Joel Lundéns blogg Serienörd fortsätter med del två av hans barndomsupplevelser som Will Eisner-fantast och seriesamlare.
Jag tjatade och malde på om Will Eisner. Ja, det var ett förbannat tjatande och Will Eisner blev snart ett begrepp hemma hos oss. Genom en svensk samlare i Comicaze hade jag beställt en prenumeration på bland annat Kitchen Sinks The Spirit. En gång i månaden kom förpackningen med de helt färska amerikanska tidningarna och här fanns trycksvärta! På väggarna i mitt rum hängde förutom filmaffischen till Once upon a time in America också inramade serietidningar. Jag fick aldrig nog av att se på dem eller att läsa historierna. Ofta stack jag ett uppslag med något Eisner hade gjort under näsan på mina föräldrar för att få bekräftat att de också tyckte att hans serier var fantastiska.
En jul överraskade min far mig med något han hade byggt till mig. Han kallade på mig och bad mig komma in i rummet han använde som målarateljé. Det var nedsläckt och det enda ljuset som fanns kom från den där modellen som stod framför mig. Det kom jazzmusik på låg volym från ett av de små husen som tillsammans utgjorde en bakgata. Stilen var hämtad från amerikansk storstadsslum som Will Eisner skildrat den, från tiden han växte upp i 1930-talets Bronx, fast mer som en filmstudiors sätt att skildra med kulisser, en romantiserad bild av slummen. Modellen var gjord av frigolit med påklistrad kartong som tegelstensfärgade väggar och fönster av färgat sprött papper bakom vilka små glödlampor lyste. Inne i ett av husen låg en liten högtalare kopplad till en bandspelare. På gatan stod ett par lyktstolpar och soptunnor. En katt vid en vägg, tvättlinor av ståltråd mellan husen och längst bort vid gatans slut gick självaste Mr Spirit med rocken uppfälld till öronen som om han skyddade sig mot regnet och blåsten, på väg till en uppgörelse med några av undre världens avskum.
Will Eisner, som han såg ut i sin krafts dagar. Från omslaget till dokumentären Will Eisner: Portrait of a Sequential Artist (2007).
Min far berättade att han i hemlighet lånat några The Spirit som inspiration för att fånga den rätta stämningen när han byggde modellen. På kvällarna efter arbetsdagen var slut, stannade han kvar i teckningssalen på skolan där han undervisade och byggde ihop modellen över bakgatan. Jag satt ofta och tittade på den, böjde mig ner så att jag liksom själv fick ett annat perspektiv och föreställde mig att jag själv gick där.
Nästa steg skulle bli att skriva till den gamle mästaren. Jag hade fått tanken väckt av mina föräldrar som föreslog att jag kunde försöka kontakta honom.
– Will Eisner? Men jag vet ju inte var han bor, sade jag på bred landskronitiska med en tonårsröst som sprack varannan mening.
– Se om du kan hitta någon adress i tidningen som publicerar honom, de kanske kan skicka vidare ditt brev till honom. Det kan i alla fall vara värt ett försök.
Helt uppslukad av tanken gick jag in i mitt rum och hittade snart en adress till Kitchen Sinks förlag som månadsvis släppte The Spirit i USA. Sedan bläddrade jag genom en hög med The Spirit för att hitta en bild som jag trodde mig kunna rita av någorlunda. Jag knåpade ihop ett kort brev där jag bad Kitchen Sink skicka min bild av The Spirit till Will Eisner. Jag lade det på brevlådan, men trodde innerst inne aldrig att jag skulle få svar. Ganska snart hade jag gett upp hoppet om att brevet nått fram.
Någon dag efter att jag fyllt 14 kom vi tillbaka hem från en misslyckad utomlandssemester där bilen havererat i Sydtyskland. En hög med brev och tidningar låg i hallen. Bland detta fanns ett avlångt kuvert med blå-röda mönster längs kanterna, stämplat i Florida, USA med The Will Eisner Studios-loggan längst ner i ena hörnet.
”Det kan för fan inte vara sant”, tänkte jag när jag höll kuvertet i mina händer. Jag var helt skakig och gick in på mitt rum och stängde dörren. Jag sprättade varsamt upp kuvertet och höll snart den teckning som jag själv flera månader innan skickat över Atlanten. Bredvid min bild hade Will Eisner tecknat en skiss på The Spirit som i en pratbubbla sa: ”A very nice sketch, Joel”. Signerad ”Cordially, Will Eisner, May 29th 1986”.
Joels teckning av The Spirit, kompletterad med en skiss av Will Eisner själv.
Det var stort, det största jag kunde önska mig. Det var ofattbart och generöst. Jag ringde genast till min bästa vän Tony och skrek i luren: ”Fattar du, du måste se det, det är otroligt … han har gjort en teckning av The Spirit … till mig!
Will Eisners handskrivna brev till Joel Lundén.
Tony var min bästa vän under större delen av tonåren. Vi blev kompisar någonstans kring då min röst fortfarande var som ett barns och Tonys röst kraxade fram meningar och åsikter. På teckningslektionerna i årskurs 6 brukade jag under en period rita en enda lång serie som föreställde en figur som föll ner i en avgrund. I fallet som följdes av ett långt skrikande studsade han mot klippväggarna med ljudeffekter som skulle illustrera och förstärka smärtan. Det kunde inte vara mera trivialt men det roade mig något enormt. När jag var klar med 20 banala sidor skickade jag över ritblocket till Tony. Jag kollade då och då på honom för att se reaktionen. Seriens relativt händelselösa men sadistiska handling fick oss att kikna av skratt och samtidigt kom Tony på fler ljudeffekter som han skrev dit och fick mig att gå igång ännu mer. Under teckningslektionen skulle det vara tyst i klassrummet och vi fick bara viska till varandra om det var något viktigt. Detta i sig gjorde att det i längden var omöjligt att undvika hysteriska skrattanfall.
Tony 1986. Foto: privat.
Vi var seriesamlare redan innan vi lärde känna varandra och de första gångerna vi var hemma hos varandra jämförde vi våra samlingar. Den närmast neurotiska ordningen i våra rum var snarlik, pennor och suddgummin minutiöst sorterade och i skrivbordslådorna var varenda sak placerad rätt och ditlagd, inte nedslängd. Varenda serietidning låg på sin plats, och om vi skulle bli väckta mitt i natten för att hitta ett speciellt nummer av en serietidning skulle vi veta exakt var den låg. Det var en sak att själv samla serier, men att hitta en själsfrände som också delade samma intresse var en helt annan. Tillsammans kastade vi oss in i det riktiga seriesamlandet. Det bästa med det var att gränsen mellan serievärlden och vardagen lätt kunde överskridas. Även från det vardagsgrå med skola och läxor kunde vi med lätthet fly till den magi som serierna gav.
Vi var båda viljestarka, men som bästa vänner försökte vi dela det mesta, inklusive det vi gjorde på skolrasten. Det vi inte delade blev lätt ett svek mot den andre.
I efterhand förstår jag att brevet och den signerade teckningen jag fått av Will Eisner måste triggat igång någonting i min bästa vän, men det var inget som han visade utåt. Tony var tvungen att hitta något som kunde motsvara, eller ännu bättre, bräcka det jag fått. Alltså något som kunde få mig grön av avund, och hur skulle han lyckas med det på bästa sätt?
Ett halvår efter att jag fått brevet från Will Eisner släpptes bomben. Telefonen hemma hos oss ringde. Det var Tony. Vi brukade höras minst en gång per dag om jag inte var hemma hos honom där vi tecknade serier i hans rum. Den här dagen var det något i hans röst när vi pratade i telefon. Han lät uppjagad och var väldigt angelägen om att jag måste komma över till honom, men ville samtidigt inte avslöja mer eller säga vad det rörde sig om. Jag försökte om och om igen att få ut något ur honom, men viljestark som han var kunde jag inte pressa ur honom ens en droppe information.
– Kom igen nu, vad är det för något? Har du fått ett brev, eller en teckning?
– (tystnad)
– Men kom igen nu! Vad är det?
Tony kunde knappt hålla sig för skratt. Jag hörde, i andra änden av telefonen, hur han njöt så att han höll på att sprängas inifrån.
– Du kommer inte tro det är sant … det är så härligt … det är … ofattbart mysigt … He-he-he-he …
Bara för att inte verka alltför desperat att få reda på vad det var som var så ”ofattbart mysigt” dröjde jag mig kvar hemma lite extra, innan jag hoppade upp på cykeln för att ta mig hem till Tony. Från våra fönster kunde man se Tonys balkong på motsatta sidan av dammen. Ibland såg jag Tonys mor stå ute på balkongen och röka. Den här kvällen var det kallt och blåsigt. Jag såg konturerna av Landskronas äldre vattentorn som höjde sig högt bakom mig, det var vackert som ett gammalt torn i en borg. Vinden slet i de högvuxna pilträden som lutade sig över och hängde med sina grenar ner i det smutsiga vattnet i dammen utanför vårt hus.
Mindre än en minut tog det att cykla till huset på andra sidan dammen där Tony bodde. Jag parkerade cykeln med en sladd i gruset utanför trappuppgången på Harjagersgatan 6, som jag hade gjort så många hundra gånger förut, och ringde på porttelefonen. Hans mor Anne-Marie svarade och släppte in mig. Jag tog trapporna upp istället för hissen, så det skulle ta lite längre tid, och när jag närmade mig kände jag att det luktade mat. Tonys ytterdörr stod öppen. Här hemma hade jag varit så många gånger att jag antagligen tillbringade mer tid här per dygn än jag gjorde i mitt eget hem vid den tiden.
”Jag själv hemma hos Tony den 28/10 -87. Tidningarna hade vi köpt på Fantask samma dag.” Foto: privat.
– Hej Joel, kom in, sa Anne-Marie som väntade i hallen. I ena handen höll hon en kökshandduk. Det kändes alltid bra att komma dit. Hon hade kolsvart hår som hon brukade ha uppsatt. Ett pärlhalsband utanpå den lila polotröjan. Hon höll precis på att göra mat till Tony och henne själv. Hon log mot mig och sade: ”Tony är inne på sitt rum, han vill inte berätta vad det är men han är alldeles uppspelt”.
Inifrån rummet hördes Michael Jacksons Thriller. Jag tog av mig den mörkblå jeansjackan och gick in till Tony.
– Hej. Ska du visa mig nu då, sade jag otåligt.
– Snart. Sätt dig först. Han drog ut på plågan.
Jag satte mig i hans bruna bäddsoffa med mönster och tittade mig omkring. En virkad bild med Tonys namn och som föreställde en pojke som spelade fotboll hängde på väggen ovanför soffan. Rummet var litet med snedtak och från ena kortändens fönster såg man Föreningsgatan. I Billy-bokhyllan trängdes skivspelare, kassettdäck och serier i förvaringsboxar. Tony hade en gammal skolbänk som han tagit upp från källaren som jag använde när vi tecknade. Framför fönstret stod hans skrivbord i furu och på det låg ett skrivbordsunderlägg med Kalle Anka-motiv. Flera glas fulla med vässade färgpennor och suddgummin stod på bordet, allt var noga ordnat och städat. På detta bord skapade min första bästa vän sina historier och sina figurer. Det var i det här rummet som våra dialoger i serierutorna mer och mer fick ett eget språk, en internt slang där vi blandade svenska, engelska, tyska och latin.
Efter ett tag stängde Tony av musiken, tog kassetten ur bandspelaren, stoppade ner det i sitt fodral och la det på sin plats. Han tog fram ett annat kassettband, öppnade luckan och satt i det, stängde luckan med ett klick. Efter det drog han ett djupt andetag och vände sig om. Allt detta kändes som en evighet. Han såg väldigt belåten ut och sa sen ”det är det här du skulle få höra”. Smilet på hans läppar kunde inte vara större. Tony tryckte på Play-knappen.
På inspelningen hörde jag att någon tryckte igång en inspelningsknapp som på en liten bandare, det följdes av ett brus. Sedan kom den – rösten – som jag så många gånger undrat hur den lät.
– Tony, this is Will Eisner speaking to you from Florida.
