När Stan Lee avgick som chefredaktör för Marvel Comics 1971 innebar inte det att han slutade arbeta för förlaget. Hans nya fokus blev i stället att föra över Marvels hjältar till vita duken och/eller tv-rutan.
Jen Walters och She-Hulk – två olika aspekter av kvinnlighet. © Marvel Comics
Det var ett arbete som gick trögt, men 1977 nåddes en överenskommelse med tv-kanalen CBS som gjorde pilotavsnitt med både Spider-Man och Hulk. Båda pilotavsnitten resulterade i tv-serier. Spider-Man-serien lades ned efter endast 13 avsnitt, men tv-serien The Incredible Hulk blev betydligt mer långlivad.
De två längre pilotavsnitt som gick i november 1977 skrevs av Kenneth Johnson (senare känd för tv-serien V), och han regisserade även en av dem. Johnson blev senare så kallad ”showrunner” för tv-serien som hade premiär i mars 1978. Han ogillade egentligen superhjältar, och därför tonades de tydligaste superhjälteaspekterna ned.
Bill Bixby gestaltade doktor David Banner (Johnson tyckte att allittererande namn var för ”superhjältigt” och ändrade därför Bruce Banners förnamn) som experimenterade med gammastrålning i medicinskt syfte. Vid en olycka fick han en strålningsöverdos och förvandlas därefter till det gröna monstret Hulk (spelat av kroppsbyggaren Lou Ferrigno när han blir arg. Hulk var betydligt svagare än sin tecknade motsvarighet: medan serietidningarnas Hulk med enkelhet kastade iväg en lastbil fick tv-seriens Hulk ta i för att lyfta den en bit från marken.
Tv-serien The Incredible Hulk påminde allra mest om sextiotalsserien The Fugitive och blev en framgång, både i hemlandet och internationellt. Inte minst blev det en stor succé i Sverige när den började visas sommaren 1981, och det var nog de allra flesta svenskars första möte med karaktären Hulk i någon form. (Däremot var tv-succén inte orsaken till att Atlantic lanserade en serietidning med karaktären; den hade funnits i ett år när tv-serien började visas.) Det kan vara svårt att förstå idag, när man i princip får anstränga sig för att undvika tv-serier och filmer med Marvel-anknytning, men The Incredible Hulk var under flera decennier Marvels största framgång när det gällde adaptioner.
I Sverige fick hon det inte helt lyckade namnet ”Miss Hulk”. Skurkar som Elefantmannen tillhör inte någon av Marvels mest minnesvärda. © Marvel Comics
Några år tidigare hade Kenneth Johnson producerat tv-serien The Six Million Dollar Man som byggde på romanen Cyborg av Martin Caldin. Den visades på ABC och handlade om Steve Austin, en astronaut som skadats svårt vid en olycka och sedan byggts om till en cyborg för miljontals dollar (därav titeln). Tv-seriens framgångar ledde till att tv-bolaget gav Johnson i uppdrag att skapa en kvinnlig motsvarighet för en spinoff-serie, The Bionic Woman.
Rättigheterna till den kvinnliga motsvarigheten tillhörde helt och hållet tv-bolaget. Marvel blev därför oroliga för att produktionsbolaget skulle göra något liknande och skapa en kvinnlig Hulk som förlaget inte hade några rättigheter till. Förlaget bestämde sig därför för att förekomma dem och lansera en egen kvinnlig Hulk.
The Savage She-Hulk nummer 1 landade i tidningsställen i februari 1980. Det första numret skrevs av Stan Lee och tecknades av John Buscema. She-Hulk brukar sägas vara den sista Marvel-karaktär som Stan Lee uppfann, men det krävdes nog ingen större tankemöda för att göra det. Även om man bortser från att manuset skrevs på en kafferast så var She-Hulk en ganska typisk ”Adams revben”-karaktär, där man alltså bara gjort en kvinnlig variant av en redan existerande manlig hjälte (andra exempel är Supergirl, Spider-Woman och Batgirl).
Det var dessutom en annan författare, David Anthony Kraft, som gjorde huvudjobbet när det gällde utvecklingen av själva karaktären när han tog över Savage She-Hulk från och med tidningens andra nummer.
Iron Man var en av de manliga hjältarna som förvånades över att She-Hulk både var intelligent och kompetent. © Marvel Comics
Stan Lees manus är som sagt lövtunt: Bruce Banner kommer till Los Angeles för att få hjälp av sin kusin, advokaten Jen Walters. När han berättar för henne att han är Hulk blir hon chockad, eftersom hon av någon anledning verkar vara den enda i USA som inte begripit att hennes egen kusin förvandlas till ett grönt monster. Denna brist på analysförmåga är inte optimal om man jobbar som jurist, men att hon framställs som inkompetent verkar varken bekymra Stan Lee eller Bruce Banner nämnvärt.
Jen Walters visar sig jobba med en stor gangsterrättegång och på väg hem blir hon nedskjuten. Banner bevittnar detta, men märkligt nog förvandlas han inte till Hulk. Istället inser han att enda sättet att rädda hennes liv är att ge henne en blodtransfusion, utan riktig utrustning och i hennes hem. Stan Lee glömde tydligen bort att Bruce Banner inte är medicine doktor, utan fysiker.
Av en slump har de samma blodgrupp, så Banner ger henne sitt blod innan han kontaktar ambulans. När Jen väl är på sjukhus piper Banner i väg. Skurkarna får reda på att hon överlevt, men när de försöker slutföra jobbet genom att döda henne på sjukhuset, visar det sig att Banners gammabestrålade blod ”smittat” henne, och hon förvandlas till She-Hulk och besegrar skurkarna.
De serieskapare som fick äran (?) att följa upp detta hafsverk var som sagt författaren David Anthony Kraft och tecknaren Mike Vosburg, som gjorde samtliga nummer till dess att tidningen lades ned i och med nummer 25 (februari 1982). Ingen av dem kan ens med den bästa vilja kallas superstjärnor i serievärlden – faktum är att Savage She-Hulk nog kan räknas som deras främsta merit – men de lyckades ändå göra något vettigt av karaktären.
Savage She-Hulk lades ned efter bara 25 nummer, men grunden till en långlivad karaktär var lagd. © Marvel Comics
Stan Lee hade inte introducerat en enda bikaraktär, men Kraft gav She-Hulk en hel ”rollbesättning” redan i sitt första nummer. De viktigaste bifigurerna var Jens far, sheriffen Morris Walters, hennes barndomsvän (och senare pojkvän) Daniel ”Zapper” Ridge samt den slemmige assisterande åklagaren – och Jens återkommande motståndare i rättssalen – Dennis ”Buck” Bukowski.
Ett av de smartaste dragen Kraft gjorde var att låta Jen Walters behålla sin intelligens när hon förvandlades till She-Hulk. Hon behöll också sin personlighet, även om hon som She-Hulk var mer utåtagerande. Det påminner lite om hur förhållandet mellan Bruce Banner och Hulk var i de allra första numren, men Jen Walters/She-Hulks personligheter var mer sammanlänkade. Från början sattes förvandlingen igång när Jen blev upprörd, men detta var för likt Hulk, så ungefär halvvägs in i serien gav Kraft henne förmågan att kontrollera förvandlingen.
De båda sidorna av huvudpersonens personlighet flöt samman alltmer ju längre serien gick. I de sista numren av Savage She-Hulk bestämde sig Jen för att vara She-Hulk permanent. She-Hulk blev alltså den dominanta personligheten, vilket var det rakt motsatta jämfört med Bruce Banner/Hulk. Denna utveckling bidrog till att lyfta She-Hulk från att vara en kopia av sin manliga motsvarighet och bli en karaktär som stod på egna ben.
Superhjältar, både vad gäller utbud och i seriernas egna verkligheter, är ju företrädelsevis manliga branscher. She-Hulks alter ego Jen Walters verkade dessutom inom en annan manligt dominerad bransch: advokatyrket. Men där Jen Walters anpassade sig till de oskrivna reglerna bröt She-Hulk medvetet mot dem. She-Hulk utmanade normerna, inte minst eftersom hon regelbundet sopade banan med de manliga skurkarna – samtliga antagonister i Savage She-Hulk är män – med lätthet.
She-Hulk blev en del av ”Marvel’s First Family” som Fantastic Four ibland kallas. © Marvel Comics
Hon väckte också förvåning, både bland fiender och allierade, över hur intelligent och välartikulerad hon var. Detta berodde förstås främst på att hon jämfördes med Hulk, men går också att tolka som att de män hon mötte blev förvånade över att en kvinna befann sig på samma eller till och med högre nivå än de själva gjorde.
She-Hulk tvekade inte heller att spela på sin sexualitet, inte minst i förhållandet med Zapper Ridge. Tvärtemot vad som brukar vara fallet, så var det She-Hulk som tog initiativet medan Zapper var den mer passiva parten. I Marvel Two-in-One nummer 88 (juni 1982) förförde hon The Thing, som defintivt inte brukar framstå som någon mes.
Detta beskrivs i essän She Hulk Crash! The Evolution of Jen Walters, or How Marvel Comics Learned to Stop Worrying About Feminism and Love the Gamma Bomb av professorn och serievetaren Jennifer Swartz-Levine. Hon menar att Jen Walters gradvisa utveckling, där hon först får kontroll över förvandlingen och sedan tar beslutet att förbli She-Hulk permanent, ska ses som en symbol för kvinnlig frigörelse. Genom att välja att vara den normbrytande She-Hulk slår sig Jen Walters fri från de krav och förväntningar som ställs på henne av de män som finns i hennes omgivning.
The Savage She-Hulk lades som sagt ned efter bara 25 nummer i februari 1982. Men David Anthony Kraft och Mike Vosburg hade trots detta lyckats med att skapa en intressant karaktär. Bara några månader senare blev hon medlem i Avengers, vilket skedde i Avengers nummer 221 (juli 1982).
1989 fick She-Hulk sin egen tidning igen. Denna version av tidningen var betydligt mer humoristisk. © Marvel Comics
Från och med Fantastic Four nummer 266 (april 1984) ersatte hon Thing i ”Marvels First Family” och blev dess muskler. Det var John Byrne som valde att göra She-Hulk till en del av gruppen.
Samme Byrne gjorde senare en one-shot med karaktären innan hon återigen fick sin egen solotidning, nu kallad The Sensational She-Hulk, i juli 1989. She-Hulk blev ganska snabbt en framstående hjälte i Marvels universum, kanske i ännu högre grad än sin kusin Hulk. Inte illa av en karaktär som från början skapades som en upphovsrättslig teknikalitet!
Nästa gång ska det handla om en annan grönhudad kvinna med koppling till Hulk, nämligen Jarella. På återläsande!
Lästips:
- De 25 numren av The Savage She-Hulk plus Marvel Two-in-One nummer 88 finns samlade i två volymer av Marvel Masterworks.
- Samma serier finns också samlade i The Savage She-Hulk Omnibus.
- På svenska publicerades samtliga 25 nummer av The Savage She-Hulk i Miss Hulk – som figuren fick heta i Sverige – en tidning som kom ut med elva nummer, kvartalsvis mellan åren 1982 och 1984.
