkomsten, en titel Håfström refererar till i sin egen tavla Återkomsten. I Repins konstverk återförenas en rysk dissident med sin överraskade familj. 1969 gör Håfström en parafras på Repins målning. Han målar av Repins rum men tar bort personerna, tavlorna samt ett piano ur rummet. Tavlans titel blir Rummet (Repin).

Tarzan förlaga till Skogen

Mellan 1967 och 1968 arbetar Håfström med Skogen. En helsida från Tarzan nummer 17/1967 fungerar som konstnärlig tändvätska.

Till din målning Skogen har förlagan hämtats från Tarzan. Därmed är du inne på en annan djungelhjälte, man kan se en linje från Tarzan till Fantomen, men i Tarzan-bilden har du tagit bort huvudfiguren. Tyckte du djungeln och formerna var intressantare än figuren?

– Tarzan var nog mer en tillfällighet. Det var själva bilden som jag tittade på. Jag såg det direkt och i samma ögonblick hade jag tagit bort Tarzan. Det var säkert det där flätverket av skuggor som finns hos Liljefors i speglingen där, det var samma egendomliga form, så jag kände att det här kan bli en jävla målning bara man rensar den och frilägger det där, precis som trädet hos Gerda Tirén. Det finns säkert ett samband mellan de träden, men Robinson Crusoe står mig nog mycket närmare än Tarzan på något sätt. Men han ingår naturligtvis i det här lagret av personer som är någon sorts förbindelse mellan människan och naturen, de gränsvarelser som finns i det okända eller har kontakt med det okända och mörkret där. Djungeln som plats var definitivt suggestiv. Där finns ju också både Fantomen och Marlow i Mörkrets hjärta. Djungeln som också finns hos Robinson Crusoe, den där ön, hela den där världen som han så småningom kan kontrollera, precis som Fantomen på något sätt kontrollerar världen i djungeln. Han är inte Kurtz, han ingen ond människa, men likheterna är ju ändå rätt slående på det sättet att han är inskriven i en kolonial kontext.

När upptäckte du Fantomen igen?

– Det var då, på hösten 2000. Då hade jag avslutat Den övre stationen, lagt den stora mörka målningen bakom mig, och när Walker kom tillbaka, kom han med färg. Säkert hade det varit undertryckt länge.

I mitten av 1970-talet lämnar Håfström mer eller mindre det figurativa bakom sig och går alltmer in i en abstrakt period som varar till 1999. Slutpunkten för detta måleri blir den mäktiga, mörka bilden Den övre stationen som påbörjas 1984 och avslutas först 1999. Den mörka målningen utgår ifrån Håfströms favoritbok Mörkrets hjärta av Joseph Conrad som vittnar om folkmordet i Kongo. När Håfström av en slump upptäcker en ruta i serieavsnittet På hemligt uppdrag får han blodad tand.

– Jag hade behov av att arbeta med färg och där finns ju också McCoy. Han var en fin, kraftfull kolorist, färgen betydde någonting. Det var inte som föregångaren med något brunaktigt, rödaktigt flammigt där man täckte igen precis allt, utan han målade verkligen.

Mr Walker

Första Walker-tavlan, som du målade år 2000, ställdes den ut innan utställningen på Färgfabriken 2001?

– Ja, den var med på en utställning i Ryssland, The Inner Station, som turnerade mellan S:t Petersburg och Moskva. Där var den ju rätt ensam på något egendomligt sätt, men vi tyckte ändå att den skulle vara med, därför att alla kände på sig att den var viktig. Och sen kom resten.

Ryssland, det var 2000.

– Ja, på hösten. Den aviserade sin ankomst där, lite tidigt. Men det som gjorde att man såg den var också likheterna med Dickens-målningen, mannen framför huset. Bägge står och tittar in genom ett fönster och i Walkers fall så ser man inte vad som är därinne, men i det tidigare fallet ser man att det eventuellt är han själv som sitter därinne. Så det är en urbild. Mannen framför huset. Den finns också med bland de allra tidigaste målningarna.

I Douglas Feuks bok Måla sitt liv – En essä om Jan Håfströms konst återges i svartvitt Håfströms första oljemålning från 1951, målad när han var 13 år. I bilden syns en svart skuggfigur iklädd rock och hatt framför ett hus.

Det är lite Walker över den där skuggfiguren.

– Det är det verkligen. Det är lite underligt.

»Min pappa var Mr Walker, min mamma Diana Palmer«

Din första oljemålning, har du kvar det originalet?

– Ja, den ligger nedpackad där inne någonstans. Det är en pannå, en masonitskiva med oljefärg. Där har jag lämnat barnteckningarna, den här mer omedvetna perioden. Här finns någon sorts aning om att man gör någonting annat. Att man gör tavlor.

I dina utställningar brukar du ha med collage som visar din arbetsprocess. Du gör ett rutnät av horisontala och vertikala streck i en serieruta, ramar in varje del av bilden och förenklar på så vis överföringen av serierutan till en duk.

– När jag återvände till serierna så var det lite grand som att komma ihåg mitt liv, som inte var dokumenterat speciellt väl. Särskilt inte med kamera. Vi hade ingen kamera då på 40-talet, så det är ganska blankt i mitt liv runt viktiga år. Men när jag ser de här gamla serierna från den tiden kan jag helt plötsligt se mina föräldrar i serien. Min pappa, han är Walker förstås och mamma är Diana Palmer. Den enda gång som jag har pratat om den aspekten var i en intervju gjord med Lasse Åberg ute på hans museum när jag ställde ut där. Då tog jag upp upp förhållandet mellan Fantomen och Diana Palmer, mina föräldrar. Intervjun finns i Family Secrets nummer 2/2013.

Din pappa var hotellportier och servitör på restauranger?

– Jo, det finns en snabbskiss i den artikeln. Det slog mig med full kraft inför invigningen av statyn där vid T-Centralen. Poängen med att han står där, som jag naturligtvis inte har kunnat påverka, var ju att Vasagatan var platsen där båda mina föräldrar arbetade. De var båda hotellmänniskor; pappa var portier och mamma var telefonist. Hon satt i växeln och hörde allt om vad som pågick i den där världen. De rörde sig bland skådespelare och Gestapo-agenter och allt det som förekom i Stockholm på 1940-talet. Eftersom Mr Walker har sådan självbiografisk tyngd för min del, så kunde den inte ha hamnat på ett bättre ställe än där. Men den hamnade ju där för att Mårten Castenfors var involverad i hela det här området. Det måste hända något där, och det här var det första som gjordes för att lyfta den där dystra platsen till något annat. De flesta som kommenterar att Walker står där – de kommenterar också hans förhållande till platsen. Annars kan ju konstverk lätt bli isolerade i en miljö, ställda på en plats; liksom varför då? Men på Vasagatan är det aldrig stilla; det blinkar överallt, det brakar och dånar och tågen och strömmen …

Platsen var väldigt trist innan. Det var en välgärning att statyn av Mr Walker dök upp.

– Många har ju inte sett platsen förrän han kom dit. Man säger: »vad fan är det här för någonting – en park, Järnvägsparken?« Där satt ju bara några a-lagare och andra människor sprang förbi. Det fanns inget inbjudande där. Nu blev det ju något speciellt. Sen blir han ju i mina ögon en sorts representant, även om han är stor (statyn är sju meter hög) så är han ju en anonym människa också, en av alla dem som ska åka tåg eller kommer därifrån, en av alla dem som snurrar runt i den här metropolen.

Det är ju ganska lustigt egentligen. Mr Walker är maskerad, den som känner figuren vet att när han tar av sig de där kläderna blir han Fantomen, och då är han maskerad igen.

– Men den delen av honom överlämnar jag till fantasin. Det är mera hans hatt och rock som råkar ha en stark likhet med min pappa som jag minns honom.

McCoy viktigaste Fantomen-tecknaren

Rusade han förbi i ditt liv?

– Ja, han var i rörelse får man säga. Han satt ju inte hemma. Nej, han var nog rätt frånvarande fysiskt. Men när han fanns i närheten, då var han väldigt närvarande genom sin karisma, den utstrålning och den värme han hade. Men man kan väl säga att han var en orolig ande. Springandet representerar en viktig del av honom och kanske av mig också. Sedan finns det andra aspekter av honom – framför allt när han står i mörkret och tittar in genom fönstret. Den bilden är kanske den viktigaste för mig – utanförskapet och ensamheten [Hemkomsten eller Mr Walker Alone, författarens anmärkning]. Och så bilden när han böjer sig ned och Devil nosar [Gatan utan namn, författarens anmärkning]. Det är en gata, en tom plats. De söker efter någonting. Han är på spaning. Det är ett uppdrag. Han är detektiv, men också en människa som kanske söker efter sig själv eller är på spaning efter den tid som flytt. Den övriga Fantomenrekvisitan har jag inte brytt mig om, utan jag har gått in i delarna som är personligt laddade. Då blir det ju ett sätt för mig att bearbeta någonting som är på väg in i glömskan. Samtidigt är serietidningen med sin platta, hieroglyfiska karaktär intressant – det är spännande att söka där – för plötsligt så hittar man en exakt rörelse. Fantomen-tecknaren Wilson McCoy hade ofta med sin familj i serien, de fick ställa upp som modeller och deras gamla bil, en Dodge, den är också med. Jag tycker det är rätt märkligt – han använde sin familj för att göra seriefigurer och jag kan då känna igen min egen familj. Det blir någon sorts egendomlig rundgång här.

När slutade du läsa Fantomen?

Jag läste honom på 1940-talet, sen fanns han väl där hela tiden utan att jag var medveten om det. Det var säkert Wilson McCoys teckning som var viktigast, för när Fantomen blev mer moderniserad gled han undan. När han återvänder långt senare, år 2000, då är han mer av en seriefigur, men då är han också frikopplad från mycket. Det som intresserar mig är att sätta honom i vissa scener. Då blir jag ju mera som en sorts ikonmålare. Han är en ikon. Han får en laddad psykologisk innebörd genom banden till min pappa och kanske till konstnärsgestalten. Att han är någon sorts omskrivning för en person som kräver en viss distans till välden och som också vill försvinna. Närvarande och frånvarande, det är en problematik där som har med själva konstnärskapet att göra, om konstnärens sätt att stå utanför, egentligen.

Utanförskap. Outsider …

– Men det är tankar som är personliga eller som jag har övertagit från min pappa, delvis som ett sätt att hantera livet på, för att klara sig.

Jag läste att din pappa stundtals hade dålig ekonomi.

– Ja, det var ju så man hade det på den tiden. Det var ju en fattig värld. Man levde från hand till mun. Men samtidigt; Fantomen fanns i Vecko-Revyn och det fanns matinéer att gå på. Biograferna var ju heliga platser. Och söndagsskolan fanns ju också, som gav sitt material. Det var inte tråkigt. Det var inte tråkigt att vara med min pappa. Det hände saker hela tiden som inte var planerade. Så den här energin som finns hos Walker, den har säkert med honom att göra. Min pappa omgav sig också med mycket historier och mytiska detaljer om sitt eget liv. Jag fick nog rätt mycket sådant material som rustade mig [Skratt] »för det kommande uppdraget«, eller vad man ska kalla det.

En sorts ikonmålare

Du målar ofta målningar som liknar varandra, där objekt kan byta plats, motiv återkomma eller samma bild får olika färger.

– Om man nu har gjort ett urval av Walker-studier, filtrerat fram det ur serierna, kalasat på serier, så kan man ju uppfatta sig själv som en sorts ikonmålare. De målade ju Kristus med stelt, stirrande blick så att det blir en sorts kultbild. Walkers bortvända ansikte, det blir någonting helt annat än en seriefigur. Tvärtom, man ökar hans betydelse, man laddar honom för att ge honom den magiska rollen som guide, vägledare och rättesnöre. Där närmar han sig profetrollen, Jesusrollen. Den här söndagsskolan där det står märkvärdiga saker i pratbubblorna, typ: »Jag är vägen, sanningen och livet«. En sådan replik, vad ska man säga, den går inte av för hackor. Det är ju en sagolik gryta som kokar med alla de här influenserna, referenserna och detaljerna, där alla är viktiga.

Hur länge jobbar du med en tavla?

– Så länge som möjligt, eftersom jag har lärt mig att ju längre man behåller målningarna hos sig och tittar på dem, desto tydligare ser man dem. Man kan känna på sig att det är någonting som man vill ändra, men man kan inte komma åt det. Ställer man undan den i en månad och sedan tar fram den igen så ser man det direkt. Då kan man gå på den igen. Att lägga upp en målning så att den ser någorlunda ut kan ta ett par dagar, men sedan så börjar det bli någon sorts imperativ. För att den ska få det där extra. Walker – han är alltid i en existentiell situation. Han ska beteckna den, han har bråttom, något pockar på hans uppmärksamhet eller så drar han sig tillbaka och spanar in i mörkret. Det är tydliga mänskliga belägenheter som de flesta kan leva sig in i, även om alla människor är olika så strålar man samman i bilden, vilket ju är poängen med konst.

Man kan känna igen sig.

– Ja, alla privata grejer liksom suddas ut inför den här bilden som blir generell för alla, vilket också gör att alla kan tala om den sinsemellan, även om de är jävligt olika.

Ta Tintin-figuren till exempel. Barn i helt olika länder kan identifiera sig med Tintin och bli som honom då han är så pass neutral som figur. Han är hjälten, men han har ingen personlighet som till exempel kapten Haddock eller professor Kalkyl. De är ju verkligen särpräglade figurer medan Tintin är så …

– … genomskinlig?

Genomskinlig. Alla barn blir Tintin eller kan gilla Tintin. Walker verkar ha en liknande roll?

– Ja, enkelheten och att man inte ser hans ansikte. Det hade ju Lee Falk fattat. Det är ju avgörande. Han visar aldrig sitt ansikte, bara för dem som ska dö. Det är garantin för ens power.

Teknik och feeling

Är det någon speciell teknik som du tycker speciellt mycket om: akryl, olja, kollage?

– Allt. I grunden är jag inte speciellt intresserad av … det är klart att jag är intresserad av tekniker, men jag lär mig det jag behöver och det man kan så småningom, när man har hållit på så här länge som i 50–60 år, det är att låta saker och ting hända i ateljén. Så att man kan få bli lite förvånad och tycka att ett misslyckande kan leda hem. Figurer kan vara ganska enkla, så jag förstärker vissa drag hos serien, gör allt tydligare för att skapa mera rytm i figuren. Men det skiftar lite, vecken ser annorlunda ut från gubbe till gubbe. Den erfarenhet man har när man bygger en bild, den är svår att prata om. Den ska få folk att stanna till. Blicken ska sugas dit. Det där har serietecknarna en fenomenal feeling för. Det gäller ju att publiken inte ska sluta läsa, utan att spänningen ska öka, och så vidare.

Ett frågetecken i sista rutan så att man måste vända blad.

– Och det där fruktansvärda: fortsättning följer i nästa nummer …

I tavlan Angivaren 2 (2004), där Walker slår skurken på käften, hittar man i nedre vänstra hörnet en text: Luk 19:45. Är det en syftning till Bibeln? [När han kom till templet, körde han ut dem som drev handel där och sade till dem: »Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.«)

– Ja. Det är en knockout-målning. Där har du ett tydligt tecken på att jag syftar på när Jesus driver månglarna från templet. Den är dubblerad med Walker när han slår till den här typen. Det är en av de få direkta hänvisningar som jag har gjort när jag kopplar honom till Kristus. Där är ikonmålaren framme och försöker få det sagt.

Diana Palmers ångest

Walker är urtypen för den manlige hjälten, den starke, tyste mannen. För närvarande har kvinnliga hjältinnor börjat ta större plats i kulturen i till exempel filmer som Hunger Games, Divergent etcetera. Hur ser du på det?

– Jo, jag vet. Jag hade ju väntat mig att det skulle komma en hel del kritik mot den här statyn i Järnvägsparken. Till exempel »stor machofigur som kommer lubbande«, men … nej. Det är möjligt att det förekommer kritik här och där, men ingen frontalattack. Men Walker har ju inte varit den ende i mina tavlor. Jag har ju jobbat med Diana Palmer också i några stora verk, men hon har ju inte fått ett sådant fokus som han, naturligtvis. Det är möjligt att det är något tvetydigt i min framställning av honom. Att han visserligen är en man, men att han också flyr bort, att han är frånvarande. Jag kan inte dela upp det på ett begripligt sätt.

Jag gillar verkligen Diana Palmer från 2010, den fyrdelade bildsviten med diskerskan.

– Ja, det är ett sorts porträtt av min mamma kan man säga, mellan dig och mig, alltså. Det är inget officiellt, men det är hon. På många sätt är det det.

Kan jag skriva det i intervjun?

– Absolut. Det är en traditionell kvinnlig uppgift. [Håfström syftar på att hon diskar och skrattar ironiskt, författarens anmärkning.] Nej, men det är kopplingen mellan det väldigt privata och det oerhört allmänna som serievärlden representerar. Jag tänker på att när Wilson McCoy gjorde bilder fick familjen vara med och stå modell. Det finns roliga bilder där de poserar för olika scener som sedan blivit klassiska i serietidningar som han har gjort hemma i vardagsrummet med sin fru och sin dotter. Det finns ju alltid en specifik utgångspunkt. Och hans gamla bil, Dodgen, den finns ju också med och har blivit en ikon [Skratt] bland hans rekvisita. Det är ungefär som Cezannés hatt som fortfarande finns i studion i Aix-en-Provence där han har sin ateljé, den som man har sett på så många målningar. Plötsligt så står man där i huset och ser man hatten i verkligheten. Det är som en chock. »Finns den materiellt?« Men det är klart att den gör.

Jag läste äventyret Mr Hog. Där har du ju Diana Palmers ångest när hon blir utsatt för en utpressning …

– Hon tror att hon har skjutit en person och den där graven där. Det är en brutal berättelse. Hog är otäck.

Du har tagit texterna från den ångestridna Diana och lagt i munnen på diskerskan från äventyret Fantomens ring och på det viset skapat en helt ny serie.

– Det kan man säga … Precis som man tar en figur så kan man ta några rader, men en del pratbubblor, som Walkers, har jag delvis tillverkat själv. Ofta tar jag någon bit av en autentisk pratbubbla för att få en ingång. Sedan kan man stuva om lite grand så att det tjänar ens egna syften.

I den här bilden passar texten perfekt.

– Kvinnan som diskar där, som är lite modellerad på min mamma, det är ju också en kvinna som finns. Som kämpar för sitt liv och som plötsligt inser att det inte är lätt att vara kvinna i denna mansvärld. För att ta ett steg, för att ändra på det, så behövs det något oerhört som hon tvekar inför. Politiska och ideologiska frågor smyger sig in i verk som man håller på med därför att man lever i den tiden, helt enkelt. Man har inte lust att undervisa eller att ha någon pekpinne, men ändå så kastar tidens tecken en skugga på det man gör.

Jag ser också en bild av ett tvångsmässigt beteende som man fastnat i och ett slaveri kanske som man inte kan bryta sig ur.

– Ja, jo. Det är för mycket. Man vill bara somna ifrån alltihopa. [Skratt.] Det är mänskliga känslor som vi känner igen.

Äktenskapet, det kan vara …

– … ett fängelse.

Diskerskan från Fantomens ring framför en lite banal kärleksmonolog i en enda ruta. Du har ersatt texten och gjort om en enda ruta till en serie och fått in någon sorts existentiell beskrivning … Om nu existentiell är rätt uttryck …

– Jo, det är exakt det så det är. Hon är i en situation där hon måste göra ett val. Det är helt enkelt hennes existens som står på spel, utan tvekan. Den bilden känns ju viktig just av det skälet i sig. Det är en bild, men den är sönderbruten i fyra delar.

Du skapar tid också i och med att du drar ut en ruta till fyra. Det blir som en loop där man kan gå tillbaka till första rutan och börja om igen.

– Det är komplext, helt enkelt.

De levande och de döda

Det finns en annan stark tavla där du också lånat bildelement från Mr Hog och från Fantomens ring, och smält ned dem till en helhet; De levande och de döda.

– Kroppar som hänger i träden?

Ja, och paret som står och samtalar i förgrunden, helt oberörda av de döda.

– Den är kopplad till Sarajevo, krigen på Balkan, utan att jag egentligen kan säga varför. Den har med det att göra.

Paret i förgrunden kommer från Fantomens ring. Kvinnan, det är diskerskan.

– Jo, och de som hänger där är från Mr Hog. Det är opportuna bilder som man omedelbart kan ta till sig.

Jag associerade till Strange Fruit, Billie Holidays låt om lynchningar av svarta i Södern. De hänger i träden som frukter.

– Jo, det är klart att det var ju massmord på människor som på Balkan. Samtidigt pågick ju verkligheten alldeles intill som om ingenting hade hänt.

Den svenska outsidern

Barnboksillustratören och serietecknaren Jan Lööf har också jobbat mycket med McCoy. När Felix mötte Fantomen så var det McCoys version som Jan Lööf sökte sig till. Precis som för dig. Mr Walker – det var McCoy som han var uppväxt med.

– Ja, det är samma, Jag har sett vad han gör och han är ju en av de bästa. Hans sätt att teckna med slutna konturer, måla med klara färger och miljöerna också, det har jag sett. Men jag jobbar ju mer reducerat, strävar mot en annan enkelhet. Det går inte att jämföra.

Det kom en ny bok häromåret, Jan Lööf: 75 år av dumheter. Där undersöker Isabella Nilsson en typisk tradition i svenska serier, nämligen outsidern. Hon nämner Mannen som gör vad som faller honom in, Adamson, Kronblom. Figurer som står lite utanför är ett populärt motiv i svenska serier.

– Jag tänker även på Klas Katt och Olle Ångest av Gunnar Lundkvist …

Det är en tradition du jobbar i där, kan man säga. Mr Walker står lite utanför och tittar in genom ett fönster.

– Ja, han är definitivt en outsider i flera verk, utanför fönstret som du nämner. Det är den traditionelle deckarpersonligheten från Wallander eller Phillip Marlowe. De är skadade, alkoholister eller frånskilda. Det är för jävligt alltihop, men Walker, det mesta av honom är ju på något sätt dolt bakom hans mask. Han är ett emblem. Han är ju inte någon psykologiskt komplicerad figur på det viset. Han finns i vissa situationer. Den traditionelle detektiven är ju inte någon som söker gemenskap, han kanske längtar efter den, men han är ju ute i mörkret.

Förhållandet till serier

Gillar du serier rent allmänt?

– De tidiga serierna, Burne Hogarths Tarzan och Prins Valiant av Hal Foster, de var ju suveränt tecknade. Även sett till historierna så var de otroligt bra, så dem slukade jag ju och Fantomen hade väl en särställning. Annars har inte serierna, annat än lite så där någon gång då och då, roat mig så mycket. Men jag har inte riktigt funderat på mitt förhållande till serievärlden. Jag har inte behövt göra det. Jag har liksom gjort mina val och resten får sköta sig självt. Jag gjorde ju själv serier, så sättet att berätta finns där och på min senaste utställning så refererade jag till serierutor när jag dubblerar dem. [Syftar till Walkers huvud som upprepas medan motivet han tittar på genomgår en lätt förändring, författarens anmärkning] Man har det i sig, ett slagkraftigt språk. Det är inte 1600–1700-tal längre, utan det är något annat. Man är i en ny värld, alltså.

Du kallas ibland popkonstnär. Tycker du att det är en passande beskrivning eller skapar man lite snäva ramar när man sätter etiketter?

– Jo, popen den är ju länkad till någonting som hände då i Amerika. Det är ju klart att de utnyttjade serier i hög grad, vilket jag också gör. Det var en serietecknare, John Andersson, som hörde av sig till mig rätt tidigt. Han hade gett ut flera album.

John Andersson dyker även upp i sammanhang som tidningen Galago med surrealistiska, poetiska serier. I dessa kan Mandrake eller Felix dyka upp i svenska miljöer som Hagsätra. John hämtar bland annat inspiration från förorten Bandhagen där han är uppväxt.

Håfström visar några seriealbum med dedikation.

– Här står det: »Till Jan Håfström från John 2001«. Nu har jag inte hört något från honom på några år, men när jag hade ställt ut Fantomen på Färgfabriken hörde han av sig och var oerhört entusiastisk över att Fantomen hade flyttat in i finrummet, som han sade. Det var kanske någonting på gång här, men sedan har jag inte haft någon kontakt med honom.

Klas Katt och målartrasan

Håfström har även haft kontakt med en annan serieskapare ur en yngre generation, Gunnar Lundkvist, känd för Klas Katt och Olle Ångest. Gunnar tecknade en bild där han utgick ifrån en av Håfströms målartrasor, där han låter seriefiguren Klas Katt studera målartrasan som hänger inramad och Klas Katt förstår ingenting. Håfström berättar om hur han lärde känna Gunnar Lundkvist.

– Jag redigerade en festskrift till Bruno K. Öijer när han fyllde 60 år och då tog Gunnar på eget bevåg in en bild av mig i den boken. Även om jag inte kände Bruno K. Öijer närmare så ansåg Gunnar Lundkvist att det måste vara en bild av mig där och det blev upptakten till vår kontakt. Det kanske var hans sätt att arrangera en sådan.

Håfström pekar på tavlan med Klas Katt och målartrasan.

– Där är en av mina målartrasor som blev kvar där när vi gjorde den där boken med Bruno K. Öijer. Mitt bidrag bestod i att jag limmade in en målartrasa i varje bok för hand. Han hittade en sådan trasa och gjorde en bild där Klas Katt funderar på vad det där är för någonting. Det är ju ganska roligt. Här möter en seriefigur modern konst. Något liknande har nog aldrig Gunnar gjort. Den är enastående i sitt slag och detta är konkret. Det är inget tryck. Den är också ett original. Den borde du ha med.

Robert Crumb

Att göra nytolkningar är annars en framgångsformel. Jag tänker på Peter Dahls tolkning av Bellman, Fredmans epistlar. Lasse Åberg fick ett genombrott som konstnär via Musse Pigg 1974. Lichtenstein verkade som abstrakt expressionist och han var väl ingen »stjärna« inom det området, men sen fick han en riktig framgång med sina serietavlor.

– Jo, en målare som egentligen är intressant, det är Philip Guston som var en ganska fin abstrakt expressionist som sen övergick till Crumb-inspirerade serier. Crumb uppfattade detta, Crumb såg vad som hände, så han har skrivit in honom i sina serier. Det är en rundgång som är spännande där. Philip Guston, det är de där stora alkisarna med blodsprängda ögon och flaskor. Han gjorde abstrakta målningar på 1940–1950-talen och sen övergick han till något radikalt annorlunda, även om han behöll väldigt mycket av färgen. Men det var ett steg som jag såg och tyckte var väldigt intressant långt innan jag själv hade tagit det där steget.

Philip Guston ändrade sin stil 1967 samtidigt som de vuxnare underground-serierna slog igenom, där förgrundsfiguren var serietecknaren Robert Crumb. Enligt Poul Webb på webbsidan Art & Artists anser en del att Cabal från 1977 var en direkt hyllning till Crumbs serier. Philip Guston är annars känd för målningen San Clemente, 1975, där han framställer Nixon i en oerhört grotesk dager.

Du nämner Robert Crumb. Känner du honom?

– Nej, men jag började titta på honom genom Philip Guston för att förhållandet mellan dem är väldigt intressant. För att Crumb har gjort ett hommage av Guston i en av sina serier vid något tillfälle. [Serien som Håfström refererar till är Uncle Bob’s Midlife Crisis som publicerades i tidningen Weirdo nummer 7, författarens anmärkning.]

Återkomsten till Färgfabriken

Jag återkommer till Håfströms ateljé den 19 mars för några kompletterande frågor. Det är två månader kvar till den nya utställningen på Bomuldsfabriken i Norge den 21 maj som till vissa delar sedan går vidare till konsthallen i Kumla, Galleri Örsta den 10 september. Han har också en utställning på Fabriken, Bästekille, tillsammans med Lotta Melin mellan 2 juli och 25 september. Fullt upp, med andra ord, och vid tidpunkten för besöket arbetar han med en stor målning där motivet är en bil som bär omisskännligt egyptiska drag. Även om Håfström inte gillar att sättas in i ett fack som popkonstnär så arbetar han ibland rent bokstavligt med pop, i form av popmusik.

– Det är en del av ett stort verk som jag håller på med som handlar om den engelska popgruppen som drunknade i Södertälje vid broöppningen där. Fyra pojkar som hette Viola Beach som på något ofattbart vis körde igenom bommarna, 30 meter ner i vattnet, och omkom den 13 februari. Det är två verk som kombineras. Jag började på något som jag kallar för The Mummies, som handlar om mumier, helt enkelt. Sedan inträffade olyckan när jag höll på med det här, och så fick jag för mig att då kommer det att handla om att de här unga pojkarna som anländer till underjorden medan de andra döda mumierna står där och väntar. De kommer åkandes i sin bil. Den kommer att heta Viola Beach and the Mummies. Det är ju egyptiskinspirerat. Och även de här dödskallarna.

Håfström visar bild med sarkofager och dödskallar som är 2,5 meter stora.

– Den kommer att vara med i Norge.

Det är arbete in i det sista.

– Jovisst.