Nemi del 11: Trettio tusen varulvar

Goth/emo-tjejen Nemi har varit med ett tag nu. Lise Myhres serie skapades för den norska versionen av serietidningen Larson 1997. Hon är i ”Nemi del 11: Trettio tusen varulvar” ännu sig lik.

I strikt mening är ”Nemi” ingen självbiografisk serie, istället är den vackert tecknade och porträttlika huvudpersonen Myhres ”låtsaskompis.” I det senaste albumet fortsätter livet för Cyan och Nemi i en odefinierad stad (som ibland är Stockholm). De båda tjejerna konsumerar rikligt med öl, böcker, fantasy- och skräckfilm och Nemi drar förstås hem långa och långhåriga killar från krogen. Det såväl kommenteras dagsaktuella händelser som män och kvinnors beteende i vardagen och på krogen.

Serien ”Nemi” bjuder läsaren inget större motstånd, i likhet med Martin Kellermans ”Rocky” är hennes strippar rakt berättade med tydlig punchline. Myhres tuschlinjer är distinkta och disciplinerade, lite grand som modeteckningar.

Det blir aldrig särskilt elakt eller utmanande, men oftast är ”Nemi” en ganska smart, balanserad och godmodig serie. Det är lite synd. Eftersom Nemi bär mängder av subkulturella attribut så skulle hon kunna vara vass och elak, som tidiga Arne Anka: än mera så sedan Lise Myhre ofta nämnt Charlie Christensens serie som förebild.

I sin helhet är nya ”Nemi”-albumet klart läsvärt, åtminstone om man delar musik och filmsmak med Myhre och den här recensenten. Men något storverk i likhet med tonkänsliga tidiga ”Arne Anka” är det inte. Utan istället som ”Rocky”, fastän smartare.