Från det att Roy Thomas klivit av som författare på Incredible Hulk efter nummer 144 (oktober 1971) till att Len Wein inledde sin sejour i nummer 179 (september 1974) angavs inte mindre än sju olika personer – Gerry Conway, Archie Goodwin, Gary Friedrich, Steve Gerber, Steve Englehart, Chris Claremont samt Tony Isabella – som författare på titeln. Om man även räknar med Thomas och Wein, som båda skrev några strönummer under denna treårsperiod, blir det till och med nio olika författare.
Hulkbuster Base – Döderhulkarbasen på svenska – designades helt och hållet av Herb Trimpe. © Marvel Comics
Herb Trimpe blev därmed den sammanhållande kreativa kraften under dessa år. I Marvel-metodens anda hade han tagit en allt större roll i själva historieberättandet redan när Roy Thomas skrev manus, men nu blev hans roll allt större. Han både kom med idén och ansvarade ensam för designen av ”Hulkbuster Base” som presenterades i Incredible Hulk nummer 145.
Hulkbuster Base – den briljanta svenska översättningen blev ”Döderhulkarbasen” – var en del i ”Project Greenskin”, ett initiativ från USA:s kongress med målet att slutligen fånga in Hulk och antingen bota Banner eller hålla honom fången på livstid. Basen blev ett andra fokus i serierna vid sidan av Hulk/Banners förehavanden. Den var Bettys, general Ross och major Glenn Talbots hem, och mycket av handlingen började kretsa kring intrigerna på denna bas.
General Ross, Betty och de andra bifigurerna fick alltså en allt större roll, men tyvärr ledde de täta författarbytena att de porträtterades ganska inkonsekvent. Ett exempel är general Ross.
I en historia skriven av Archie Goodwin träffar Ross den skumme senatorn Morton Cleggsted, som varit drivande i tillkomsten av Project: Greenskin, och ondgör sig sedan över den hetsjakt på Hulk och Banner som Cleggsted propagerat för. Några månader senare, när Steve Englehart skrev manus, är Ross plötsligt så fanatisk i sitt Hulkjagande att han sluter en uppgörelse med Hulks ärkefiende och den kommunistiske agenten Abomination.
Till slut blev all stress för mycket för Betty. Hon fick ett sammanbrott och med hjälp av Leader blev hon den grymma Harpy. © Marvel Comics
Ett annat exempel är överste John D. Armbruster, som introduceras i Incredible Hulk 164. När han övertar befälet över Hulkbuster Base är han general Ross förtrogne, som motvilligt tar emot befordran. Några nummer senare, efter ytterligare ett författarbyte, är Armbruster närmast en rival, som tycker Ross varit en alldeles för mjäkig befälhavare.
Det är förstås möjligt att se detta som karaktärsutveckling, men problemet är att förändringarna sker väldigt snabbt och utan förklaringar. Detta gör att Incredible Hulk under dessa år var inne i något av en mellanperiod, där Herb Trimpes teckningar var den stora behållningen. Till skillnad från de svajiga manusen gick nämligen Trimpe från klarhet till klarhet och tecknade allt bättre. Det märktes knappt att John Severin upphörde att tuscha serien efter Incredible Hulk numer 155 (september 1972).
Att det var något av en mellanperiod för serien hindrade inte att en rad händelser, som skulle få återverkningar i serien under åratal framöver, ägde rum. Grundandet av Hulkbuster Base har jag redan nämnt, men den kanske viktigaste händelsen var att kärlekstriangeln mellan Bruce Banner, Betty Ross och Glenn Talbot fick sin upplösning – åtminstone tillfälligt.
I Incredible Hulk nummer 158 (december 1972) sker nämligen det otänkbara när Betty gifter sig med Glenn Talbot. Visserligen var det något av en pyrrhusseger för Talbot, eftersom Betty drivits in i hans armar för att hon trott att Bruce Banner var död. Dessutom hade hon kort innan Banners förmodade frånfälle fått reda på att han hade ett förhållande med Jarella. (Vem Jarella är kommer jag att återkomma till i en framtida del av Hulkologi.). Det var med andra ord inte direkt någon brinnande passion som gjorde att Betty blev fru Talbot.
Omslaget till Incredible Hulk 181. Wolverine medverkade dock redan på sista sidan i det föregående numret. © Marvel Comics
Ironiskt nog ledde bröllopet till att Talbots roll i serien blev mindre än förut. Under en räddningsaktion för att befria sin svärfar general Ross förmodades Talbot ha omkommit. Ross hade i själva verket kidnappats av sovjetiska agenter ledda av den groteske Gremlin, son till ingen mindre än Gargoyle från det allra första numret av Incredible Hulk.
Även om karaktären Talbot knappt förekom i serien, blev historien om hur han överlevde och hölls fången i ett sovjetiskt militärläger den viktigaste bihistorien under de kommande åren. Utan att spoila för mycket ledde det bland annat till överste Armbrusters död och att Talbot till slut räddades, men som ett livlöst skal. Turerna kring Talbot visar hur man i serien lät Hulkbuster Base och dess invånare bli ett allt viktigare fokus.
De allra sista pusselbitarna när det gäller den klassiska uppställningen med bifigurer föll på plats när Doc Samson återvände – förvandlingen till grönhårigt muskelberg var från början tillfällig men blev nu permanent – och S.H.I.E.L.D.-agenten Clay Quartermain anslöt till kretsen kring Hulkjägarna. Detta skedde i Incredible Hulk nummer 187 och 192 (maj respektive september 1975), när Len Wein tagit över författarpennan.
Len Wein, ja. Efter att ha varit medskapare till serievärldens näst mest berömda gröna monster – Swamp Thing – kom han direkt från den tidningen till Marvel och blev bland annat fast författare på Incredible Hulk från och med nummer 179.
“None Are So Blind” är Len Wein när han är som allra bäst. © Marvel Comics
Wein tog med sig den skräckromantiska stämning som präglat Swamp Thing till Hulk-serierna. Han satte fokus på den tragik som gör karaktären unik i superhjältevärlden och aldrig tidigare hade Hulks ensamhet känts så plågsam och påtaglig. Stan Lee, Roy Thomas och alla andra får ursäkta, men Len Wein var den förste författare som på allvar förstod inte bara Banners utan även Hulks smärta. Mycket av den stämning som rådde i tv-serien som kom några år senare hämtade inspiration från Weins Hulk-serier.
Att säga att Wein inledde sin sejour som Hulk-författare med en rivstart är närmast en underdrift. Efter att ha satt tonen redan från början med en sorglig historia om det radioaktiva monstret Missing Link i debutnumret, var det dags för Weins förmodligen mest kända skapelse någonsin: Wolverine, som medverkade på sista sidan i Incredible Hulk nummer 180 och i hela nummer 181 (oktober–november 1974), inklusive omslaget. Och i det efterföljande numret åt Hulk bönor för allra första gången. Det kanske inte verkar som någon stor sak, men som alla Hulk-vänner vet skulle bönor bli Hulks favoriträtt.
Därefter fortsatte Wein och Trimpe att leverera förstklassiga historier, bland annat en av mina absoluta favoritepisoder None Are So Blind…! i Incredible Hulk nummer 189 (juli 1975). Wein undvek de mest bombastiska historierna där Hulk slogs mot rymdvarelser och/eller milutären. Istället fokuserade han på mer småskaliga historier; det som på engelska brukar kallas ”human interest stories”. Samtliga historier som Wein och Trimpe gjorde tillsammans är den klassiska Hulk-serien när den är som bäst.
Herb Trimpe definierade Hulk för en hel generation och hans Hulk hamnade till och med på omslaget till Rolling Stone.
Incredible Hulk nummer 193 kom ut i november 1975 och var Herb Trimpes avsked som fast Hulk-tecknare. Lite mer än sju år tidigare hade den oerfarne Trimpe varit ett oväntat val att ta över ritpennan; när han lämnade den ifrån sig hade han gjort karaktären till sin. Incredible Hulk var en av Marvels bäst säljande tidningar under hela Trimpes tid på titeln.
Att han definierade den gröne giganten för en hel generation är verkligen ingen överdrift. När tidningen Rolling Stone publicerade en stor artikel om Marvel Comics 1971 valde man att ha Hulk på omslaget. Vem som skulle teckna detta omslag var självklart: Herb Trimpe.
Trimpe fortsatte att teckna serier för Marvel Comics fram till mitten av 1990-talet, innan hans teckningsstil ansågs som ”gammalmodig” jämfört med den visuella design – hiskelig om ni frågar mig – som dominerade nittiotalets superhjälteserie. Trimpe har själv skrivit om hur åsidosatt han kände sig när detta inträffade. När seriejobben sinade utbildade han sig till diakon. Han var lika framgångsrik där och tilldelades ”The Bob Clampett Humanitarian Award” 2002 för sitt arbete vid World Trade Center efter attackerna den 11:e september 2001. Han lämnade dock aldrig serievärlden bakom sig: hans sista framträdande på ett seriekonvent inträffade bara dagarna innan han hastigt avled i april 2015, 75 år gammal.
När Herb Trimpe lämnade Incredible Hulk måste han ha upplevts som oersättlig. Det var han inte. Hans efterträdare skulle bli en tecknare som kanske betraktas som ännu mer inflytelserik: Sal Buscema. Om hans första tid som Hulk-tecknare kommer det att handla nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- Serierna fram till och med Incredible Hulk nummer 170 finns i Incredible Hulk Omnibus volym 3.
- Samtliga serier som behandlas i denna del finns i Marvel Masterworks Hulk-volymer 8–11.
- Hulk-volymerna 5–7 täcker också in dessa serier.
- På svenska har dessa serier publicerats i Atlantics Hulk under 1980 och början av 1981 samt i Semics Hulken 1984 och 1985. Ett par historier av Len Wein publicerades också i Atlantic-serien och Atlantic Special under 1979 samt i Hulk pocket nummer 5.
Hulkflation:
- Efter ett experiment som bara höll i en månad med dubbelt så tjocka nummer för 25 cent, smyghöjdes priset från 15 till 20 cent när man återgick till normalstorleken. Smyghöjningen trädde i kraft från och med Incredible Hulk nummer 146 (december 1971).
- Drygt två år senare var det dags för nästa prishöjning. Från och med Incredible Hulk nummer 175 (maj 1974) fick man betala 25 cent för sin månatliga dos Hulk.
