Nada

För att friska upp min gamla gymnasiefranska har jag de senaste månaderna läst några av belgaren George Simenons böcker om kommissarie Maigret. Det rör sig om ganska gemytliga och filosofiska kriminalhistorier.

Jean-Patrick Manchette (1942–1995) var också en franskspråkig kriminalförfattare. Fast i hans historier är sluten dystrare, själarna svartare och tagen mer hårdhänta och tuffa. Nada är det andra seriealbumet baserat på en Manchettebok som det danska förlaget Mellemgaard givit ut. Romantexten har skrivits om till seriemanus av Manchettes son Doug Headline och teckningarna har gjorts av Max Cabanes (i Sverige känd för Tjålan och annat i Epix).

Jag har trivts med att traska omkring tillsammans med Maigret, genom olika former av parisisk nederbörd … Så självklart vill man läsa ett franskt album med en kriminalhistoria. Lustigt nog kändes det trögare med danskan nu. Jag brukar läsa franska album på danska. Jag förstår danska för att det är likt svenska, men jag kan inte danska på samma sätt som jag kan franska (som jag pluggat på riktigt, med stavning och grammatik).

Vad är då detta för historia? Brott begår förvisso gänget som albumet handlar om, men de är nog snarare att betrakta som terrorister än gangsters. De är gamla vänstertänkare. Med åren har de glidit ifrån varandra. Det är inte säkert att de tror på någonting alls längre. De ska kidnappa en amerikansk diplomat. Det är tänkt att det hela ska kunna genomföras lätt och oblodigt. Men teori och praktik är olika saker. Våldspiralen är snart i gång. I gängets gömställe finns även en ung kvinnlig terrorist, Cash. Hennes närvaro skapar spänning mellan de manliga terroristerna.

Jag tänker på det gamla albumet Terroristerna av Pierre Christin och Enki Bilal när jag läser den här historien. Fast i det albumet verkade de röda terroristerna inledningsvis vara åtminstone en smula ”goda” … eftersom de slogs mot fascister. I en Manchettehistoria har man sällan någon hjälte som man kan hålla på. De flesta människorna är osympatiska, inte sällan direkt onda.

Om man ska jämföra detta album med det förra, Fatale, så kan man notera att detta är tjockare. Antingen var Max Cabanes på rithumör eller också orkade inte Doug Headline stryka ner pappans romantext lika mycket denna gång. Det är hur som helst mycket text, nästan som en vanlig roman. Man får många bokstäver för pengarna!

Utdrag ur Nada av Manchette och Cabanes. © upphovsmännen