Goda Dagar 5

Av: Johan Jergner-Ekervik
Omfång: 60 sidor
Format: B5
Pris: Uppgift saknas
Kontakt: johanjergner@gmail.com
Hemsida: www.johanjergner.se

Johan Jergner-Ekerviks serier kom jag för första gången i kontakt med när jag i samband med Möllevångsfestivalen 2009 köpte hans fanzin ”Goda Dagar 2” (Fun fact: så vitt jag kan minnas, det första seriefanzinet jag någonsin införskaffat). Ända sedan den läsupplevelsen har jag sett Jergner-Ekervik som en av Sveriges mest innovativa och inspirerande serieskapare. Under det aktuella decenniet har hans serier, med ofta självbiografisk inrikting och med ständigt varierande uttryck, synts till mestadels i Galago. I fjol bokdebuterade han tillsammans med Frida Ulvegren med den sci-fi-inriktade serieromanen ”Jannah – Det sista året på Jorden”. Samlingsfanzinet ”Goda Dagar 5”, som består av diverse serier av Jerger-Ekervik från flera års tid, kom i själva verket ut redan ett par år före boken, och det kan ju därmed diskuteras hur recensionsaktuell det egentligen är. Men om inskickandet av ”Goda Dagar 5” är en markering på en fortsatt önskan att hålla sig aktuell inom fanzinsverige, blir väl ingen gladare än jag. När det dessutom faktiskt handlar om det förmodligen bästa seriefanzinet jag hittills läst, är det inte precis som att det tar emot med sen recension.

Omslaget på ”Goda Dagar 5” har försetts med det vackert textade med nedslående citatet ”Ett liv utan vare sig mening eller mål”. Det är förstås en fras som direkt ironiförklarar den betydligt mer behagliga titeln, och slår obarmhärtigt an en nästan nattsvart ton för innehållet. Det är ett mörker som förvisso håller i sig genom läsandet av de flesta av fanzinets åtta serier, dock oftast som en underton, snarare än något som ständigt vräks läsaren på ansiktet. Redan vid första serien ”Pink Moon” – döpt förstås efter Nick Drakes tillika nattsvarta skiva/låt – får man en förnimmelse av att berättaren är känslig för livets mörker, men likaså känslig för dess ljus och inneboende magi, och därtill alldeles sällsynt begåvad i gestaltandet av samtliga. Precis som den ovan nämnda musikaliska inspirationskällan var en gång i tiden.

Livets och relationers skevhet, psykets skörhet och kärlekens omständighet är teman som präglar flera av de självbiografiska berättelserna i fanzinet. Vackra och lyckliga ögonblick målas upp med lust och fägring av varierande storlek, men löses lika snart upp av den stora existentiella ångesten, av den gnagande bristen på självförtroende, eller det ofrivilliga föraktet för medmänniskor. ”Någon hade sagt till mig att det var viktigt att ta vara på varje sekund av livet, eftersom det bara var bråkdelen av ett ögonblick på universums resa mot den stora söndermalningen”, konstaterar skaparens alter ego Jimmy i fanzinets sista, och allra mest minnesvärda serie ”I väntan på Undret”. Många serietecknare hade här sannolikt valt den bekväma lösningen att gestalta ett bekymrat ansikte hos huvudpersonen, medan hen grunnar på alltings långsamma undergång. Jergner-Ekervik väljer dock i stället att rita en detaljerad bild på inget mindre än just universums stora söndermalning – en av många saker som får mig att innerligt älska hans bildspråk. Skiften av perspektiv mellan de små men ack så betungande sakerna i vardagen, och det stora, ofattbara men ack så relevanta universum; där har vi en sann utmaning för vilken berättare som helst. Klarar man av skiftet ifråga utan att framstå som varken banal eller högtravande, då är man något stort på spåren som berättare. Vilket – utifrån mitt högst subjektiva perspektiv – skarpt motsäger omslagets påstående om ett liv utan mening eller mål för upphovsmannens del.

Estetiskt skiftar uttrycken mellan förhållandevis enkla linjeteckningar svartvitt, som vi finner i den första halvan av fanzinet, och de senare mycket detaljerade och akvarell(?)färglagda serierna. Även om bägge stilarna utan tvekan fungerar, är det i synnerhet den sistnämnda stilen som imponerar. Färgläggningen i gult och blått är måhända inte genomproffsig – där har Jergner-Ekervik utvecklats påtagligt i Jannah-boken – men det stör inte berättandet det minsta, utan snarare bidrar ytterligare en nyans i det sköra och sårbara anspråket.

En rejäl uppstickare bland serierna, både när det gäller innehåll och form, är ”Myslokens grav” (även publicerade i Rocky Magasin 2011 om jag minns rätt). Där har vi en ohämmat experimentell och rolig liten vuxensaga, delikat kryddad med Jergners knas-fantasi där bland annat talande fåglar, nazisnubbar och psyko-indianer får härja loss en stund. Serien borde givetvis inte passa in i fanzinets helhet det minsta, men det är omöjligt att önska bort något så brutalt underhållande och egensinnigt.

För tillfället lär Johan Jergner-Ekervik ha fullt upp med de två uppföljarna till sitt interplanetära  science fiction-epos. Men jag önskar innerligt att det blir en fortsättning även på det självbiografiska berättandet så småningom – vare sig det blir i form av en Goda Dagar 6 eller en riktigt fet serieroman.

Henri Gylander