Arne Anka del IV

Min kamrat David hade släpat med mig till en fest på Söder i Stockholm. Det var 1983 och jag minns inte om 299 ännu hade blivit 399. På festen, bland alla kulturarbetare, kvinnor som blev vackrare av öl och allt tal om hur världen kunde förbättras, hittade jag första avsnittet av »Arne Anka«. Jag hade. ingen aning om vem signaturen Alexander Barks var, men jag golvades av serien.

Nu är det 1996. David är en lyckligt gift tvåbarnsfar. 22-åringar jag känner pratar om »Arne Anka« på krogen. Mina föräldrar, som är i 70-årsåldern, har sett »Arne Anka« på TV. Framför mig ligger »Arne Anka – del IV«.

Nu är det slut.

Till skillnad från andra relationer som då och då kan göra sig påminda, kommer jag aldrig mer att läsa något nytt med Arne Anka. Jag kommer aldrig mer att dela ut Urhunden till Charlie Christensen. Jag vet inte ens om jag kommer att bjuda honom på de fyra öl jag lovat som kompensation för en utebliven fjärde urhund (fast om jag känner Charlie rätt kommer han att utkräva dem …).

Jag känner inte Charlie Christensen väl. Det gör däremot Stig Larsson som skrivit förordet och erkänner att han är förebilden till Sigge Pigg.

Jag känner igen situationer och stämningar, men jag förstår att Charlie Christensen slutar. Det Stockholm vi delade på Röda rummet och annorstädes för en drygt tio år sedan finns inte längre. Det är det Stockholm som »Arne Anka« befolkar. Till slut går det för Arne Anka som det gick för Fritz the Cat. Han blir en superstjärna, och då hjälper inte 16 sidor med Arne i Rom.

Passioner och bra serier är som ett paket glass. När man slickat kanterna är det slut.

Fem tecknare har bidragit med var sitt gravöl. Joakim Pirinen levererar en lite rolig kritik mot Seriefrämjandet. Av de övriga är Lena Ackebos bidrag bäst.

Det är ett sundhetstecken att Charlie Christensen lägger av i tid. Till skillnad från en rad andra människor som går på i samma hjulspår. För att inte såra någon serieskapare undviker jag att nämna namn.

Eftersom detta är del fyra är fyra ett bra betyg.