Station (nr 7+8)

Av: Olivia Skjöld
Omfång: Nr 7 – 60 sidor; nr 8 – 88 sidor
Format: A4
Pris: Uppgift saknas
Kontakt: olivia_skjold@hotmail.com
Hemsida: oliviaskjold.com

Olivia Skjölds återkommande, till åttonde nummer framskridna ”Station” är helt klart ett fanzin utöver det vanliga. Redan sidantalet (148 sidor på två nummer varav det tidigare utkom 2016) talar för en synnerligen hög ambitionsnivå, men det finns dessutom gott om bland annat politisk som poetisk substans att finna, i dessa två senaste numren.

Till formen är det ”klassiskt” fanzinsnitt som gäller: kopiatortryckta sidor i svartvitt, som enligt dagens standard nog uppfattas av många som rätt punkigt. Vilket det är – även för en finsmakare som mig – i enbart positiv bemärkelse. En ljuvt nostalgisk känsla finner sig även när det kommer till fanzinets många och långa textpartier, dels hand- och dels datorskrivna med ett typsnitt som nog avsiktligt påminner om svunna tider. En viss, i brist på bättre ord, punkighet genomsyrar även Skjölds serier. Där finns gott om svärta och råhet, kombinerat med ett riktigt starkt personligt uttryck och proffsighet.

”Station” nr 7 fokuserar kraftigt på politik, såväl på hemmaplan som i Tyskland, där Skjöld tycks delvis höra hemma. Ett återkommande och välfungerande grepp är gestaltandet av politiska dialoger hämtade från verkligheten, och även en och annan monolog får bre ut sig ordentligt. En grekisk farbrors småknäppa utläggning om socialdemokraternas förfall i samband med dörrknackning hör till minnesvärda läsupplevelser, likaså den detaljerat återgivna kavalkaden av publikens frågor till olika partiers kandidater i samband med tyska valet 2013.

I det sjunde numret bjuds vi även på ett kort utdrag från Skjölds bok ”Att resa i affärer”. Här kräver den intensiva och trespråkiga(!) texten mycket från läsaren, och de korta utdragen hinner inte suga in en nämnvärt. Estetiskt tillhör dessa sidor dock fanzinens bästa, och får att Olivia Skjöld att framstå som en avantgardistisk seriekonstnär av rang.

Det konstnärligt fascinerande men svårgreppbara uttrycket är vad som präglar det allra mesta av ”Station” nr 8. Ungefär hälften av det närmare hundrasidiga fanzinet består av pjäsen ”Radikal” (ett unikt upplägg inom svensk fanzinutgivning, får man ändå hävda!). Pjäsen är ett slags satirisk och absurt humoristisk betraktelse av ”fint folk” och deras förehavanden på konserthus. Även många av de korta serierna och ofta fotobaserade enrutingarna hänger mer och mindre ihop med temat ifråga.

Den massiva volymen av text, tillsammans med serierna och övrigt innehåll, framstår i sammanhanget lätt som överväldigande för den oinvigde – det krävs riktiga krafttag av plöja sig igenom så omfattande och säreget material. Samtidigt är det just det säregna och ultraproduktiva uttrycket som utgör Sköljds starkaste kort – och som gör ”Station”, eller i varje fall dessa två senaste nummer av den, till DIY-/fanzinkultur när den är som mest vital.

Henri Gylander