Missat samtal

Den sociopatiska, nynazistiska massmördaren Anders Behring Breivik nämns inte vid namn i Nora Dåsnes serie Missat samtal, som ursprungligen kom ut tio år efter att han den 22 juli 2011 utförde det värsta terrordådet i Nordeuropas historia. Inga döda kroppar visas, inga begravningar tecknas, fokus ligger på de osynliga spåren han satte i det norska samhället, och hur svårt det är att närma sig en egentlig slutsats om vad som fick honom att göra som han gjorde.

För Rebekka, som på avstånd bevittnade explosionen i Regjeringskvartalet under sitt sista sommarlov före gymnasiet, kullkastades allt extra mycket och hon har svårt att förstå varför. Genom hennes perspektiv får vi en tydlig inblick i hur det var den första tiden efter dåden. Varje mörkt skämt faller platt, varje förändring har en underton av omprövade principer efter ett möte med döden och diskussionen dör aldrig, eftersom varje beslut och uttalande av skolan och myndigheterna måste fattas i förhållande till tragedin.

Även seriemediet i sig används för att förstärka känslan av det ofattbara. Återblickarna på den 22 juli tecknas i intensiva röda nyanser, medan Rebekkas nutid är i ljusblått med mycket vitt. Som om händelsen sugit ut alla starka känslor ur hennes liv, eller skett i en helt annan verklighet, trots att hon måste vistas på samma platser som hon gjorde den ödesdigra dagen. Mardrömmarna som plågar henne, där hon själv är en av ungdomarna på Utøya, är i svarta och gråa laveringar, en symbol för den ogreppbara ondskan.

Rebekka har inte själv några egentliga kopplingar till Utøya, vilket så småningom skapar klyftor mellan henne och vännerna som påverkats mer konkret, men lyckats hitta sätt att hantera sorgen och frustrationen. Som läsare förstår vi dock snart vad det hela gäller: Orsaken till att Rebekka febrilt försöker hitta ett mönster bakom terrorattentatet är att hon fruktar nästa potentiella gärningsman, och hennes arbetslöse storebror uppvisar fler och fler tecken som påminner om Breivik. Som tur är undviker Dåsnes demoniseringen av datorspelare och deprimerade som en sämre serieskapare lätt kunde valt, utan budskapet är betydligt mer nyanserat, optimistiskt och klokt.

Missat samtal är ingen lätt roman att ta sig igenom, men budskapet och sättet som vi upptäcker det på genom huvudkaraktären gör den plågsamma resan värd det. Dåsnes har tyvärr inte lagt ned riktigt lika mycket tid på att definiera Rebekkas skola, så scener som skildrar hennes vänner och produktionen av skolans revy känns en smula tunna och mer som plattformar för att förmedla budskap än för att utforska dem. Med det sagt bidrar de ändå med viktiga perspektiv, vilket passar in med budskapet: Det finns inget rätt sätt att hantera fruktansvärda händelser, förutom att värdesätta det man har för stunden, och det mest värdefulla vi har är varandra. De enda sidorna i full färg skildrar blomsterhavet som hedrade offren; trots våra olikheter så kan vi skapa något vackert så länge vi ser varandra som de vi faktiskt är.