Denne bortglömde serieskapare finns resten av året utställd på seriemuséet i Köinge, Halland, i sexton montrar. Julalbum, sagoböcker och reklamteckningar, julkort och novellillustrationer. Under hela året kommer de att finnas där. Det är sonen Björn Vilson som arbetar på att pappa Bos verk ska få sin välförtjänta uppmärksamhet. Inte nog med att Bovil ställs ut här i Köinge, Kulturhuset i Kalmar visade också upp Bovil-serier som kunde beskådas under maj. Vidare har Carlsens förlag funderingar på att ge ut ett minnesalbum med kärnan kring ”Tusen och en natt”-serien.
Bovil var en av de allra främsta svenska serietecknarna under 1940-talet. Han kom, i likhet med till exempel Björn Karlström och Eugen Semitjov, fram i en speciell historisk situation. Tillgången till de relativt billiga syndikatserierna från USA var under det andra världskriget mycket osäker och svenska, dyrare alster fick därför en chans.
Kung Gustav II Adolf ur Levande Livet 1942, senare som Illustrerad Klassiker. © Bovil
Bo Vilson föddes i september 1910. Familjen bodde först i Stockholm, men flyttade till Södertälje när fadern fick en tjänst på Separator. Efter studentexamen var det faderns önskemål att Bo skulle bli ingenjör. Bo ville dock bli konstnär och fick stöd av modern, som beställde en Hermodskurs i teckning. Senare följde krokiövningar på kvällstid. Bos äldre syster Dagny, gift Schönberg, blev målarinna och hans yngre bror kom att arbeta som fotograf, så det fanns konstnärligt intresse i familjen.
För att försörja sig blev Bo Vilson reklamtecknare. Han flyttade till Göteborg i början av 30-talet och arbetade på Gumelius annonsbyrå. Han gifte sig 1935, med Anna Johansson, och de flyttade året efter till Stockholm. Reklamtecknandet fortsatte, nu hos Törnbloms. Hans signatur, Bovil, kunde under 30-talet ses på annonser och affischer. Det kunde gälla reklam för industriprodukter, mode, musik och film. Han vann en affischpristävlan i samband med Kennelklubbens halvsekeljubileum 1937. Vid den tiden började Bo Vilson också på allvar att arbeta för tidskrifter. Noveller i Svensk Jul, Bil-Jul, Levande Livet, FIB, Film-Journalen och Tidsfördrif illustrerades av hans teckningar.
Så var det dags för serier. Bo Vilson ville utveckla sig som konstnär, han målade mycket i olja med bland annat van Gogh som förebild, men han tog alltid tecknade serier på allvar och experimenterade en del redan i tjugoårsåldern. I Folket i Bild nummer 2, 1941, kom den egentliga seriedebuten med ”Flygkamraterna”. Den började som tvåstrip, men fick efter ett par år en helsida. Bovil skrev själv manus och serien handlar om några ungdomar som med hjälp av det tyngdlagsupphävande Magicomas klot först färdas med flygtyget Magicoma och sedan med den förnämliga farkosten Flyghajen. 1943 hade familjen Vilson, nu utökad med tre söner, flyttat till Värmland. I Utterbyn hade Bovil byggt ett drömhus, Bogården, och detta dyker upp i serien, när ”Flygkamraterna” emellanåt återvänder hem. Bogården är ett vackert konstnärshem med sniderier, en stor fresk, många målningar och en luftig ateljé.
Ett album med Bovils första serie kom ut 1943 och hette ”Flygkamraterna i Afrika”. Bovil hade i många år frilansat på Åhlén & Åkerlunds tidskrifter, först som illustratör och sedan som serietecknare. ”Fältskäms berättelser” gick i Levande Livet 1942 till 1944. Signaturen Kåbeson skrev manus efter de första böckerna av Topelius cykel och Bovil tecknade ett uppslag i färg. Delar av den första berättelsen utgavs som nummer 200 av Illustrerade Klassiker i slutet av 60-talet.
Apropå Levande Livet, så var Bovils främsta inspirationskälla i serievärlden ”Blixt Gordon” av Alex Raymond och den kunde han följa just där, i Levande Livet. I den kortlivade tidskriften Allt för alla denna vecka tecknade Bovil 1942 en version av Cederborgs ”Göingehövdingen” i svart-vitt.
Två rutor ur ”Tusen och en natt”, svensk romantik från 40-talet. © Bovil
Den serie som Bovil framförallt skulle bli känd och beundrad för var ”Tusen och en natt”. 1942 gjordes en Hollywood-film baserad på de gamla österländska berättelserna. 1944 började en serie, som inledningsvis hade filmen som förlaga, att publiceras i Vecko-Revyn. Bovil skrev och tecknade, fortfarande på frilansbasis.
Serien blev en klar framgång och gick snart på export till olika länder i Europa och även till Argentina. Bovils sensuella stil hade slagit an. Det började nu bli nödvändigt för Åhlén & Åkerlunds förlag att skaffa sig bättre kontroll över serien och över Bo Vilson.
Albert Bonnier själv förhandlade med Bovil när kontraktet gjordes upp. Strax efter andra världskrigets slut, den 14 augusti 1945, undertecknades den första uppgörelsen mellan parterna. Det skulle bli ett par till. Bovil fick en kraftig ersättningshöjning till 250 kronor sidan, de första hade betalats med 100 kronor. Han förband sig att producera teckningar till två serier om året, i första uppgörelsen till ”Tusen och en natt” och ”Harald Handfaste”. Han skulle arbeta enbart för förlaget, Åhlén & Åkerlund, vilket innebar att ”Flygkamraterna” i FIB upphörde vid årets slut.
Vid tiden för kontraktsskrivningen hade precis en serie som hette ”Maj”, med undertiteln ”Flicka med melodi”, börjas att ges ut i tidningen Hela Världen. Den var inspirerad av den svenska sångerskelegenden Kristina Nilsson. Bovil, som ombetts att teckna den, tyckte inte om serien och han gjorde bara åtta avsnitt, sedan fortsatte den med en annan tecknare.
Kontraktsenligt arbetade Bovil friskt på med ”Tusen och en natt”. De flesta sidorna från de första åren samlades i tre tjusiga julalbum 1945–47. Han fick i enlighet med förlagets praxis också så småningom assistans med manus, i det här fallet av Elswig Thunberg.
Bovil illustrerade också en hel del barn- och ungdomsböcker. ”Guldslottet”, ”Indianboken”, ”Huckleberry Finn” och ”Tom Sawyer” för att nämna några. På frilanstiden gjorde han en sagobok till och om äldste sonen, ”Lille Björns radiofärd bland stjärnor och moln”.
Den kontrakterade serie som nämndes ovan, ”Harald Handfaste – en svensk Robin Hood”, kom i Året Runt under 1946 och halva 1947. Bovil tecknade en helsida i färg till Arne Bornebuschs manus om en frihetskämpe från Engelbrekts tid. Serien, som även såldes internationellt, upphörde lite abrupt, beroende på att det uppstått missförstånd mellan Bovil och förlaget om den tidigares vilja att fortsätta med Harald Handfaste.
Bovil hade en dröm, att kunna försörja sig på en serie som han själv bestämde innehållet i, för att sedan ägna sig åt målning. Han hade också en livsåskådning, som han ville ge uttryck åt. Bovil ville komma bort från ”systemet”, det hårda jäktiga produktionslivet, som förstör både natur och människor. Han ville leva i och visa fram, som han skrev: ”Det skapande livet”.
Bo Vilson hade redan som tonåring haft en naturupplevelse av religiös karaktär och i de banorna tänkte och kände han vidare. Bovil tog upp sina serieidéer med förlaget och fick tillstånd att göra en alternativ serie samtidigt som han arbetade med ”Tusen och en natt”. Dock skulle han få samarbeta med författaren Gustaf Sandgren som skulle göra manus efter Bovils intentioner. En produkt av deras samarbete blev sekvensen ur den nordiska gudasagan, som visar upp ett djärvt formspråk och är framåtblickande seriekonst. Den blev inte publicerad, det blev inte heller en historisk serie som Bovil–Sandgren arbetade på. Ett tredje försök, en science-fictionserie av Bovil på egen hand, refuserades också av Åhlén & Åkerlund, i början av 1949. Bovil var kontraktsbunden att leverera två serier.
Efter experimenttiden som varat halvtannat år, fick han nu i uppdrag att teckna ”Sinuhe – egyptiern”, efter Mika Waltaris bok. Serien gavs ut i Året Runt under slutet av 1950. Bara en del av boken blev serie, Bo Vilson dog oväntat i december 1949. Han hann att visa lejonklon, under sin alltför korta levnad tillförde Bovil den svenska seriehistorien verk som nu åter tas fram ur glömskan.
Den nordiska gudasagan blir med Bovils penna ett djärvt formspråk och en föraning om dagens ”grafiska roman”. © Bovil
