På desperat flykt undan rättvisan tror sig småskurken Monks äntligen ha funnit en utväg. För att undkomma sina förföljare kastar han sig ner i vad han i hastigheten tar för ett tvättnedkast. Dessvärre är det i stället ett sopnedkast, vilket hans förföljare bistert påpekar för honom, samtidigt som Monks’ underkropp skärs i strimlor av de roterande knivarna i sopschaktet.
Vådan av otillräcklig skyltning torde därmed vara uppenbar för envar och för Monks i synnerhet. Förföljaren tar dock Monks’ ohyggliga ändalykt med fattning. Han har nämligen lyckats rädda Monks’ väst och därmed dennes åtråvärda adressbok.
Tiden är 2100-talet, platsen MegaCity Ett och den bistre förföljaren ingen annan än Storbritanniens mest populära seriefigur – Judge Dredd, ryggraden i dagens brittiska serieindustri.
Den ovan beskrivna scenen finns med i första numret av den svenska serietidningen Judge Dredd, som gavs ut av Pingvinförlaget 1984 och något år framåt. Det var första försöket att lansera figuren i Sverige, och lockad av det läckra Brian Bolland-omslaget köpte jag första numret av tidningen. Det blev inte fler för min del.
Brott lönar sig inte – det ser Judge Dredd och hans kollegor i Mega-City Ett till. Som här i Judge Dredd 1/84.
Större än Fantomen
”Judge Dredd” ur svenska Magnum.
Judge Dredd har länge varit en tämligen okänd seriefigur i Sverige. Det är först på senare år som han genom regelbunden publicering i Magnum funnit en svensk publik att tala om. Därför har vi kanske svårt att föreställa oss figurens enorma popularitet borta i Storbritannien. Man skulle kanske kunna göra en jämförelse med Fantomens popularitet på den svenska seriemarknaden, även om den jämförelsen utfaller till Fantomens nackdel.
Judge Dredd håller dock snabbt på att bli allt mer känd också i Sverige. Det tyder resultatet av den färska läsaromröstningen ”Thud” på. Där blev nämligen ”Judge Dredd” vald till Bästa äventyrsserie i båda åldersgrupperna, medan tidningen Magnum, där serien publiceras, blev Bästa tidning i den yngre åldersgruppen (en del av förklaringen ligger nog också i det faktum att Pandora Press var det förlag som flitigast publicerade tävlingsannonsen i sina tidningar). Nu hårdlanseras serien på den svenska marknaden, bland annat i speciella Judge Dredd-album som börjat ges ut i år. I det första av dessa återfinns för övrigt ovannämnda sopschaktsepisod.
I Storbritannien är Judge Dredd intimt förknippad med antologitidningen 2000 AD, och kanske är det lika bra att börja där.
2000 AD såg dagens ljus i februari 1977. Dess närmaste föregångare kan sägas vara de båda IPC-titlarna Battle och Action, som omnämndes i min artikel i förra numret. Bakom deras tillkomst stod redaktören och serieförfattaren Pat Mills. Tillsammans med författaren John Wagner lyckades Pat Mills lyfta de här tidningarna åtminstone snäppet över de mediokra konkurrenterna, bland annat med hjälp av Mills’ och Joe Colquhons pacifistiska krigsserie ”Charleys’s War”. Den serien skildrade ställningskriget på västfronten i Frankrike under första världskriget, utan de vanliga övertonerna av pompös nationalism och patriotism.
Action var en tidning som innehöll en hel del ogenerat våld. Pat Mills lyckades hålla tidningen snubblande nära gränsen för det kontroversiella utan att överskrida den. Hans efterträdare på redaktörsposten hade inte samma fingertoppskänsla för var toleransnivån låg; och Action hamnade så småningom i rejält blåsväder. Den fördömdes offentligt i press och TV, och IPC tvingades göra ett uppehåll i utgivningen och tona ner innehållet. Vilket naturligtvis fick till följd att tidningen började tappa läsare. Så småningom slogs den ihop med systertidningen Battle.
Stor skepsis
Den brittiska modertidningen var 2000 AD, tidningen som bokstavligen VAR brittiska serier under 80-talet.
Hur som helst var det de här båda titlarna som banade väg för uppföljaren 2000 AD och gav Pat Mills det förtroendekapital på IPC han behövde, för att kunna förverkliga sitt projekt efter eget huvud. Skepsisen var dock stor på förlaget, och olyckskorparna kraxade i korridorerna. Det lär har förekommit vadslagning om hur många veckor eller månader det skulle dröja innan tidningen lades ner. Med tanke på att tidningen fortfarande lever och frodas, lär det dröja ytterligare ett tag innan de här vaden är slutgiltigt avgjorda.
Liksom övriga brittiska veckoserietidningar var 2000 AD en antologi med en rad löpande fortsättningsserier som publicerades kapitelvis. Men jämfört med konkurrenterna innehöll 2000 AD färre serier och i gengäld något längre avsnitt av de enskilda serierna.
Kvalitetsmässigt höjde sig tidningen inte nämnvärt över konkurrenternas nivå, men det fanns ändå vissa skillnader. 2000 AD kom nämligen att bli något av en plantskola för en ny generation brittiska serieskapare med en något annorlunda bakgrund än sina äldre kollegor. De hade alla det gemensamt att de vuxit upp med och tagit starkt intryck av de amerikanska serier som importerades till Storbritannien. När de nu själva började göra serier, föll det sig därför naturligt att utgå från den amerikanska traditionen, både berättartekniskt och – i viss mån – vad gäller motiv och teman.
Detta innebar en markant brytning med den konservativa och synnerligen isolationistiska, äldre brittiska serietraditionen. Så småningom ledde det till att ett nytt, mer sofistikerat formspråk började växa fram.
De mest begåvade
2000 AD lyckades snabbt locka till sig de mest begåvade serieskaparna ur den yngre generationen. Tecknare som Brian Bolland, Dave Gibbons, Kevin O’Neill, Simon Bisley, Mike McMahon och Bryan Talbot levererade material. Likaså manusförfattare som John Wagner, Alan Grant och – under några år – Alan Moore. Och Pat Mills skrev själv en hel del av manusen.
De kreatörer som betytt mest för tidningens ton och särart är utan tvivel författarna Pat Mills, John Wagner och Alan Grant. Radarparet Wagner och Grant har tillsammans eller var för sig levererat oerhörda mängder Judge Dredd-material. I en intervju (1988) i amerikanska The Comics Journal nämner John Wagner siffran 600 avsnitt. Dessutom har de producerat manus till dagsstrippsversionen av serien.
Premiärnumret av 2000 AD bjöd bland annat på ”M.A.C.H.-1” (som jag har ett svagt minne av att ha sett på svenska i Nya Seriemagasinet på 70-talet) och en mycket moderniserad version av ”Dan Dare” som inte hade mycket gemensamt med förlagan.
Men redan i nummer två lanserade man den serie som skulle bli tidningens trumfkort och vars enorma genomslagskraft hos publiken ingen kunnat förutspå – ”Judge Dredd”. Serien om den bistre framtidspolisen blev snabbt inte bara 2000 AD:s utan hela örikets mest populära serie.
Brian Bolland fick ta emot Thud – Serieläsarnas pris 1991 för Bästa äventyrsserie. Till höger en Bolland-sida tryckt i Magnum 16/89. Det var dock länge sedan Bolland själv tecknade ”Judge Dredd”.
Futuristisk polisman
Serien och dess huvudfigur skapades av Pat Mills, men denne hade från början haft någon slags ockult figur i tankarna. De var istället John Wagner som påpekade att namnet förde tankarna till en futuristisk polisman. Figuren och den miljö där han är verksam, Mega-City Ett, designades av Carlos Ezquerra, en spanskfödd tecknare med en lång karriär inom den brittiska serieindustrin bakom sig. Med författare som John Wagner och tecknare som Brian Bolland, Ian Gibson och Mike McMahon tog serien publiken med storm.
”Judge Dredd” är alltså en framtidsserie. Världen har förötts av ett omfattande kärnvapenkrig, och kvar finns bara ett fåtal, överbefolkade jättestäder omgivna av radioaktiva öknar. I USA finns tre sådana jättestäder, praktiskt benämnda Mega-City Ett, Två och Tre. Att de flesta av dessa jättestäder är förlagda till samma platser som dagens största befolkningscentra, och därmed de mest troliga angreppsmålen för en eventuell kärnvapenattack (de platser som i första hand borde ha förvandlats till radioaktiva öknar), tycks inte nämnvärt ha bekymrat upphovsmännen.
Trångboddheten i dessa överbefolkade jättestäder är enorm och arbetslösheten nästan total. De utgör därför en perfekt grogrund för kriminalitet av alla upptänkliga slag, vilket tvingat fram nya, effektivare metoder att bekämpa brottsligheten. Lagens upprätthållare är inte längre polisen utan så kallade judges, på en gång poliser, domare och bödlar. Lagarna är minutiösa och obönhörligt stränga, straff utdöms på stället, och straffskalorna är så groteskt överdrivna i förhållande till förseelsen, att en parodisk effekt uppnås.
Brittisk ironi
Den våldsamma tonen i ”Judge Dredd” och i många andra 2000 AD-serier balanseras nämligen ofta av absurda överdrifter och en typiskt brittisk, lätt försåtlig humor och ironi. Upphovsmännen gör med en blinkning av samförstånd klart för läsaren att han/hon inte ska ta de våldsamma händelseförloppen på alltför blodigt allvar. Men ironi är alltid en känslig sak att förmedla, och ibland får man intrycket av att den fascistiska tonen i serien mycket väl skulle kunna tas på allvar av vissa läsargrupper. Speciellt då i USA, där en rad inhemska serier predikar precis samma oförsonliga vedergällningsprincip på blodigt allvar.
Judge Dredd-episoderna publiceras alltså i avsnitt på 5–8 sidor, ibland som fristående episoder av novellkaraktär, ibland som kapitel i längre, sammanhängande berättelser. 2000 AD:s höga publiceringstakt gör det emellertid omöjligt för en ensam tecknare att klara av den uppdrivna produktionstakten. Speciellt som det amerikanska mönstret med specialiserade skissare och tuschare aldrig slagit igenom i England.
Splittrat utseende
Det innebär att ett antal olika tecknare – var och en med sin distinkta stil – byts om med att leverera material till tidningen. Och detta gäller alltså även fortsättningshistorierna, vilka därmed får ett något splittrat grafiskt utseende. Men även om författaren är densamma hela vägen, påverkas också historierna av följetongsformen. De längre berättelserna blir lätt fragmentariska och lämpar sig mindre väl för en samlad genomläsning.
Pat Mills (ovan t v) och Carlos Sanchez Ezquerra (ovan t h) – männen som skapade Judge Dredd. Det strävsamma·författarparet John Wagner (nedan t v) och Alan Grant (nedan t h) – som numera arbetar på ”Läderlappen” – har tillsammans åstadkommit mer än 600 Judge Dredd-avsnitt.
2000 AD är inte bara ”Judge Dredd” utan även en rad andra serier. Bland de mest kända är ”Nemesis”, där huvudpersonen är inbegripen i en ständig kamp mot den framtida jordiske storinkvisitorn Torquemada, som vill utplåna alla mindervärdiga varelser i galaxen, samt fantasyberättelserna om den keltiske hövdingen Slaine (publiceras just nu i Horst Schröders nya tidning 2000+ – red anm).
Båda skrivs av Pat Mills, medan tecknarna varierat under åren. Andra återkommande serier är ”Rogue Trooper”, Judge Dredd-kopian ”Strontium Dog” och den kvinnliga Judge Dredd-spin offen ”Psi-Judge Anderson”.
År 1981 var tidningen 2000 AD redan en institution på den brittiska seriemarknaden. Den före detta redaktören, Nick Landau, misstänkte dock att det fanns en ännu större potentiell publik för serierna, en publik som skrämdes bort av formatet och det urusla trycket i tidningarna. Som delägare i förlaget Titan Books lyckades därför Landau efter utdragna och besvärliga förhandlingar få till stånd ett kontrakt med IPC, som tillät Titan att ge ut ”Judge Dredd” och andra 2000 AD-serier i albumutgåvor.
Till att börja med fick dessa bara distribueras via seriebutiker (den så kallade direct sales-marknaden). Satsningen visade sig dock snabbt så lyckad att albumen numera även säljs via vanliga kiosker, bokhandlar och liknande försäljningsställen.
Ett nytt avtal gav är 1983 Landau och förlaget Eagle Comics rätten att återtrycka 2000 AD-serier i färg i serietidningsformat för den amerikanska marknaden (det var för övrigt den utgåvan vi fick stifta bekantskap med i Sverige 1984). Tyvärr överskattade man intresset, och marknaden blev snabbt mättad.
Nagel i ögat
Med Judge Dredd – The Megazine erövrar den bistre lagmannen ytterligare en bit av den brittiska marknaden.
Dessa album- och serietidningsutgåvor har länge varit en nagel i ögat på de brittiska seriekreatörerna. Tecknaren och manusförfattaren får nämligen bara en (1) procent vardera i royalty för albumutgåvorna, som ersättning för omslagsbild och förord. För serietidningsutgåvan utgår ingen ersättning alls. Av förklarliga skäl är serieskaparna upprörda över detta, och 2000 AD har under årens lopp förlorat en hel del av sina mest värdefulla medarbetare av just den anledningen.
Detta till trots fortsätter man att pumpa ut Judge Dredd-serier i en aldrig sinande ström. 2000 AD, som nyligen passerade 700-nummersstrecket, har numera sällskap på marknaden av 2000 AD Monthly, som är en reprint-titel (återtrycker gamla serier) och den nystartade månadstidningen Judge Dredd – The Megazine, vars första nummer lär ha sålt 40 000 exemplar på sex dagar. The Megazine är helt i färg, medan 2000 AD i dag delvis trycks i färg.
John Wagner är fortfarande seriens huvudförfattare, men samarbetet med Alan Grant lär enligt uppgift ha upphört. Grant har nu ersatts av den begåvade unge irländske författaren Garth Ennis, som jag säkert får anledning att återkomma till. En sedan länge utlovad cross-over med Judge Dredd och Batman lär nu också äntligen vara på gäng, tecknad av den begåvade brittiske tecknaren Simon Bisley.
Framtiden ter sig med andra ord betydligt ljusare för den bistre lagmannen än den gestaltas i hans serier.
