: Seriearkeologi: Spider-Man: Två 80-talsklassiker

kravens-last-hunt utdrag

Seriearkeologi har kommit fram till det sista inlägget i den stora Spider-Man-genomläsningen. Som avslutning blir det en titt på två klassiska historier från 1980-talets andra hälft: The Death of Jean DeWolff och Kraven’s Last Hunt.

The Death of Jean DeWolff var en fyra nummer lång historia som publicerades första gången i Peter Parker, the Spectacular Spider-Man 107–110 (oktober 1985–januari 1986). Den skrevs av Peter David och tecknades av Rich Buckler.

”The Death of Jean DeWolff” är i grunden en spännande deckarhistoria. Omslag av Rich Buckler. Copyright: Marvel Comics

”The Death of Jean DeWolff” är i grunden en spännande deckarhistoria. Omslag av Rich Buckler. Copyright: Marvel Comics

Peter David är idag en av de mest kända serieförfattarna, inte minst efter att ha skrivit Incredible Hulk i nästan tolv år, men 1985 så var Buckler den namnkunnige och David ny och oprövad. Faktum är att Peter David fått sitt första seriemanus publicerat bara några månader tidigare, i Spectacular nummer 103. Han hade därefter fått jobbet som reguljär författare på titeln, enligt elaka tungor eftersom han var kompis med redaktören för Spider-Man-titlarna, James Owsley (numera känd som Christopher Priest). The Death of Jean DeWolff var alltså en av de första historier som Peter David skrev.

Titelns Jean DeWolff var en kvinnlig poliskapten som förekommit sporadiskt i de olika Spider-Man-titlarna, främst Spectacular. Hon var en av få poliser som hade ett gott öga till Spider-Man; hon hade försett honom med information och han hade i sin tur hjälpt henne med att sätta fast en del skurkar. Historien inleds med att läsaren får insyn i hennes bakgrund, men det visar sig att detta är ett sätt att låta hennes liv passera revy; på den tredje sidan hittas hon mördad i sitt hem. Spider-Man blir naturligtvis inblandad i jakten på hennes mördare, som så småningom visar sig vara en galning vid namn Sin-Eater. Jean DeWolff är bara första offret i vad som ska visa sig bli en rad mord, där bland annat en präst och en domare också faller offer för samma mördare. Daredevil blir också inblandad och hamnar på kollisionskurs med Spider-Man i dennes jakt på Sin-Eaters hemliga identitet.

När Jean DeWolffs mördare hittas så vill Spider-Man välja hämnd före rättvisa, vilket gör att han och Daredevil hamnar på kollissionskurs. Omslag av Rich Buckler och Joe Rubenstein. Copyright: Marvel Comics

När Jean DeWolffs mördare hittas så vill Spider-Man välja hämnd före rättvisa, vilket gör att han och Daredevil hamnar på kollissionskurs. Omslag av Rich Buckler och Joe Rubinstein. Copyright: Marvel Comics

Eftersom Death of Jean DeWolff i grunden är en deckarhistoria, komplett med en oväntad vändning i handlingen, tänker jag inte avslöja vem Sin-Eater är i detta inlägg. Den som läst historien vet redan, och har ni inte läst den tycker jag att ni ska göra det, eftersom det är en mycket välskriven och spännande historia. Peter David är känd för sin ofta ganska lättsamma stil, men han har också en allvarlig sida och tar gärna upp olika samhällsproblem. Det är den sidan han visar upp här. Han behandlar frågor om rättvisa och rättssamhället, där Spider-Man och Daredevil intar olika positioner med Daredevil som förespråkare för rättssamhället medan Spider-Man för ovanlighetens skull förespråkar en mer handgriplig syn på rättvisa. För kalenderbitaren så är detta också historien där Spider-Man och Daredevil avslöjar sina hemliga identiteter för varandra.

Peter David gjorde också en uppföljare kallad Return of the Sin-Eater. Den publicerades i Spectacular Spider-Man – som man äntligen kortat namnet på tidningen till – nummer 134–136 (januari–mars 1988). Sin-Eater förklaras frisk och släpps fri. Spider-Man besöker honom och upptäcker att Sin-Eater fått svåra men av den brutala behandling Spider-Man gav honom i slutet av originalhistorien. Detta får Spider-Man att tvivla på sin egen självkontroll och hjälteroll. På grund av dessa tvivel besegras han kort därefter av dussinskurken Electro, och inte förrän Spider-Man förlåter Sin-Eater för dennes tidigare dåd får han tillbaka tron på sig själv. Sin-Eater i sin tur kämpar med sin psykiska sjukdom, vilket i slutändan får ett ödesdigert resultat.

Det tog 134 nummer innan man insåg att namnet borde kortas till Spectacular Spider-Man. Omslag av Sal Buscema. Copyright: Marvel Comics

Det tog 134 nummer innan man insåg att namnet borde kortas till Spectacular Spider-Man. Omslag av Sal Buscema. Copyright: Marvel Comics

Precis som de flesta uppföljare så når Return of the Sin-Eater inte upp till samma nivå som originalet, men även här tar David upp ganska allvarliga ämnen: rättvisa, förlåtelse och handlingars konsekvenser. Mig veterligen så är detta dessutom enda gången som den, enligt mig, bästa Hulk-författaren respektive Hulk-tecknaren, Peter David och Sal Buscema, samarbetat. Ironiskt nog så skedde detta alltså aldrig i Incredible Hulk; Sal Buscemas sista nummer var nummer 309 och Peter Davids första nummer var 328.

Kraven’s Last Hunt (eller Fearful Symmetry som historien hette när den först publicerades) var en berättelse i sex delar. Den publicerades i oktober–november 1987 och var en crossover mellan samtliga tre Spider-Man-titlar: Amazing Spider-Man, Peter Parker, the Spectacular Spider-Man samt Web of Spider-Man. (Web of Spider-Man hade ersatt Marvel Team-Up, som lagts ner efter 150 nummer i februari 1985, och får nog betraktas som ”C-titeln” av de tre.) Detta var alltså inte en fråga om att vissa saker som hände i en titel nämndes i de andra, utan Kraven’s Last Hunt publicerades som en följetong med två kapitel vardera i de tre titlarna. Idag är det ett ganska vanligt grepp (de fyra Superman-tidningarna hade det till exempel som standard under den så kallade ”triangeleran” på 1990-talet), men detta var en av de första gångerna det skedde.

Historien skrevs av J. M. DeMatteis och tecknades av Mike Zeck. Just Mike Zeck har vi stött på tidigare i den här genomläsningen, då han tecknade några av Roger Sterns Spectacular-nummer. 1987 var han kanske Marvels mest efterfrågade tecknare, med flera prestigeprojekt på meritlistan; bland annat tecknade han den första Punisher-miniserien Circle of Blood samt de flesta numren av Secret Wars. Han och DeMatteis hade tidigare samarbetat på Captain America. För DeMatteis, däremot, så blev Kraven’s Last Hunt något av ett genombrott. När historien publicerades hade dock DeMatteis redan lämnat Marvel för DC Comics, där han tillsammans med Keith Giffen och Kevin Maguire gjorde Justice League International, en serie som idag räknas som en klassiker. I början av 1990-talet återvände han till Marvel för en hyllad sejour på Spectacular Spider-Man tillsammans med ovan nämnde Sal Buscema.

Kraven’s Last Hunt var en av de första historierna som gick som följetong i en karaktärs olika titlar. Här Mike Zecks och Bob McLeods klassiska omslag till Web of Spider-Man nummer 32. Copyright: Marvel Comics

Kraven’s Last Hunt var en av de första historierna som gick som följetong i en karaktärs olika titlar. Här Mike Zecks och Bob McLeods klassiska omslag till Web of Spider-Man nummer 32. Copyright: Marvel Comics

Handlingen i Kraven’s Last Hunt är ganska morbid. Kraven the Hunter, en av Spider-Mans äldsta fiender (han debuterade redan i Amazing Spider-Man nummer 15), beslutar sig för att göra ett sista desperat försök att fånga Spider-Man. Denna gång lyckas han, bedövar Spider-Man och begraver honom, för att sedan ta över hans Spider-Man-identitet. Han besegrar Vermin, ett slags råttman som lever i New Yorks kloaker och kidnappar kvinnor för att äta dem. Han räddar också Mary Jane, Peter Parkers nyblivna fru, från ett gäng busar. Mary Jane förstår dock att det inte är Peter bakom masken på grund av brutaliteten han uppvisar samt av det faktum att han inte känner igen henne.

Efter två veckor vaknar Peter till liv och tar sig upp ur graven. Han återvänder till Mary Jane, men inser att han måste besegra Kraven, som nu har mördat i Spider-Mans namn. Kraven lyckas genom psykiskt och fysiskt våld få den infångade Vermin att slåss mot Spider-Man och till och med besegra denne. Kraven anser sig därmed ha vunnit genom att ha bevisat att han är en ”bättre” Spider-Man. Han släpper Vermin fri och lovar Spider-Man att ”efter denna natt kommer Kraven aldrig jaga mer”. När Spider-Man ger sig av för att jaga Vermin tar Kraven sitt liv och lämnar efter sig en bekännelse där han tar på sig det mord han utfört som ”Spider-Man”. Spider-Man lyckas besegra Vermin och blir rentvådd från det mord som Kraven begått i hans namn. Slutet gott, allting gott …

Kraven’s Last Hunt är den mest deprimerande Spider-Man-historien jag läst. Inte bara för den makabra handlingen som alltså innefattar kannibalism, självmord och en levande begravd Spider-Man. Teckningarna och prosan är också betydligt mörkare än någon annan Spider-Man-historia. J. M. DeMatteis hade från början tänkt sig detta som en Batman-historia, och det märks verkligen. Stämningen påminner mer om Batman än Spider-Man. (DeMatteis skulle senare använda sig av delar av den ursprungliga Batman-historien i Going Sane som publicerades i Legends of the Dark Knight 1994.) Trots, eller kanske på grund av detta, så är det en av de mest rosade Spider-Man-historierna. Även Kraven’s Last Hunt fick förresten en uppföljare: albumet Soul of the Hunter som kom 1992.

The Death of Jean DeWolff och Kravens Last Hunt är två av de mörkaste Spider-Man-historierna som gjorts. Till viss del kan detta ha att göra med att de kom ut under den så kallade ”grim and gritty”-eran, då de flesta superhjälteserier tenderade att bli mer hårdkokta. Generellt sett trotsade dock Spider-Man-serierna denna trend och fortsatte att vara relativt lättsamma. De historier som detta inlägg handlar om tillhör undantagen. Det är dock riktigt bra undantag.

Innan jag avslutar denna genomläsning, så ska jag komma med två rättelser. Den första är helt och hållet mitt fel: jag skrev att serierna sträckte sig fram till 1987, men de sista serierna (Return of the Sin-Eater) publicerades 1988, vilket jag hade glömt. Det andra misstaget är inte helt och hållet mitt fel: jag skrev också att Peter Parker gifte sig efter Kraven’s Last Hunt, men när jag läste igenom serien så visar det sig att han gifte sig precis innan. Här tänker jag dock skylla på den svenska utgivaren Satellitförlaget: jag reagerade på detta, kollade i arkiven och upptäckte att i Sverige publicerades Kraven’s Last Hunt innan bröllopet, och eftersom det var något av en hemlighet vem Peter skulle gifta sig med, så får man anta att de svenska översättarna helt enkelt strök alla referenser till Peter och Mary Jane som gifta. Satellitförlaget, som gärna gjorde en stor sak av att man publicerade alla Marvelserier kronologiskt, hoppade alltså i kronologin!

Peter Parker och Mary Jane gifte sig hastigt och lustigt i Amazing Spider-Man Annual nummer 21. Omslaget till en sådan milstolpe kunde givetvis inte ha tecknats av någon annan än John Romita. Copyright: Marvel Comics

Peter Parker och Mary Jane gifte sig hastigt och lustigt i Amazing Spider-Man Annual nummer 21. Omslaget till en sådan milstolpe kunde givetvis inte ha tecknats av någon annan än John Romita. Copyright: Marvel Comics

Om själva giftermålet kan man säga följande: det var en ganska forcerad historia. Peter och Mary Jane hade ingen speciellt lång förlovningstid: så sent som några månader innan bröllopet (i verklig tid och inte ”Marveltid”, alltså) så hade Peter ett förhållande med Felicia Hardy/Black Cat. Stan Lee kom hastigt och lustigt på att Peter och Mary Jane skulle gifta sig i dagstrippversionen av Spider-Man, så Marvel fick helt enkelt skriva ut Black Cat ur serietidningsversionen, låta Peter fria till Mary Jane få ett ja samt gifta sig inom loppet av ett par månader. Själva bröllopet ägde rum i Amazing Spider-Man Annual nummer 21, som kom 1987.

Vad hände då efter Kraven’s Last Hunt? Tja, några månader senare, närmare bestämt i Amazing Spider-Man 298 (mars 1988), tog Todd McFarlane över som tecknare. Han förändrade serien visuellt på ett sätt som inte gjorts sedan John Romita tog över efter Steve Ditko, och McFarlanes teckningsstil blev den visuella mallen för Spider-Man långt efter det att McFarlane lämnat serien. Manusmässigt blev serierna sämre, bland annat skrevs den förvirrade och tillkrånglade ”klonsagan”, vars slutresultat blev att man återupplivade Green Goblin (och därmed tog udden av den fantastiska upplösningen i Amazing Spider-Man 122). 1990-talets enda ljuspunkt vad gäller Spider-Man-serierna var det ovan nämnda samarbetet mellan J. M. DeMatteis och Sal Buscema på Spectacular Spider-Man 178–203 (juli 1991–augusti 1993).

När det gäller Amazing Spider-Man blev den, enligt min uppfattning, inte läsvärd igen förrän J. Michael Straczynski tog över titeln 2001. Hans sejour, delvis tecknad av John Romita Jr, är en av de bästa moderna tolkningarna av karaktären. Den fördunklas dock en aning av avslutningen One More Day, som JMS tvingades skriva av dåvarande chefredaktören Joe Quesada och som gjorde slut på det då tjugoåriga äktenskapet mellan Peter och Mary Jane.

Todd McFarlane gjorde den största visuella förändringen sedan Romitas dagar och innebär slutet på en epok, på gott och ont. Omslag till Amazing Spider-Man 301. Copyright: Marvel Comics.

Todd McFarlane gjorde den största visuella förändringen sedan Romitas dagar och innebär slutet på en epok, på gott och ont. Omslag till Amazing Spider-Man 301. Copyright: Marvel Comics.

Numera skrivs Amazing Spider-Man av Dan Slott, och han är faktiskt den som har skrivit flest nummer av titeln, till och med fler än självaste Stan Lee. Jag har inte läst så många av de nummer han skrivit, men han fick i alla fall ”äran” att (tillfälligt) ta Spider-Man av daga i Amazing Spider-Man nummer 700 som kom i februari 2013. Slott har därefter bland annat gjort Peter Parker till företagsledare för Parker Industries. Det är med andra ord ganska långt från den vardagshjälte Spider-Man en gång var, och numera har nog de flesta serieläsare svårt att identifiera sig med karaktären.

Spider-Man som vardagshjälte var däremot något man fokuserade på i Ultimate Spider-Man, en alternativ version av karaktären där Peter Parker var i highschool-åldern. Den publicerades mellan åren 2000 och 2011, och är den serie jag eventuellt kommer att återkomma till någon gång i framtiden.

Med detta har jag kommit fram till slutet av denna genomläsning, och jag måste säga att det känns lite vemodigt. Spider-Man är en av de bästa superhjältekaraktärerna någonsin, och höstens genomläsning har fått mig att återknyta bekantskapen med några av de bästa superhjälteserierna som någonsin skrivits. Jag hoppas att ni som läser denna blogg har haft lika stort utbyte av att läsa dessa inlägg som jag har haft att skriva dem.

Detta är dock inte sista inlägget i Seriearkeologi! Under 2018 tänker jag fira DC Comics (och Supermans) 80-årsdag genom ägna hela året åt DC-serier. Väl mött då!

Priskollen:

  • Det är dags för den sista priskollen: i april 1985 höjde man priset från 60 till 65 cent. Ett knappt år, närmare bestämt i februari 1986, höjdes priset till 75 cent, vilket var den prisnivå Marvel-titlarna låg kvar på till mars 1988, då Spectacular Spider-Man 136 publicerades. (Tre månader senare kom dock en rejäl prishöjning, då priset höjdes med 25 procent, till en dollar jämt.) Som en jämförelse så får den läsare som i skrivande stund (november 2017) vill inhandla ett nummer av Amazing Spider-Man hosta upp inte mindre än fyra dollar (eller 3,99 för att vara exakt).

Lästips:

  • The Death of Jean DeWolff samt uppföljaren Return of the Sin-Eater finns samlade i det dessvärre utgångna albumet Spider-Man: The Death of Jean DeWolff, som finns I både hård- och mjukpärmsutgåva. Hittar ni något av albumen på begagnatmarknaden så rekommenderar jag ett köp.
  • Kraven’s Last Hunt finns däremot lättillgänglig i en Epic-utgåva med samma namn. Den kom ut i juni 2017 och Epic-utgåvorna är tänkta att hållas i tryck kontinuerligt. Förutom själva huvudhistorien samlar Epic-volymen även giftermålsnumret samt den något förvirrade upplösningen av Hobgoblin-mysteriet jag skrev om i Stern-inlägget. Dessa nummer är mest att betrakta som utfyllnad, men boken innehåller även Spider-Man vs. Wolverine, som är en riktigt bra spionhistoria i kalla krigets Berlin, och som jag länge funderade på att ta med i detta inlägg. (Anledningen att jag inte gjorde det är att jag har den gamla Marvel Premiere Classic-utgåvan Kraven’s Last Hunt som bara innehåller just den historien.)
  • Det ska även släppas en deluxeutgåva i hårdpärm under 2018, som också kommer att innehålla uppföljaren Soul of the Hunter. Återigen vill jag påpeka att detta bara är en slump!
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera