Maggy Garrisson

Varför gör två fransmän en Londonskildring? Eller ska man istället bara säga varför inte? Ända sedan Wilhelm Erövrarens dagar har fransmännen haft ett ”gott öga” till brittiska öarna. Så även inom litteraturen. Ingen engelsman är väl mer engelsk än Phileas Fogg i Jules Vernes Jorden runt på åttio dagar. Vilket i och för sig inte är någon Londonskildring. Men ändå.

I de belgiska seriernas värld hittar vi Blake och Mortimer av Jacobs och Clifton av Macherot. Jag är övertygad om att det skulle gå att komma på några franska exempel också. Ibland tittar fransmännen och belgarna på britterna och skrattar. Ibland är det beundran i blicken. Ibland är man inte riktigt säker. Det är man verkligen inte när det gäller Maggy Garrisson. Kanske är det komedi. Kanske poesi. Det är mer Raymond Chandler och hårdkokt än något i gentlemannadetektivtraditionen. Rentav noir. Sébastien Japrisot? Simon Wigzell hann före med att jämföra med Jean-Pierre Melville på sin blogg Simon säger. Så vi får lämna filmens värld och gå vidare.

På franska, hos belgiska Dupuis, kom Maggy Garrisson ut under en treårsperiod som tre normallånga album. Den franskspråkiga publikens läsrytm blev helt annorlunda. Långa pauser innan man fick läsa fortsättningen. Den som läste album ett 2014 respektive album två 2015 kunde inte ens vara säker på att det skulle komma mer. De kom till ett tänkbart slut tre gånger. Nu, när serien kommer ut på engelska i en volym hos SelfMadeHero, får man alltsammans på en gång. Utan att på något sätt mena att det ena nödvändigtvis skulle vara bättre än det andra kan man ändå konstatera att upplevelsen blir annorlunda.

Huvudpersonen Maggys relation till de övriga inblandade förändras under handlingens gång. De som är hennes vänner i album ett är tre år senare hennes fiender (och tvärtom!). I den franskspråkiga världen fick läsarna längre tid att smälta detta. När allt händer i samma volym, under en och samma lässtund, känns Maggy som en ganska ombytlig person. Lite opålitlig? Illojal rentav?

För länge sedan var det någon recensent i Bild & Bubbla som klagade på hur mycket tunnare handlingen i Bernard Prince-äventyret Spökjakt i djungeln verkade när han läste det i albumform jämfört med när serien gick uppdelad som följetong i Fantomen. Där var den ändå bara uppdelad i tre delar. Men när serien ursprungligen publicerades i belgiska Tintin-tidningen fick man bara några enstaka sidor i veckan.

Nå. Maggy Garrisson är inte Bernard Prince och Lewis Trondheim är inte Greg. Stéphane Oiry är inte Hermann heller. Det är nog första gången jag läser något som tecknats av Oiry. En trevlig bekantskap. Prydlig stil. Bakgrunderna skulle nog kunna kvala in som ligne claire. Figurerna ser ut som något annat. De kanske ser ut lite som Freds figurer? Han med Filemon …

Manusförfattaren Trondheim (Laurent Chabosy) är mer känd. Han är även tecknare. Ett antal album av honom gavs ut av Mikke Schirén på Komika … för lite mer än tio år sedan… Tiden går. Det var Kanino, Flugan, Donjon och lite annat. På sistone har Trondheim även skrivit lite Spirou. Ibland är Trondheim independent, ibland mainstream.

Maggy försöker hanka sig fram som assistent till en detektiv i en värld befolkad av skumma bovar och skumma poliser och skumma vanliga människor. Ingen är helt genomrutten. Ingen är heller helt helylle. Folk sviker varandra och bedrar varandra. Det börjar som en komedi. Men det blir efterhand ruffigare och ruffigare. Snart är det inte längre enbart kanariefåglar som får sätta livet till.

Utdrag ur Maggy Garrisson. Bild: Stépane Oiry. Copyright SelfMadeHero