: Seriearkeologi: DCU 80 år del 4 – Teen Titans tar täten

teen titans nr 1 omslag

Den stagnation som präglade DC under sextiotalet utvecklades under sjuttiotalet till en regelrätt tillbakagång. 1978 närmade de sig ruinens brant och man insåg att något måste göras. Vändpunkten blev otippat nog en superhjältegrupp bestående av unga medhjälpare och – något mindre otippat – två serieskapare från konkurrenten Marvel Comics.

Legion of Super-Heroes var en av få framgångar för DC under 1970-talet och gruppen hade till och med en svensk tidning: Rymdens hjältar. Omslaget till det allra första numret  tecknades av Mike Grell och Joe Rubenstein. Copyright DC Comics.

Legion of Super-Heroes var en av få framgångar för DC under 1970-talet och gruppen hade till och med en svensk tidning: Rymdens hjältar. Omslaget till det allra första numret tecknades av Mike Grell och Joe Rubenstein. Copyright DC Comics.

Det var inte bristande vilja som låg bakom DC/Nationals försäljningsmässiga tillbakagång. Dennis O’Neils och Neal Adams tidiga serier samt värvningen av Jack Kirby har jag skrivit om i tidigare inlägg. Efter att Green Lantern trots kritikernas hyllningar lades ner 1971 fick teamet O’Neil/Adams ett nytt uppdrag av Batman-redaktören Julius Schwartz: att göra Batman – som då var den komiska figur som känns igen från TV-serien med Adam West i huvudrollen – till en seriösare, mörkare serie. När Schwartz samma år övertog redaktörskapet för Superman-tidningarna (efter Mort Weisinger som med avbrott för krigstjänstgöring innehaft positionen ända sedan 1941) vände han sig återigen till Dennis O’Neil för att modernisera figuren. Andra tidningar lanserades också i samma veva; mest känd för en nutida publik är nog skräckserien Swamp Thing av Len Wein och Bernie Wrightson.

Problemet var bara att hur mycket DC/National än försökte så blev de gång på gång överträffade av Marvel. Konkurrentens tidningar tilltalade helt enkelt publiken mer. Med undantag för Superman– och Batman-titlarna sålde DC/Nationals tidningar ganska dåligt och de flesta nya tidningar blev därför kortlivade. Undantaget var den nygamla scifi-superhjälteserien Legion of Superheroes som tog över Superboy-tidningens numrering från och med nummer 193 (augusti 1973) då tidningen bytte namn till Superboy starring the Legion of Super-Heroes. Tidningen var en av de få succéer DC/National hade på sjuttiotalet, och den överlevde med olika namn ända fram till 1987. Serien hade till och med en kortlivad svensk tidning 1980–81 med namnet Rymdens Hjältar.

1977 introducerades den klassiska DC-loggan, ofta kallad ”The DC Bullet”.  Den skulle förbli förlagets logotyp ända fram till 2005.

1977 introducerades den klassiska DC-loggan, ofta kallad ”The DC Bullet”. Den skulle förbli förlagets logotyp ända fram till 2005.

I slutet av sjuttiotalet bestämde sig DC/Nationals ledning, med den nytillträdda chefen Jenette Kahn i spetsen, för att göra en ordentlig nysatsning och började ge ut en rad nya tidningar. 1977 bytte förlaget officiellt namn till DC Comics och samtidigt introducerades den klassiska ”DC Bullet”-logotypen som blev förlagets kännemärke i närmare trettio år. I början av 1978 lanserades konceptet ”The DC Explosion”, vilken främst var ”en explosion av nya idéer” men även ännu fler nya tidningar. Samtidigt stod det klart att de massiva nylanseringarna – totalt gav DC ut 57(!) nya titlar mellan 1975 och 1978 av vilka de flesta lades ner efter några nummer – hade varit ett fullständigt misslyckande och man var nu på väg mot en finansiell katastrof. Det gick till och med så långt att man beslutade sig för att lägga ner förlagets äldsta tidning, Detective Comics, ett beslut som ändrades i sista stund och tidningen slogs istället ihop med Batman Family.

Icke desto mindre: explosionen blev istället en implosion och sommaren 1978 lades med mycket kort varsel tjugo tidningar ner i ett enda svep, vilket motsvarade fyrtio procent av DC:s totala utgivning (en händelse som brukar kallas för just ”The DC Implosion”). Man hade räddat förlaget, men det var ett stukat DC Comics som tog klivet in i åttiotalet.

DC:s implosion var delvis självförvållad, men den var även en följd av att seriebranschen drabbades av sjunkande försäljningssiffror under sjuttiotalets sista år – en effekt av en allt ineffektivare tidningsdistribution. Konkurrenten Marvel hade dock lyckats trotsa trenden med sin nyversion av X-Men gjord av Chris Claremont och John Byrne. X-Men handlade om en grupp unga superhjältar som bodde tillsammans på en skola ledd av telepaten Professor X och serien hade tagit Marvel-konceptet att blanda superhjälteäventyr med såpoperaliknande intriger ytterligare ett steg: företeelser som triangeldraman och konflikter mellan de olika medlemmarna i X-Men var inte ovanliga och det förekom till och med att någon av hjältarna dog.

Len Wein (som 1975 introducerat denna nyversion i Giant-Size X-Men nummer 1 men sedan gått över till DC) och Marv Wolfman (som också han nyligen gått över till DC efter att under sjuttiotalet gjort sig ett namn som författare på bland annat Amazing Spider-Man, Fantastic Four samt Tomb of Dracula) tyckte att man borde göra en liknande serie som X-Men för DC Comics. De kom fram till att man borde göra en ny version av en DC-serie om en grupp unga superhjältar: Teen Titans. Len Wein skulle vara redaktör, Marv Wolfman författare och som tecknare lockades George Pérez över från Marvel, där han bland annat tecknat Avengers.

Ursprungsversionen av Teen Titans blev ingen större succé. Omslag till Teen Titans nummer 3,  tecknat av Nick Cardy. Copyright DC Comics.

Ursprungsversionen av Teen Titans blev ingen större succé. Omslag till Teen Titans nummer 3, tecknat av Nick Cardy. Copyright DC Comics.

Teen Titans var en serie som hade haft skiftande framgång under sextio- och sjuttiotalen: efter debuten i The Brave and the Bold nummer 54 (juli 1964) fick gruppen en egen tidning i januari 1966, som dock lades ner efter 43 nummer. I mitten av sjuttiotalet försökte man återuppliva serien, men precis som de flesta av DC:s titlar från denna period blev det ett kort experiment, och efter tio nummer lades tidningen ner igen.

Konceptet för de tidiga serierna hade varit ett slags juniorversion av Justice League of America, med JLA-medlemmarnas ”sidekicks” som huvudpersoner: originalmedlemmarna var Robin, Kid Flash och Aqualad. Efterhand tillkom också Wonder Girl samt Green Arrows sidekick Speedy. De unga hjältarnas mentorer medverkade med jämna mellanrum för att ”ställa saker tillrätta”. Detta var någonting som Marv Wolfman ville undvika i nyversionen; nu skulle karaktärerna i serien stå på egna ben. Det var en naturlig utveckling; i sista numret av den gamla Teen Titans-tidningen så hade ungdomarna insett att de inte var tonåringar längre, vilket ledde till att de gick skilda vägar.

Efter att ha introducerats i en sextonsidig bilaga som medföljde DC Comics Presents nummer 26, skedde den riktiga debuten i The New Teen Titans nummer 1 (oktober 1980). Medlemmar i gruppen var Kid Flash, Robin, Wonder Girl och Beast Boy (nu kallad Changeling) samt de nya karaktärerna Cyborg, empaten Raven och den kvinnliga rymdkrigaren Starfire. De gamla Teen Titans var barnhjältar, men nyversionen bestod av unga vuxna. Den yngste medlemmen, Changeling, gick visserligen i highschool, men de övriga hjältarna hade börjat på college eller arbetade när de inte var superhjältar.

Influenserna från Marvel i allmänhet och X-Men i synnerhet märktes tydligt, inte minst när det gällde de nya hjältarna. Cyborg hatade sin robotkropp, Starfire hade varit slav ombord på ett intergalaktiskt rymdskepp, men rymt till Jorden och kämpade för att anpassa sig till jordiska seder, och Raven var till hälften en demon som försökte kontrollera sin mörka sida. Serien utspelades dessutom – likt de flesta Marvel-serier – i New York, istället för i någon av de fiktiva städerna i DC:s universum som exempelvis Metropolis, Gotham City och Star City.

The New Teen Titans saknade inte variation. Gruppen kunde gå från att delta i en intergalaktisk familjefejd i ett nummer …

The New Teen Titans saknade inte variation. Gruppen kunde gå från att delta i en intergalaktisk familjefejd i ett nummer …

Varken Wolfman eller Pérez trodde att The New Teen Titans skulle klara sig mer än sex nummer – inte för att de misstrodde själva konceptet, utan för att DC:s nya titlar inte brukade klara sig längre. Det första numret sålde bra, men de följande numren sålde allt sämre och de såg ut att få rätt. Det sjätte numret sålde dock bättre än det första, och sedan fortsatte försäljningen att stiga. Mycket snabbt blev tidningen DC:s allra bäst säljande och sålde mer än dubbelt så mycket som någon annan DC-tidning. The New Teen Titans blev DC:s första riktiga succé på många år.

Marv Wolfman och George Pérez hade lyckats med föresatsen att göra en DC-variant av X-Men. De två serierna har också flera kreatörsmässiga paralleller: precis som i fallet med Claremont och Byrne började Wolfman och Pérez skriva manus tillsammans. Både Byrne och Pérez lämnade sina serier för andra uppdrag inom några år medan Claremont och Wolfman fortsatte att skriva dem i sexton respektive femton år. Både John Byrne och George Pérez fick dessutom hedersuppdraget att modernisera två av DC:s viktigaste karaktärer, Superman och Wonder Woman, något som jag återkommer till i senare inlägg. Wolfman och Pérez är dock fortfarande vänner till skillnad från Claremont och Byrne, vilket inte är så konstigt eftersom John Byrne inte är vän med någon han jobbat med …

…till att hjälpa ungdomar på rymmen i nästa.

…till att hjälpa ungdomar på rymmen i nästa.

Att kalla The New Teen Titans för en renodlad X-Men-kopia gör dock ingen av serierna rättvisa. Även om det finns många likheter, så har bägge sina särdrag. Till exempel saknades X-Mens grundläggande tema, människornas förföljelse av mutanter, av naturliga skäl helt i Teen Titans (eftersom någon sådan uppdelning inte finns i DC:s universum). Hjältarna i Teen Titans var å andra sidan en mer integrerad del av samhället och Wolfman/Pérez kunde därför skriva mer ”jordnära” historier emellanåt. Teen Titans var också en mer varierad serie där gruppen kunde gå från att delta i en intergalaktisk konflikt i ena numret till att försöka rädda hemlösa ungdomar från drogträsket i det andra, dessutom utan att det kändes konstlat.

Serien blev som sagt en succé, och som en följd av detta fick Wolfman/Pérez utveckla de nya karaktärernas (samt Changelings) bakgrundshistorier i den fyra nummer långa miniserien Tales of the New Teen Titans (juni–september 1982). Framgången fortsatte, bland annat med spinoff-serien Vigilante och i augusti 1984 beslöt man därför att starta ytterligare en tidning med Teen Titans i huvudrollerna exklusivt för ”direktmarknaden” (det vill säga serieaffärer), även den gjord av Wolfman och Pérez. Denna tidning kom ut varannan månad, och märkligt nog fick den överta namnet The New Teen Titans med ett nytt nummer 1, samtidigt som originaltidningen fick den nya titeln Tales of the Teen Titans från och med nummer 41. Pérez lämnade bägge tidningarna i februari 1985 och gjorde bara fem nummer av den nya tidningen, men totalt blev det femtio nummer av originaltidningen, samt tre annuals (som tvärtemot normalfallet var en del av huvudtitelns kontinuitet och inte separata ennummershistorier). Efter att Pérez lämnat tidningarna fortsatte Tales i åtta nummer innan det blev en repristidning, och The New Teen Titans blev huvudtidningen. 1988–89 gjorde Pérez en kortare återkomst till den tidningen – för att göra det ännu lite krångligare hette den nu Tales of the New Titans – men det är den första sejouren 1980–85 som betraktas som den mest klassiska.

The Judas Contract var Wolfman/Perez-erans dramatiska höjdpunkt. På omslaget till The New Teen Titans nummer 44 syns Dick Grayson sitt allra första framträdande som Nightwing. Omslag av George Perez. Copyright DC Comics.

The Judas Contract var Wolfman/Perez-erans dramatiska höjdpunkt. På omslaget till The New Teen Titans nummer 44 syns Dick Grayson sitt allra första framträdande som Nightwing. Omslag av George Perez. Copyright DC Comics.

Jag tycker att Teen Titans är en mycket underhållande serie. Den är varierad, alltid välskriven och vältecknad. Serien fortsatte utvecklas hela tiden och när Wolfman/Pérez fick upp ångan efter tjugotalet nummer genom att ge historierna två–tre nummer på sig att utvecklas blev den ett av de bästa exemplen på sen Bronze Age-underhållning. Den historia som oftast nämns när man pratar om 80-talsversionen av Teen Titans är Judas Contract från Tales of the Teen Titans nummer 42–44 samt Annual 3 (maj–juli 1984), där den nya medlemmen Terra visar sig vara en förrädare som arbetar för Deathstroke, en av gruppens ärkefiender. Detta får nog betraktas som seriens dramatiska höjdpunkt, och Terras död i upplösningen förändrar gruppdynamiken radikalt. För att fortsätta jämförelserna med X-Men så är detta Wolfmans/Pérez svar på Dark Phoenix Saga och båda historierna har också adapterats i andra medier ett flertal gånger.

Serien har dock flera andra historier som är mycket bra och framförallt håller den en mycket hög lägstanivå. Mina favorithistorier är av det mer jordnära slaget (kanske för att jag föredrar ”gatuhistorier” framför rymdaction). Tre historier som jag tycker är värda att lyfta fram lite extra är Runaways från nummer 26–27, som tar upp ämnet ungdomar som rymmer hemifrån, Who is Donna Troy? från nummer 38, där Robin (eller snarare Dick Grayson) försöker reda ut mysteriet med Wonder Girls bakgrund samt George Pérez avslutningshistoria We are gathered here today … från nummer 50, som är något så ovanligt som ett superhjältebröllop helt utan några angrepp av superskurkar, rymdinvasioner eller onda kloner!

Pérez lämnade som sagt Teen Titans i februari 1985, men detta innebar inte att samarbetet med Marv Wolfman upphörde. Tvärtom hade succén med Teen Titans gett DC Comics självförtroende och man ville nu ta upp kampen på allvar med Marvel genom att göra sig av med det ganska komplicerade ”multiversumet” och ge DC:s figurer – precis som Marvels –  ett enda universum. Detta gjorde man i maxiserien Crisis on infinite Earths av just Marv Wolfman och George Pérez. Den serien kommer nästa inlägg att handla om! På återläsande!

Lästips:

  • Wolfman/Pérez Teen Titans-serier finns samlade i tre tjocka omnibus-volymer, The New Teen Titans Omnibus 1–3. Dessa finns i två olika upplagor, så om ni tänker köpa dem bör ni se till att ni köper samma upplaga av samtliga volymer, eftersom upplagorna skiljer sig åt innehållsmässigt. Det är dock bara den senaste som finns i tryck.
  • Vill man komma billigare undan så finns samma serier också samlade i nio stycken album, The New Teen Titans 1–9.

Svensk publicering:

  • Omslaget till Gigant nr 6/1985 av George Perez och Dick Giordano. Copyright DC Comics.

    Omslaget till Gigant nr 6/1985 av George Perez och Dick Giordano. Copyright DC Comics.

    Serien publicerades i Sverige som Nya Tonårsgänget i tidningarna Serietidningen och Gigant 1984–85. Man publicerade den från början, men hann bara ungefär halvvägs innan de svenska tidningarna lades ned. Serietidningen 1/1984, 2/1984 och 2/1985 innehöll The New Teen Titans 1–17 samt The Best of DC nummer 18. När Serietidningen lades ner publicerades The New Teen Titans 18–27 i extratjocka Gigant 6/1985 och 8/1985.

 

 

 

 

 

 

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera